Fotboll på liv och död i Goal of the dead

VM i fotboll är slut sedan en knapp vecka men jag har inte riktigt tagit mig ur abstinensen än. Som tur är så är det inte så långt till att de stora europeiska ligorna kickar i gång igen. Den franska ligan inleds redan den 8 augusti med match mellan Reims och mitt kära Paris Saint-Germain. Sedan finns det naturligtvis andra sätt att försöka lindra den där abstinensen också. Som att titta på någon av de fotbollsrelaterade filmer som finns. Problemet är bara att de allra flesta av dem inte är särskilt bra. I synnerhet spelfilmerna. Att på ett trovärdigt sätt iscensätta själva spelet har visat sig vara en snart sagt omöjlig uppgift.

För att en film med fotbollstema ska fungera krävs i stället en kul och annorlunda vinkling. Som den årsfärska franska filmen Goal of the dead. Det är nämligen en zombiefilm i fotbollsmiljö! Filmen är dessutom indelad i två halvlekar och allt, den första regisserad av Benjamin Rocher och den andra av Thierry Poiraud. Den förstnämnde har varit inne på zombietemat förr, han medregisserade den stenhårda men inte helt övertygande La Horde från 2009. Goal of the dead fungerar betydligt bättre.

Den är förvisso inte heller något av genrens mästerverk men är ett rejält steg i rätt riktning. I La Horde gjordes relativt misslyckade försök att väva in element av mörk komik i handlingen, i Goal of the dead som är mer av en komedi redan från början fungerar humorn mycket bättre. Faktum är att det är just den som får det hela att lyfta. Även på själva manusstadiet är Goal of the dead en bättre och mer genomarbetad film. Dessutom har den en ingrediens som är viktigt för zombiegenren och som La Horde saknade: satirisk udd.

Goal of the dead utspelas kring en match i den franska cupen. Proffslaget från Paris har lottats att möta en mindre klubb från landsbygden. Som vanligt när ett lag från storstaden besöker ett från landsbygden ligger det en hel del fientlighet och rivalitet i luften och i det här fallet förvärras allt av att en av Parislagets mer tongivande spelare råkar vara från just den klubblaget ska möta och sättet han lämnade på var inte helt vänskapligt. Invånarna i den lilla staden gör sig kort sagt beredda på att ge gästerna, en av dem i synnerhet, ett tufft mottagande.

Vissa går hårdare in för det än andra. Ortens doktor har under en tid injicerat sin son, som spelar i hemmalaget, med muskelbyggande medel. Problemet är bara att han överdoserar vilket ger sonen en infektion som gör honom en rasande furie som är beredd att förgöra allt i sin väg – och att infektionen är synnerligen smittsam. Hatet som vibrerar i luften tar snart konkreta och ytterst våldsamma proportioner och matchen med stort M blir till en kamp för livet.

Goal of the dead är en fartfylld och underfundig skräckkomedi som spinner på de tydliga motsättningar mellan Paris och det övriga Frankrike. Den får också in en och annan fullträff i sin satir över den industri som storfotbollen har blivit. Rent hantverksmässigt är det en kompetent film och både Benjamin Rocher och Thierry Poiraud visar prov på bildlösningsmässig uppfinningsrikedom. Skådespelarna firar kanske inga större triumfer men de klarar sig helt okej.

Tyvärr drar Benjamin Rocher och Thierry Poiraud ut på saker och ting lite för långt. I stället för att följa fotbollsformatet 2 x 45 minuter har de delat upp filmen i varsin timslång halvlek och två timmars speltid är ungefär den där extra halvtimmen för lång för den här berättelsen.

La Horde – ett inte helt lyckat expempel på modern fransk skräck

Det finns en nidbild i Sverige av fransk film som pratig, händelsefattig och att den oftast handlar om neurotiska medel- eller överklassmänniskor och gärna utspelas i burgna parismiljöer. Den där nidbilden har inte uppstått av en slump. Fransk filmindustri har producerat en hel del filmer som passar in på den där beskrivningen (även om jag personligen motsätter mig den omedelbara kopplingen mellan pratig och händelsefattig) och de svenska distributörerna har genom åren haft en förkärlek för att köpa in just de filmerna och inte i lika hög grad alla de där andra typer av filmer som produceras i Frankrike varje år.

Därför är det i Sverige inte alls lika känt att Frankrike har en livfull och de senaste tio åren mycket inflytelserik skräckfilmsindustri. En förklaring till att detta faktum så att säga har flugit under den stora massans radar är att det inte rör sig om några mysrysare eller snälla spökhistorier direkt. Det den nya generationens skräckfilmsmakare i Frankrike producerar är stenhårda, obevekliga och oerhört våldsamma filmer.

Det är mörka, tuffa och kompromisslösa världar de tar oss med till. Kanske som en motreaktion på den där ”typiskt” franska filmer som skapat den där nidbilden som jag tidigare var inne på. Oavsett vad grogrunden till de moderna franska skräckfilmerna må vara så ledde deras brutalitet till att deras kommersiella potential inte bedömdes som så stor här i Sverige, varpå de (i bästa fall) släpptes direkt på dvd. Många av dem har dock visats på skräckfilmsfestivaler och där skapat stor uppmärksamhet kring sig. Med andra ord: de är mer en del av en subkultur än något som gemene man har koll på.

På senare tid har trenden mattats av en aning men annat var det under 00-talet. Som den gamla skräckfilmsentusiast jag är har jag med spänning kikat på vad de nya franska kreatörerna har gjort med genren. Självklart är allt inte bra, men filmer som Alexandre Ajas oerhört inflytelserika Haute tension (eller Switchblade Romance som den ofta visas som) från 2003, David Moreus och Xavier Paluds Ils (Them) från 2006 och Julien Maurys och Alexandre Bustillos A l’interieur (Inside) från 2007 är alla effektivt berättade och genuint otäcka filmer.

Inte minst den sistnämnda där Béatrice Dalle gör sin kanske allra mest obehagliga rollprestation någonsin. Och det säger en del med tanke på den typ av roller hon tidigare har gjort. Den psykologiska transformation hon genomgår i paradrollen Betty Blue är rena barnleken i jämförelse om man säger så.

Allt som oftast i denna nya våg av fransk skräckfilm handlar det om oskyldiga människor som hamnar i vägen för brutala psykopater och filmernas framtoning är synnerligen rakt på sak och realistisk. Men det säger sig självt att stilistiken och angreppssättet spiller över på mer traditionell genrefilm.

Som i den franska zombierullen La Horde (som kom ut på svensk dvd förra året) från 2009, till exempel. Det är helt uppenbart att duon bakom La Horde, Yannick Dahan och Benjamin Rocher, har tagit stort intryck av sina franska genrekollegor. Det är nämligen en synnerligen våldsam film, även med zombiefilmsmått mätt.

Den handlar om en grupp poliser som efter att en kollega mördats bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och hämnas på det kriminella gäng som dödat kollegan. Gänget har sin bas i ett slitet och halvt om halvt övergivit höghus i en parisisk förort. Naturligtvis går allt snett för poliserna. Men det värsta är inte att de blir tillfångatagna av det kriminella gänget utan att hela huset snart står under attack av blodtörstiga zombier. Poliserna och de kriminella inser snabbt att för att överhuvudtaget ha en chans att överleva så måste de samarbeta.

La Horde är ett veritabelt blodbad till film, inte helt utan förtjänster som skräckfilm. Rent tekniskt är den riktigt skaplig, framförallt med tanke på den snålt tilltagna budgeten. Den är tempostark, tät och hård, som man vill att en zombierulle ska vara.

Tyvärr så finns det dock en hel del brister att hänga upp sig på. Själva grundidén som storyn bygger på är inte så dum, men utöver den idén finns inte så mycket att glädjas åt på manusnivån. Man misslyckas helt enkelt med att riktigt ta vara på den där idén. I stället öser man på med alla typer av stereotyper som genren har att bjuda på utan att egentligen kunna tillsätta något nytt.

Dialogen är riktigt dålig och skådespelandet ska vi inte prata om. Dessutom misslyckas man kapitalt i sina försök att krydda det hela med svart humor. Det hade varit bättre att köra på det totalt humorbefriade och ironilösa sätt som kännetecknar de där moderna franska skräckfilmerna som jag tidigare varit inne på.

La Horde har heller inte ett dugg av den undertext som zombiegenren annars inbjuder till och som genrens mästerverk har varit full av. Den har ytterst lite gemensamt med George A. Romeros briljanta Night of The Living Dead och Dawn of The Dead, de två kanske bästa zombiefilmer som någonsin gjorts.

La Horde har i motsats till dessa inget att säga om den värld vi lever i eller om den mänskliga naturen. Här handlar det bara om yta och eftersom den ändå är så pass effektiv och välgjord så blir det bestående intrycket att det är en okej skräckis, men verkligen inget mer. Något främst för de verkliga genreentusiasterna och som går att både ha och mista.