La Horde – ett inte helt lyckat expempel på modern fransk skräck

Det finns en nidbild i Sverige av fransk film som pratig, händelsefattig och att den oftast handlar om neurotiska medel- eller överklassmänniskor och gärna utspelas i burgna parismiljöer. Den där nidbilden har inte uppstått av en slump. Fransk filmindustri har producerat en hel del filmer som passar in på den där beskrivningen (även om jag personligen motsätter mig den omedelbara kopplingen mellan pratig och händelsefattig) och de svenska distributörerna har genom åren haft en förkärlek för att köpa in just de filmerna och inte i lika hög grad alla de där andra typer av filmer som produceras i Frankrike varje år.

Därför är det i Sverige inte alls lika känt att Frankrike har en livfull och de senaste tio åren mycket inflytelserik skräckfilmsindustri. En förklaring till att detta faktum så att säga har flugit under den stora massans radar är att det inte rör sig om några mysrysare eller snälla spökhistorier direkt. Det den nya generationens skräckfilmsmakare i Frankrike producerar är stenhårda, obevekliga och oerhört våldsamma filmer.

Det är mörka, tuffa och kompromisslösa världar de tar oss med till. Kanske som en motreaktion på den där ”typiskt” franska filmer som skapat den där nidbilden som jag tidigare var inne på. Oavsett vad grogrunden till de moderna franska skräckfilmerna må vara så ledde deras brutalitet till att deras kommersiella potential inte bedömdes som så stor här i Sverige, varpå de (i bästa fall) släpptes direkt på dvd. Många av dem har dock visats på skräckfilmsfestivaler och där skapat stor uppmärksamhet kring sig. Med andra ord: de är mer en del av en subkultur än något som gemene man har koll på.

På senare tid har trenden mattats av en aning men annat var det under 00-talet. Som den gamla skräckfilmsentusiast jag är har jag med spänning kikat på vad de nya franska kreatörerna har gjort med genren. Självklart är allt inte bra, men filmer som Alexandre Ajas oerhört inflytelserika Haute tension (eller Switchblade Romance som den ofta visas som) från 2003, David Moreus och Xavier Paluds Ils (Them) från 2006 och Julien Maurys och Alexandre Bustillos A l’interieur (Inside) från 2007 är alla effektivt berättade och genuint otäcka filmer.

Inte minst den sistnämnda där Béatrice Dalle gör sin kanske allra mest obehagliga rollprestation någonsin. Och det säger en del med tanke på den typ av roller hon tidigare har gjort. Den psykologiska transformation hon genomgår i paradrollen Betty Blue är rena barnleken i jämförelse om man säger så.

Allt som oftast i denna nya våg av fransk skräckfilm handlar det om oskyldiga människor som hamnar i vägen för brutala psykopater och filmernas framtoning är synnerligen rakt på sak och realistisk. Men det säger sig självt att stilistiken och angreppssättet spiller över på mer traditionell genrefilm.

Som i den franska zombierullen La Horde (som kom ut på svensk dvd förra året) från 2009, till exempel. Det är helt uppenbart att duon bakom La Horde, Yannick Dahan och Benjamin Rocher, har tagit stort intryck av sina franska genrekollegor. Det är nämligen en synnerligen våldsam film, även med zombiefilmsmått mätt.

Den handlar om en grupp poliser som efter att en kollega mördats bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och hämnas på det kriminella gäng som dödat kollegan. Gänget har sin bas i ett slitet och halvt om halvt övergivit höghus i en parisisk förort. Naturligtvis går allt snett för poliserna. Men det värsta är inte att de blir tillfångatagna av det kriminella gänget utan att hela huset snart står under attack av blodtörstiga zombier. Poliserna och de kriminella inser snabbt att för att överhuvudtaget ha en chans att överleva så måste de samarbeta.

La Horde är ett veritabelt blodbad till film, inte helt utan förtjänster som skräckfilm. Rent tekniskt är den riktigt skaplig, framförallt med tanke på den snålt tilltagna budgeten. Den är tempostark, tät och hård, som man vill att en zombierulle ska vara.

Tyvärr så finns det dock en hel del brister att hänga upp sig på. Själva grundidén som storyn bygger på är inte så dum, men utöver den idén finns inte så mycket att glädjas åt på manusnivån. Man misslyckas helt enkelt med att riktigt ta vara på den där idén. I stället öser man på med alla typer av stereotyper som genren har att bjuda på utan att egentligen kunna tillsätta något nytt.

Dialogen är riktigt dålig och skådespelandet ska vi inte prata om. Dessutom misslyckas man kapitalt i sina försök att krydda det hela med svart humor. Det hade varit bättre att köra på det totalt humorbefriade och ironilösa sätt som kännetecknar de där moderna franska skräckfilmerna som jag tidigare varit inne på.

La Horde har heller inte ett dugg av den undertext som zombiegenren annars inbjuder till och som genrens mästerverk har varit full av. Den har ytterst lite gemensamt med George A. Romeros briljanta Night of The Living Dead och Dawn of The Dead, de två kanske bästa zombiefilmer som någonsin gjorts.

La Horde har i motsats till dessa inget att säga om den värld vi lever i eller om den mänskliga naturen. Här handlar det bara om yta och eftersom den ändå är så pass effektiv och välgjord så blir det bestående intrycket att det är en okej skräckis, men verkligen inget mer. Något främst för de verkliga genreentusiasterna och som går att både ha och mista.

Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.