Tema Haenel: Den franska revolutionen

Jag flaggade för det tidigare och nu kände jag att det var dags att sjösätta ett nytt projekt här på BleuBlancRouge. Den här gången går det ut på att sätta strålkastarljuset på en av de starkast lysande stjärnorna på den franska skådespelarhimlen just nu och tillika sin generations kanske vassaste skådespelare: den alltid intressanta och oerhört mångsidiga Adèle Haenel.

Dagen till ära, den franska nationaldagen som det ju faktiskt är, tänkte jag inleda det hela med att skriva om en film som handlar om den Franska revolutionen, Un peuple et son roi från 2018 i regi av Pierre Shoeller. Tyvärr så finns den så vitt jag vet inte utgiven i Sverige men den finns tillgänglig i vissa andra länder under den internationella titeln One Nation, One King.

Un peuple et son roi inleds, passande nog med tanke på dagens datum, mitt under brinnande stormning av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 – alltså den händelse som gör att just den 14 juli firas som landets nationaldag – och beskriver sedan tiden fram tills att kung Ludvig XVI avrättas.

Det är med andra ord en tumultartad tid i den franska historien som skildras och ett antal kända och för revolutionen viktiga personer passerar revy: Robespierre (spelad av Louis Garrel), Marat (spelad av en sedvanligt intensiv Denis Lavant), Desmoulins och Danton bland andra. Det är lite som en dramatiserad historielektion där vi för följa med i den politiska debatt och process som följde efter att kungen efter folkets resning avhände sig en stor del av makten.

Men Un peuple et son roi är mer än så. Ett handlingsspår rör om ett ungt Parispar (spelat av Adèle Haenel och Gaspard Ulliel) av folket och berättar historien om deras liv i skuggan av revolutionen och deras kamp för att verkligen få de rättigheter och förändringar av samhället som de stridit för.

Det är lite teatralt och högtravande i bland, men hela tiden intressant och bitvis riktigt bra. Med hjälp av den moderna tekniken har man dessutom lyckats väl med att återskapa de dåtida Parismiljöerna. Och Adèle Haenel – hon är såklart sin vana trogen riktigt vass!

Joyeuse fête nationale på dig kära läsare!

Eric Rohmer och den franska revolutionen

Som traditionen bjuder här på bloggen tipsar jag den franska nationaldagen den 14 juli till ära om en film som utspelas kring tiden för den franska revolutionen. I år handlar det om Eric Rohmers L’Anglaise et le duc från 2001. Men först några rader om Cédric Klapischs Casse-tête chinois som ju skulle ha haft svensk biopremiär i fredags och som jag laddat upp inför. Av någon anledning blev det inte så, filmbolaget ändrade sig i sista stund, och nu blir det premiär i slutet av oktober, direkt till dvd, för Chinese Puzzle som den kommer att heta här i Sverige i stället. Jag återkommer med min recension i samband med det.

Så till huvudämnet för dagen: Eric Rohmers L’Anglaise et le duc. Den handlar om den skotska adelskvinnan Grace Elliott och hennes vänskap med hertigen Filip av Orléans (eller Philippe Egalité som han ändrade namn till i samband med revolutionen). Filmen utspelas efter stormningen av Bastiljen och handlar huvudsakligen om den så kallade skräckväldestiden under ledning av Robespierre och jakobinerna. Det är lika mycket en skildring av det politiska skeendet som relationerna mellan de personer det handlar om.

L’Anglaise et le duc är på samma gång en tämligen typisk men också ovanlig film i Eric Rohmers filmografi. Sin vana trogen skildrar han till det yttre dramatiska skeenden huvudsakligen genom dialoger, det pratas med andra ord nästan hela tiden, men formmässigt är den en udda Rohmerfågel. För första fången använde han digital teknik för att filma och exteriörerna från det dåtida Paris är filmat mot green screen och med målade dekorer. Interiörerna är också noggrant återskapade och tidstypiska. Det är klart att det ger ett lite udda och säreget intryck att se personerna röra sig genom vad som egentligen är tavlor, men när man vant sig vid det lite konstlade utseendet är det bara fängslande.

Dialogerna är på typiskt Rohmervis vindlande, ordrika och resonerande. Den filosofiska aspekten är som alltid närvarande. Det yttre händelseförloppet är nog så spännande och det finns scener i L’Anglaise et le duc som är så nära en regelrätt thriller som Rohmer någonsin kom. Filmen ger en bild av en mörk tid i den franska historien, en tid av förtryck och med ständigt hot om våld och repressalier. Men så kallades tiden ju också för skräckväldet. Den här bilden togs inte emot med glädje av alla utan filmen fick utstå en hel del kritik från vissa håll. En del kallade den till och med för rojalistisk propaganda.

För egen del ser jag L’Anglaise et le duc som ett fängslande kvinnoporträtt och en intressant skildring av hur det kan ha gått till under ett dramatiskt och omtumlande politiskt skede i världshistorien. Hur det ligger till med sanningshalten får andra, mer insatta bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillade filmen och att jag tycker att den passar alldeles utmärkt att se såhär på quatorze juillet.

Trevlig fête nationale, mina frankofila vänner!