De som känner mig (och ni som inte gör det men som följer den här bloggen) vet att jag verkligen vurmar för och är i grunden synnerligen välvilligt inställd till fransk film. Till och med i den utsträckning att jag emellanåt ser mer blidare ögon på en film som kanske inte är så bra, bara för att den är fransk.
Men när det gäller vissa franska filmer tryter till och med mitt tålamod. Som till exempel den jag så häromdagen. Gardiens de l’ordre från 2009 som tidigare i somras gavs ut på svensk dvd under titeln Bortom varje tvivel. Här pratar vi dryga 100 minuter av mitt liv som jag verkligen skulle vilja ha tillbaka. Var ligger reklamationsdisken?
Bortom varje tvivel är nämligen en riktig dussinfilm. En thriller som försöker vara tuff och cool, i baksidestexten refereras det exempelvis till Nikita och De blodröda floderna, men som bara är platt och ointressant. Med produktionsvärde och karaktärsutveckling bara snäppet över löpandebandproducerad svensk kriminalfilm (tänk Wallander, Irene Huss o s v) är det för mig helt obegripligt att den här filmen biovisades i Frankrike, på sin höjd försvarar den sin plats som en okej söndagskvällsfilm på tv.
Filmen handlar om två poliser, en kvinnlig och en manlig, som under ett rutinuppdrag en natt skjuter ihjäl en kraftigt drogspeedad ung man efter att denne utan förvarning först skjutit deras kollega. Det visar sig att den unga mannen är son till en mycket högt uppsatt man inom den franska politiken och de två poliserna finner sig snart själva anklagade för tjänstefel.
De blir avstängda och deras enda chans att rentvå sig själva är att på egen hand ge sig huvudstupa rätt ner i Paris undre värld på jakt efter bevis på att den extremt kraftfulla nya drog som politikerns som var påverkad av.
Med andra ord en variation av ett handling som vi har sett många, många gånger förr. Här utan något som helst nytt tillfört mixen. Vi snackar klichéstapling på hög nivå av en regissör som stilmässigt siktar på Luc Besson à la Nikita, men bara mäktar med Luc Besson à la Transporter 3.
Cécile de France som spelar den kvinnliga huvudrollen är förvisso, som vanligt, utmärkt. Här i en roll där hon både utseendemässigt och temperamentsmässigt påminner om en Emmanuelle Béart från hennes glansdagar och det är ju en kvalitet som aldrig kan bli fel. Cécile de Frances motspelare går det dock att sätta stora frågetecken inför. Över hela linjen. Och Fred Testot som gör den manliga huvudrollen är direkt dålig.
Fransk film har stolta traditioner när det gäller polisfilm. Bortom varje tvivel innehåller element från flera av de teman som gjort den franska polisfilmen så intensiv och intressant, inte minst det om korruption inom de egna leden, men den här gången rör det sig om en synnerligen urblekt kopia. Nej, jag ska inte ta mer av vare sig din eller min tid i anspråk för den här filmen – det här är bortom varje tvivel en film att undvika.
BleuBlancRouge 