PSG 4 Barcelona 0

Vilken match! Vilken fotbollskväll! Egentligen säger inläggsrubriken allt om vilken fantastisk upplevelse för ett person vars hjärta bultar för Paris Saint-Germain detta var. En kväll som vida överträffade ens de vildaste drömmar man kunde ha inför matchen.

Att 4-0 sedan med tanke på hur spelet på planen såg ut snarast var smickrande för Barcelona gör sannerligen inte saken sämre. Födelsedagsbarnen Angel dí Maria och Edinson Cavani kunde ha gjort något fler mål än de 2 respektive 1 de gjorde. Men jag klagar absolut inte. 4-0 mot mäktiga Barcelona räcker mer än väl för att få mig att somna lycklig i kväll.

Jag har följt PSG sedan mitten av 90-talet och kan på rak arm inte komma på någon match då laget spelat lika bra eller bättre än i denna. Det finns naturligtvis inga helt perfekta matcher, men detta var snubblande nära. Och den här upplevelsen väger med råge upp för alla frustrerande stunder av dåligt spel som PSG denna såhär långt ganska problematiska säsong bjudit på. Förhoppningsvis ger denna seger en självförtroendeboost och rejäl skjuts i titelracet med Monaco i franska ligan. Det kommer att behövas.

Att få med sig 4-0 inför returmötet i Barcelona om tre veckor ger såklart ett minst sagt utmärkt utgångsläge att återigen ta sig till kvartsfinal i Champions League, men jag tar det sannerligen inte för givet. Barcelona är normalt sett mycket hemmastarka och om PSG ger det katalanska storlaget utrymme till det kan returmatchen utvecklas till en mardröm.  Om PSG genomför en liknande stark kollektiv laginsats som på Parc des Princes i kväll så ska det dock kunna gå vägen.

Men det är något som jag väljer att inte fundera på just nu. Nu ska jag bara njuta av en en av mitt livs mest fantastiska upplevelser som fotbollsfan. Paris est magique!

Paris est historique!

Matchen i sig var kanske inte särskilt sprakande eller minnesvärd. Att vinna med 1-0 mot en motståndare som placerade sig i mitten av tabellen i den andra divisionen är sannerligen inget att göra vågen över, men det gör absolut ingenting.

Det var ju den franska cupfinalen det handlade om och i med att det blev seger för PSG mot Auxerre skrevs det fransk fotbollshistoria i kväll. För första gången någonsin lyckades en och samma klubb plocka hem samtliga de fyra inhemska titlarna under en och samma säsong! Ett rekord som naturligtvis är omöjligt att överträffa.

I tur och ordning inhämtades Trophée des champions (matchen mellan de regerande liga- och cupmästarna), Ligacupen, Ligan och Franska cupen. Lägg därtill avancemang till kvartsfinal i Champions League (där ett urstarkt Barcelona, förmodligen världens bästa klubblag, blev för svårt) och det är bara att konstatera att säsongen 2014/2015 blev en mycket framgångsrik och minnesvärd sådan för mitt älskade PSG!

Efter att ha plockat hem den historiska inhemska kvadrupeln bör nästa säsongs stora mål bli att gå ännu längre i Champions League en de tre senaste säsongernas respass på kvartsfinalnivå. Det blir naturligtvis inte lätt, men det känns som att det är dags att ta ett steg till på den europeiska toppnivån nu.

För det kommer det förmodligen att krävas att truppen vässas ytterligare. Det blir med andra ord mycket spännande att se vad som kommer att hända när transferfönstret öppnar om en månad. Hur ser PSG:s trupp ut när nästa säsong tar sin början om två och en halv månad?

Nåja, det är något som framtiden får utvisa. Nu ska jag bara njuta av och fira den historiska bedrift som PSG slutförde i kväll. Det är trots allt hela fyra titlar som ska firas. Paris est magique – et historique!

Så nära en ren Zlatangrupp för PSG!

Det kunde ha blivit så häftigt. Efter det att PSG lottats att möta Barcelona och Ajax kändes det av ödet förutbestämt att det fjärde laget i den Champions League-gruppen naturligtvis skulle bli Malmö. Men i stället föll lotten på att det blev APOEL Nicosia som kompletterade gruppen. Precis efter det drogs Malmö…

Nåja, man kan inte få allt. Två tidigare Zlatanklubbar mot hans nuvarande känns kittlande nog. Även om det på förhand i alla fall känns som en något tuffare grupp än vad PSG lottats in i de senaste två säsongerna så är det nog ändå att betrakta som en gynnsam lottning för mitt älskade lag. Barcelona och PSG får sägas vara solklara favoriter att knipa de två platserna som leder till åttondelsfinalen och Barcelona bör räknas som favorit till att vinna gruppen och på så sätt få fördelen av ett, på pappret i alla fall, lättare motstånd i åttondelen.

Men PSG är ingalunda på förhand slaget av Barcelona. Det visade om inte annat det stentuffa kvartsfinalmötet lagen mellan för två år sedan. Då gick ju Barcelona vidare på fler gjorda bortamål efter att bägge matcherna slutat oavgjort. Som jag ser det är styrkeförhållandena mellan lagen ungefär desamma nu som då.

Spännande och intressant ska det under alla omständigheter bli. Om tre veckor drar gruppspelet igång. För PSG:s del den 17 september med match borta mot Ajax i Amsterdam. Förhoppningsvis är både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva tillbaka efter sina respektive skador då. De kommer definitivt behövas för att Champions League-spelet ska få en angenäm start för PSG.

Allra närmast väntar dock en tuff ligamatch när svårspelade Saint-Etienne på söndag gästar Parc des Princes. Det blir en tuff nöt nog att knäcka för ett PSG som ännu inte visat någon storform i säsongsupptakten direkt.

Allez, Paris!

The beginning of a beautiful friendship…

Nästa fredag är det svensk biopremiär för den Chinese Puzzle (Casse-tête chinois), den tredje och avslutande delen i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier (spelad av Cédric Klapischs favorit Romain Duris).

Jag återkommer naturligtvis till del tre i samband med premiären men tänkte innan dess skriva lite om de två första delarna (som man definitivt behöver ha sett för att på riktigt få ut något av den tredje delen).

Serien inleddes 2002 med filmen Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnole). Den 24-årige  Xavier har ett bra jobb på gång men måste för att få det komplettera sina ekonomistudier med ett års studier i Barcelona inom ramen för EU:s utbildningsprogram Erasmus. Han lämnar sin flickvän Martine (spelad av Audrey Tautou) kvar i Frankrike och reser till Spanien.

Väl där har han problem att hitta något riktigt bar ställe att bo på, till han får möjlighet att hyra ett rum hos ett kollektiv av studenter från ett antal andra länder. Xavier får också kontakt med ett franskt par som redan bor i staden, en neurolog och dennes fru.

Detta är upptakten på ett händelserikt år i Xaviers liv. Livet med de andra studenterna är sannerligen inte alltid så lätt. Intriger, kulturkrockar och konflikter är vardagsmat i lägenheten, men samtidigt har de alla skaffat sig vänner för livet. Xavier ser också till att krångla till tillvaron betänkligt genom att inleda ett förhållande med den franska neurologens hustru.

Den franska lägenheten är ingen oäven film, men jag har samtidigt lite svårt att se varför den blev en så stor succé som den blev. Den är förvisso charmig och underhållande, men också tämligen lättviktig. Det är först i den andra och tredje delen som karaktärerna utvecklas och fördjupas. Rent hantverksmässigt finns det också ett och annat att önska. Den franska lägenheten är ingen särskilt snygg film utan det doftar en del skolfilm om den.

Det positiva med Den franska lägenheten är den ungdomliga entusiasm del skildrar och sprider. Det är inte utan att den emellanåt känns som en Breakfast Club fast i europeisk universitetsmiljö. Det är kul och intressant att följa de sinsemellan olika individerna, även om de ibland tenderar att bli lite väl mycket symboler och stereotyper för invånarna i respektive land. Och som helhet är trilogin minst sagt värd att se.

Det är lite med den här som med Richard Linklaters trilogi om amerikanen Jesse och fransyskan Céline, det är häftigt att få följa med samma karaktärer i flera filmer över längre tid. Det är inte lika långt mellan filmerna i Klapischs trilogi och rent manusmässigt är Linklater vassare när det gäller relationspsykologin, men känslan och upplägget är liknande.

Nu börjar det på riktigt allvar!

Med all respekt för de lag som mitt älskade PSG har mött hittills i Champions League denna säsong så känns det som att det är först nu som laget verkligen kommer att behöva bekänna färg. Kvartsfinalen mot Chelsea är en utmaning som heter duga och jag är redan såhär flera timmar föra avspark duktigt nervös. Att få ett bra resultat med sig från kvällens hemmamatch känns som något av helt avgörande karaktär för dubbelmötet, en seger om inte ett måste så synnerligen önskvärt. Samt det viktiga att helst inte släppa in något mål. Vikten av mål på bortaplan fick laget bittert erfara i förra säsongens kvartsfinalmöte med Barcelona.

Zlatan Ibrahimovic och Edinson Cavani formar ett av de bästa anfallspar som något lag i världen har och de två blir naturligtvis viktiga i kväll. Men eftersom det nästan är viktigare att inte släppa in mål än att göra något är det ändå främst försvarsspelet som på förhand känns som den verkliga nyckeln till framgång och därmed lutar jag mot att det är mittbacksgeneralen och lagkaptenen Thiago Silva som är den enskilt viktigaste spelaren för PSG i kväll. En annan nyckel till framgång är att det centrala mittfältet med (förmodligen)  Blaise Matudi, Marco Veratti och Thiago Motta på planen från start vinner kampen med sina meriterade motståndare hos gästande Chelsea.

Sedan blir det en stor utmaning för den i sammanhanget orutinerade PSG-coachen Laurent Blanc att vinna den taktiska kampen mot den rutinerade och synnerligen slipade José Mourinho. När det gäller det taktiska spelet har den portugisiske tränaren få, om ens några, övermän. I det stora hela känns det också som att Chelsea är ett lite bättre lag än PSG och därmed får gälla som favoriter. Men jag tror på en jämn kamp över två matcher. Oavsett hur det går känns det dock fantastiskt häftigt att få se PSG vara med och leka och konkurrera på denna höga nivå.

Även om jag befarar en knapp förlust hoppas jag naturligtvis på något annat. Och drömma måste man ju få göra, framförallt med tanke på att PSG:s nya slogan lyder rêvons plus grand. Drömbilden är klar, i den ingår att få se Thiago Silva lyfta segerbucklan efter finalen i maj månad. Vägen till att den drömmen slår in går förmodligen via en seger mot Chelsea på Parc des Princes i kväll. Matchstart är det 20:45. Allez PSG!

De tre musketörerna tar sikte mot europatoppen

Förra säsongen började det med en kassaskåpssäker seger mot Dynamo Kiev på hemmaplan och slutade i ett bittert uttåg i kvartsfinalmötet med mäktiga Barcelona. Men den heroiskt starka insatsen mot Barcelona, sett över hela dubbelmötet var PSG kanske till och med det bättre laget, gav kraftig mersmak och sådde ett frö till hopp om ett ännu bättre resultat nästa säsong. I kväll får vi en första vink om vartåt det barkar. Om det där fröet har fått fäste i bördig jord. För i kväll, i den grekiska hamnastaden Pireus, inleder PSG gruppspelsfasen i årets upplaga av Champions League med match mot det grekiska mästarlaget Olympiakos. Det blir en tuff match, inte minst med tanke på Olympiakos hängivna, passionerade och högljudda publik, men som jag har varit inne på tidigare här på bloggen så får det ändå i sammanhanget ses som en fördelaktig lottning för PSG att det är lag som Olympiakos man har att stångas med i gruppen. Och på pappret ska Olympiakos vara ett motstånd som PSG bör kunna bemästra. Men teori och praktik är ju nu en gång för alla helt olika saker och skrällar och överraskningar sker trots allt titt som tätt. Så jag är ingalunda tvärsäker utan snarare ordentligt nervös så här timmarna före avspark, som för övrigt sker 20.45.

Men med de tre hjältarna på bilden ovan, de tre musketörer som jag anspelar på i rubriken, Zlatan Ibrahimovic, Edinson Cavani och Thiago Silva i laget finns det självklart god andledning att ändå se fram emot såväl kvällens som säsongens övriga Champions League-matcher med tillförsikt. De tre tillhör trots allt världens absolut bästa på sina respektive positioner. Till anledningarna att känna optimism går också att föra den finfina insats som PSG stod för i segermatchen i ligan borta mot Bordeaux i ligan i fredags. Segersiffrorna blev 2-0 men kunde (borde) ha blivit större. Det var härligt att se flytet i spelet då. Hoppas på något likande i kväll. Drömmen om en ännu bättre insats i Champions League än förra säsongens lever i allra högsta grad. Paris est magique!

Snart smäller det…

Den enskilt största matchen på år och dag för oss PSG-fans är bara två timmar bort. PSG-Barcelona. I en Champions League-kvartsfinal. Smaka på den. Det är knappt så att jag själv riktigt tror att det är sant. Men det är det. Det blir naturligtvis oerhört tufft för hjältarna i PSG att rå på världens kanske genom tiderna starkaste klubblag, men i och med att en viss herr Ibrahimovic fick sin avstängning och kan spela redan i matchen på Parc des Princes i kväll så ökar i alla fall möjligheterna. Men det är ändå helt klart: om PSG mot förmodan skulle lyckas slå ut Barcelona så är det inte bara en första gradens skräll utan rentav en bragd. Och just nu så lever i alla fall hoppet. Men då krävs det ett bra resultat att gå på från matchen i kväll. Att försöka hämta igen ett underläge i en retur mot Barcelona på bortaplan…det finns lättare uppgifter inom fotbollsvärlden än så, om man så säger.

Oavsett hur det går för PSG i dubbelmötet med Barcelona så utgår jag ifrån att det kommer att bli häftig fotbollsunderhållning. Och inget kan ta ifrån PSG-spelarna att de bara genom att ta sig såhär långt i turneringen med råge har infriat de förväntningar som man på förhand kunnat ha på dem. Och det är klart: hoppet och drömmarna om att avancera förbi mäktiga Barcelona finns. Rêvons plus grand som klubbens nya slogan säger. Och faktum är att senast de här två lagen möttes i Champions League-sammanhang så gick Paris vidare! Det var förvisso länge sedan, men ändå… Paris est magique!

Århundradets match!

Nåja, rubriken är naturligtvis överdriven. Rejält dessutom. Men jag kan inte hjälpa att det faktum att mina två favoritlag Hammarby och Paris Saint-Germain ska spela mot varandra i sommar, dessutom på svensk mark, känns såväl overkligt som obeskrivligt stort för mig.  Även om det rör sig om en träningsmatch. Beskeden om drömmatcher avlöser helt enkelt varandra. Häromveckan gav lotten besked att det blir PSG-Barcelona i den stundande kvartsfinalen i Champions League och i dag offentliggjordes det att PSG kommer att spela två träningsmatcher på svensk mark i sommar. Mot Hammarby i Stockholm den 23 juli och mot Real Madrid i Göteborg kvällen före. Nu blir det till att se över semesterplanerna och försöka få tag på biljetter. Hammarby-PSG får jag bara inte missa. Forza, Bajen och Allez, PSG! Och matchen mot Real Madrid blir säkert helt okej den också. Men hur märkligt det än låter så smäller den inte lika högt i mina öron.

(Mar)drömlottning!

Efter att i ärlighetens namn ha haft rejält med flyt i lottningen under hela det här Champions League-äventyret så här långt så gav slumpen tillbaka rejält när kvartsfinalspelet lottades för en stund sedan. Barcelona var i mina ögon det näst tuffast tänkbara motståndet. Av någon anledning har jag fått för mig att tyska Dortmund skulle ha varit det tuffaste. När dessutom lotten gav besked om att PSG får börja på hemmaplan kändes genast det hela ännu värre. Den pågående överklagansprocessen av Zlatan Ibrahimovics orättfärdigt (och det säger jag rent objektivt 😉 ) tuffa avstängningsdom efter det tuffa röda kortet i matchen i Valencia får nu monumentala proportioner. Att, som det ser ut nu, behöva avstå sin bästa offensiva spelares tjänster i det så viktiga första mötet på hemmaplan gör uppgiften så oerhört mycket svårare än vad den redan är.

Men samtidigt som detta på sätt och vis är en mardrömslottning så känner jag också att det också är en drömlottning. Att snart få se PSG gå upp mot mäktiga Barcelona i ett tävlingsmatchmöte är ett kvitto på att satsningen börjar bära frukt och att PSG är på väg att bygga ett lag för det europeiska toppskiktet. Att det sedan riskerar att bli en rejäl näsbränna rent resultatmässigt, om PSG spelar som mot Valencia nu senast samtidigt som Barca spelar som mot Milan häromdagen kommer det att bli utskåpning, spelar kanske inte så stor roll. De erfarenheter som laget kommer att ta med sig ur detta dubbelmöte är oavsett resultatet ovärderliga inför framtiden. För det är i framtiden, om någon eller några säsonger, som PSG på allvar ska kunna utmana om segern i Champions League. Fast det är klart, om den framtiden infinner sig redan den här säsongen så är det inte mig emot. Men alldeles oavsett har jag satt ett stort rött kryss i min kalender den 2:a april, det är nämligen då som det första mötet PSG-Barca spelas på Parc des Princes. Returen sker i Barcelona en vecka senare. Ici c’est Paris!