Jag är nyfiken giallo

Dags för ännu ett skräckfilmstips i höstmörkret. Den här gången handlar det dock om någonting helt annat än Among The Living (Aux yeux des vivants) som jag tipsade om senast.  The Strange Colour of Your Body’s Tears (L’étrange coleur de ton corps i original) från förra året är en film med en helt andra pretentioner. Precis som Among The Living har den nyligen släppts i svensk dvd-utgåva.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är regisserad av den franska duon Bruno Forzani och Hélène Cattet och det är deras andra långfilm. Den som har sett deras första film Amer  vet vad som väntar, det vill säga en stilsäker och gåtfullt suggestiv nedstigning i det mänskliga psykets mörkare vrår. Med The Strange Colour of Your Body’s Tears fortsätter de helt enkelt att vandra vidare längs den väg de beträdde i debutfilmen. Det är ännu en film djupt influerad av den italienska så kallade giallo-filmens storhetstid på 70- och 80-talen, de använder till och med musik från existerande filmer från den perioden i sina filmer. Men någon tom stilövning eller enkel hyllningsfilm är det heller inte.

Som någon sorts skräckfilmens motsvarigheter till Quentin Tarantino gör de något helt eget av de tydliga influenserna och lånen. Även om estetiken är lånad från giallofilmerna så är Forzanis och Cattets berättande av ett annat slag. The Strange Colour of Your Body’s Tears är förvisso nära på lika blodig och våldsam som de stilmässiga italienska förlagorna, men där giallofilmerna ofta var någon sorts raka deckargåtor drar den tidvis nästan åt konstfilmshållet med sitt komplicerade och lätt abstrakta berättande. När det gäller det psykologiska spelet och att effektivt använda arkitekturen i skapandet av spänning ligger den dessutom närmare Roman Polanskis filmer än något annat.

Arkitekturen har för övrigt en mycket viktig roll i filmen. Den utspelas i Bryssel där Bruno Forzani och Hélène Cattet sedan en tid tillbaka är bosatta. Skådeplatsen är en av stadens många art nouveau-fastigheter. Jag skulle till och med drista mig till att säga att själva byggnaden är så viktig för berättelsen att den närmast kan ses som en huvudrollsinnehavare.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är också på sätt och vis en deckargåta, men den är underordnad filmens huvudsakliga tema: ett undersökande av vad mänsklig identitet egentligen är. Som Bruno Forzani och Hélène Cattet själva sagt i en intervju: giallofilmerna ställde frågan ”vem gjorde det?”, vi ställer frågan ”vem är jag?”. Det intervjusvaret skvallrar om att detta högst förmodligen inte är något för alla smaker. Till och med skräckfilmsfantaster kan säkert bli frustrerade över det långsamma, icke linjära berättandet. Bruno Forzani och Hélène Cattet arbetar effektivt med att skapa stämningar och de har en uttalad ambition att göra filmer för så många sinnen som möjligt. Det finns en sensualism och känslighet i deras filmer som går utöver det vanliga inom genrefilm. Det handlar inte enbart om att skrämmas, även om det är nog så otäckt i bland.

Det här är en febrig mardröm till film. Den handlar om en lite mystisk affärsman som återvänder till Bryssel efter en affärsresa. När han kommer hem till sin lägenhet märker han att hans fru är spårlöst försvunnen. Små ledtrådar får dock honom att tro att hon är kvar i huset. Han följer spåren som leder in i husets labyrintartade innandömen och är snart fången i någon sorts gränsland mellan verklighet och fantasi. Bit för bit läggs pusslet på plats.

The Strange Colour of Your Body’s Tears är en komplex och fängslande film som definitivt vinner på att ses fler gånger och något av ett storverk i det lilla formatet. Forzani/Cattet leker elegant med olika bildformat och berättartekniker och jag kan tänka mig att det är en ännu häftigare upplevelse att se den här filmen på stor duk.

Att sätta fransk skräcktouch på halloweenfirandet

I dag är det som bekant halloween och det hör liksom till att se på skräckfilm. Även om halloween är en först och främst nordamerikansk företeelse passar det naturligtvis ypperligt för den frankofilt lagde att se på då något av de många franskspråkiga alternativ som står till buds när det gäller skräckfilm. Till exempel den i Sverige sedan förra veckan dvd-aktuella Among The Living (Aux yeux des vivants i original) från i år. Den är regisserad av duon Alexandre Bustillo och Julien Maury.

Det är en film som ligger i linje med den trend av stenhårda och brutala skräckfilmer som producerats i Frankrike de senaste dryga 10 åren. Den är dock inte lika kompromisslös och obehaglig som duons kontroversiella första långfilm, knytnävsslaget till film Inside från 2007. Inside lyckades med sitt psykologiska spel krypa in under skinnet på åskådaren. Among The Living är ytligare och mer sprungen ur en anglosaxisk skräckfilmstradition. Det ekar en hel del tidig Wes Craven om den och den innehåller en rad av genrens klichéer. Den är absolut inte lika välgjord som Inside, även om jag misstänker att några av de halvtaskiga specialeffekterna är medvetet dåligt gjorda som en blinkning till 70- och 80-talens skräckfilmsstandard.

Among The Living inleds nog så lovande men en prolog som skickar blinkningar till Inside, men den stämning som byggs upp där följs tyvärr aldrig riktigt upp. Filmen handlar om tre lite struliga killar i de tidiga tonåren. En dag bestämmer de sig för att skolka från skolan och driver i stället runt och ställer till med otyg. De hamnar till slut på en gammal övergiven filminspelningsplats. Det är där mardrömmen inleds.

De ser en man i en skrämmande clownmask släpa på en kvinna. De lyckas med nöd och näppe fly och försöker varna polisen, som dock tolkar det hela som ännu ett av de många otyg som killarna brukar ägna sig åt. Det visar sig dock att det pojkarna har gjort är att upptäcka något ont som länge hållit sig dolt och som är fast beslutet att fortsatt hålla sig dolt. Kosta vad det kosta vill. Killarna återvänder hem, ovetande om att de är förföljda.

Som den stora skräckfilmsentusiast jag är och sedan länge varit blev jag utan tvekan underhållen av Among The Living. Det märks att Alexandre Bustillo och Julien Maury hyser stor kärlek till genren och har sett och tyckt om ungefär samma filmer som jag själv är uppvuxen med. Among The Living innehåller ungefär det som en skräckfilm kan förväntas innehålla, men egentligen inget mer än så heller. Något så eget och kraftfullt som Inside är den definitivt inte.  Själva storyn är för tunn och utan finess, men Bustillo och Maury bygger tack vare gediget arbete ändå upp hyfsad spänning och stämning. Som enklare skräckunderhållning för stunden på halloween duger Among The Living dock alldeles utmärkt.