Ett gammaldags Disneyäventyr – på riktigt

Den franska dokumentären Sur le chemin de l’école var en av förra årets stora överraskningar på den franska biomarknaden. Knappt 1,4 miljoner sålda biljetter ledde till att det blev den i förhållande till hur mycket den kostade att spela in ekonomiskt sett mest inkomstbringande filmen i landet 2013. Den blev heller inte bara en publik framgång, utan fick också kritikernas bifall och belönades tidigare i år med en César för bästa dokumentärfilm.

För tre veckor sedan gick den upp på bio även här i Sverige. På väg till skolan som den fått heta här har dock ännu bara fått synnerligen begränsad distribution så någon succé i nivå med den i Frankrike är knappast att vänta. Nu finns det såklart andra sätt att nå ut än på den traditionella biorepertoaren. Jag vet inte hur planerna ser ut på den fronten, men det här är en film som med fördel borde kunna visas på svenska skolor. Det är under alla omständigheter en finstämd, uppbygglig och viktig film som egentligen alla har nytta av att se.

Huvudpersoner i den av Pascal Plisson regisserade filmen är fyra skolbarn som bor på otillgängliga håll runtom i världen och som tvingas förflytta sig långa sträckor för att kunna ta sig till skolan. Dessa sträckor bjuder dessutom på sina egna och särskilda utmaningar och umbäranden för barnen. Vi får följa 11-årige Jackson från Kenya, 12-åriga Zahira som bor i Atlasbergen i Marocko, 11-årige Carlos från Patagonien i Argentina och 13-årige Samuel från Bengalen i Indien.

För Jackson handlar det om att med ansvar för sin lillasyster ta sig över savannen och se upp för elefanter och andra potentiellt farliga vilda. Zahira måste under den fyra timmar långa vandringen till fots besegra slingrande och snåriga vägar längs branta bergsryggar. Carlos har liksom Jackson sin lillasyster med sig när han på hästryggen ska ta sig de 18 kilometerna genom det karga landskapet i Patagonien och Samuel, som är rullstolsburen efter att ha drabbats av en sjukdom som berövat honom kontrollen över sina ben, behöver få hjälp från och blir dragen av sina två yngre syskon för att ta sig till skolan.

Det är både fängslande och spännande att följa dessa barn. Det är lite som att se fyra parallella Disneyäventyrsfilmer av klassiskt snitt, med den stora och avgörande skillnaden att detta är på riktigt. Sensmoralen i filmen är uppenbar och mer eller mindre klart uttalad: att vi här i västvärlden bättre ska uppskatta sådant som vi ofta tar för självklart och förstå hur bra vi generellt sett har det. En stor risk med ett så tydligt förmedlat budskap är naturligtvis att det blir en pekpinnevinande moralkaka av alltsammans. Det lyckas Pascal Plisson skickligt nog undvika.

Rent berättartekniskt är På väg till skolan en anspråkslös och enkel film. Det korsklipps förvisso mellan de fyra handlingsförloppen, men berättandet är rakt och utan någon guidande berättarröst. Pascal Plisson litar helt enkelt på att det räcker att växelvis på avstånd och riktigt nära få följa barnens väg till skolan och de utmaningar de ställs inför under tiden. Det är en helt korrekt bedömning.

På väg till skolan är dessutom oerhört vackert fotograferad vilket gör att naturen och landskapen som barnen färdas genom blir en sorts huvudrollsinnehavare i sig. Filmen bjuder på flera magnifika bilder och scenerier.

Något som jag dock hänger upp mig en aning på är den emellanåt lite övertydliga och snusförnuftiga franska dubbningen av barnen. Jag hade gärna sett att filmen textats och att barnen fått prata själva på sina hemspråk.

I sammanhanget bör tilläggas att det jag har sett är den franska dvd-utgåvan och därför inte säkert vet vilken version det är som visas på bio här i Sverige. Jag misstänker dock att det är samma (fast naturligtvis textad på svenska då).

Denna invändning är dock inte av något som helst avgörande karaktär. På väg till skolan är verkligen en film att ses och hänföras av. Och inte minst förundras över och uppslukas av de skildrade barnens enorma styrka och beslutsamhet.

På väg till skolan är i all sin enkelhet en engagerande, gripande och spännande film, men allra mest är det en hjärtvärmande och mycket positiv film full av glädje. En humörhöjare som stämmer till eftertanke.

Ett tips är att göra en helkväll av det och se både På väg till skolan och den andra utmärkta just nu bioaktuella franska dokumentären med skoltema Franska för nybörjare.

Få en fläkt av VM utan inblandning av fotboll

Fotbolls-VM för herrar rullar vidare där borta i Brasilien. Om du i motsats till mig inte är särskilt intresserad av fotboll kan jag i kulturens tecken erbjuda ett alternativ som trots allt har gemensamma beröringspunkter med det som sker på fotbollsplanen i kväll. När de sista åttondelsfinalerna genomför är nämligen både Belgien (mot USA) och Argentina (mot Schweiz) i elden. Den sedan några veckor i Sverige dvd-aktuella filmen Tango libre har både belgiska och argentinska inslag. Att den dessutom är riktigt bra gör naturligtvis inte saken mindre relevant.

Tango libre var flerfaldigt nominerad vid årets Magritte-gala, Belgiens svar på Guldbaggen, och det är lätt att förstå varför för det är en riktigt bra film. Det är ett lite avigt och egensinnigt romantiskt drama som utspelas på ett fängelse. JC är en lite försynt och försiktig fängelsevakt, svältfödd på mänsklig närhet och beröring. Det får han på den tangokurs som han går på efter arbetstid. Där får han bra kontakt med Alice och JC blir intresserad av henne. Därför blir han rejält konfunderad och överraskad när hon senare dyker upp på fängelset för att under besökstid. Han blir inte mindre konfunderad över att hon dessutom verkar ha nära förbindelse med två av fångarna.

Regelverket är extremt tydligt när det gäller denna typ av situation och JC tar ett steg tillbaka. Men nyfikenheten på och känslorna för Alice tar snart överhanden och han närmar sig, trots att det är strängt förbjudet, henne. När en av de fångar som Alice är involverad med får reda på att hon går på samma danskurs som en av fångvaktarna blir han rasande svartsjuk och beslutar sig för att själv lära sig tango. Vilket hade varit svårt att administrera inom fängelsemurarna. Om det inte vore så att det finns ett antal argentinska medfångar. För det är få saker som argentinare är så passionerade inför (det skulle väl kanske vara fotboll då) som tango.

Om det hade stannat vid något så oskyldigt som tango hade det kanske inte varit några problem men det är stora känslor i svajning och ett olycksbådande händelseförlopp är i gång.

Tango libre är en i långa stunder båda smart och sensuell film. Mycket av stämningen ligger i det fina fotot och den suveränt rytmiska klippningen. Framförallt dansscenerna är något alldeles extra. Regissören Frédéric Fontayne är en utmärkt personinstruktör, det har han visat i tidigare filmer som exempelvis den i Sverige biovisade En erotisk affär (Une liaision pornographique) från 1999. Med hjälp av en duktig ensemble med François Damiens (som spelade svenske Markus i Nathalie), Sérgi Lopez och Anne Paulicevich i spetsen gör han Tango libre till en synnerligen välagerad film som trots de handlingsmässiga excentriskheterna känns trovärdig och på riktigt.

Den huvudsakliga invändning jag har är att jag inte är helt tillfreds med slutet av filmen där lite av den där trovärdigheten går förlorad, men det är naturligtvis inget jag går på i detalj här. Alldeles oavsett tycker jag att det här är en film som du ska se. Det, i mitt tycke mindre lyckade, slutet påverkar inte helhetsintrycket att det här är en bra film så min rekommendation kvarstår: se Tango libre. Det har definitivt en hel del allvar i botten och en god portion melankoli i klangbottnen, men det förhindrar inte att det i slutändan är en film att bli glad av.