Annie Ernaux – ett synnerligen värdig ny nobelpristagare

Det vore att ta i att brista ut i ett äntligen eftersom det är ett för mig relativt nyupptäckt författarskap, men det var med stor glädje jag tog emot svenska akademiens beslut att tilldela årets
Nobelpris i litteratur till den franska författaren Annie Ernaux.

För trots att jag var lite sen på bollen med att upptäcka hennes författargärning så blev hon väldigt snabbt en verklig favorit för mig. Något jag skrivit om tidigare här på BleuBlancRouge.

Hennes böcker har för mig dessutom visat sig vara av den där sorten som hänger med i tankarna långt efter att man läst ut dem. Inte minst gäller det den majestätiska kollektiva självbiografin Åren (Les Années) från 2008 som kom i svensk översättning häromåret.

Det är självbiografiska, men också universella böcker som i sina skarpsinniga undersökningar av minnet utmanar och stimulerar läsaren att fundera själv kring egna liknande erfarenheter och omständigheter.

Och i sitt undersökande av det personliga väver hon också in samhället och framstår på så vis som lika delar författare av autofiktion som sociolog och därmed synnerligen allmängiltig.

Annie Ernaux skriver rakt, koncist och enkelt. Skarpt formulerade observationer nästan kliniskt rena från värdeord och sådant som pekar ut hur läsaren ska reagera.

Hennes texter är lättillgängliga på samma gång som komplicerade och bråddjupa. Där djupet uppstår mellan raderna och i läsarens egna reflektioner, känslor kring och tolkningar av texten.

Att Annie Ernaux får nobelpriset öppnar såklart upp ännu större möjligheter för att ännu fler böcker ur hennes digra produktion kommer i svensk översättning.

Och tanken på att jag än så länge bara läst fem av hennes romaner gör mig lycklig. Det betyder ju att jag har så väldigt många fler att upptäcka.

Passionen – naket och hudnära om passionens uppslukande kraft

Många svenskar fick häromåret upp ögonen för den franska författaren Annie Ernaux i och med den svenska utgåvan av den briljanta Åren (les Annés).

Jag är definitivt en av dessa som föll pladask för den och efter att även ha läst En flickas memoarer (Mémoire de fille) kunde jag konstatera att jag fått en ny författare att räkna till mina favoriter.

Men det tycks inte bara vara de svenska bokläsarna som hittat till Annie Ernaux. Det senaste året har det i Frankrike gjorts två filmatiseringar av hennes romaner: Cannesnominerade Passionen (Passion simple) och Omständigheter (L’événememt) som vann Guldlejonet vid årets filmfestival i Venedig.

Den sistnämnda får svensk biopremiär i mitten av februari medan Passionen från och med i dag finns tillgänglig här via dvd och streaming.

Sinnenas tid (som romanen Passion simple fick heta i sin svenska översättning) är som så ofta när det gäller Annie Ernaux en självbiografisk text, i detta fallet om en den passionerade kärlekshistorien mellan en fransk akademiker och en gift rysk diplomat.

Det är en djuplodande studie av passionens kraft, inte minst dess destruktiva sida. För det är ingen helt jämnbördig passion. Hon är helt uppslukad av den och lever nästan enbart för deras hemliga möten.

Han är den som dikterar tempot i och styr deras relation och långa stunder kretsar hennes liv helt och hållet kring att vänta på att han ska höra av sig. Det psykologiska spelet i relationen tär på henne och går ut över hennes möjligheter att klara av sin vardag.

Dianne Arbids film förhåller sig ganska fritt till den litterära förlagan och hon siktar främst in på att fånga textens stämning och känsla.

Alltid fängslande schweizisk-franska skådespelaren Laetitia Dosch är inget annat än fullständigt fantastisk och bär den här filmen på sina axlar. Med små medel och maximal uttrycksfullhet gör hon den kvinnliga huvudrollen med absolut gehör och total trovärdighet.

Kemin mellan henne och den ukrainske före detta balettdansören Sergei Polunin som spelar den ryske diplomaten är påtaglig men tyvärr håller hans skådespel inte samma nivå som hennes och rolltolkningen blir en aning endimensionell.

Laetitia Doschs fantastiska skådespel kan tyvärr inte heller hindra att filmen då och då tappar fart och går en aning på tomgång.

Men i det stora hela är Passionen en riktigt bra film. En naken och hudnära (bokstavligt talat, sexscenerna är explicita) skildring av passionens såväl förtärande som livgivande sidor.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 2

Den här sommaren har jag fått en ny favoritförfattare i Annie Ernaux. Det kan jag fastslå efter att endast ha läst två av hennes böcker, för bägge fängslade mig något oerhört. Tyvärr så finns hon inte i någon större utsträckning översatt till svenska.

Det finns dock relativt goda förhoppningar om att detta är på gång att ändras eftersom det så sent som för ett halvår sedan släpptes tre böcker av henne i svensk översättning. Dels den här tidigare outgivna Åren (Les années) från 2008, dels en nyutgåva av Min far (La place) från 1985 och Kvinnan (Une femme) från 1993 i en samlingsvolym.

Åren är en av de där två böckerna av henne som jag läste i somras och den ska jag med glädje återkomma till senare här på bloggen. Den andra, som detta inlägg ska handla om, är Mémoire de fille från 2016 och den finns tyvärr ännu inte i svensk översättning. Men väl på engelska och några andra språk om den franska originalutgåvan skulle kännas för svår.

Mémoire de fille är dessutom en av 20 böcker som den franska kulturtidskriften Télérama valde ut som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker och som jag företagit mig att läsa och presentera här under rubriken Det franska biblioteket.

Jag ser som inläggsrubriken indikerar som en av den franska litteraturens stora (och många) uttolkare av minnet och hon fick mycket passande också Prix Marguerite Duras, uppkallat efter en av de andra giganterna, för Åren. Men Annie Ernaux har två andra mycket tydliga teman som löper som en röd tråd genom hennes författarskap: identitet och social rörlighet – och som alla andra stora författare en språklig röst som är hennes helt egna.

I ytterligare likhet med Marguerite Duras rör hon sig i sitt författarskap mellan fiktion och autofiktion. Mémoire de fille är ett exempel på det senare och i den väver hon på ett briljant sätt samman alla dessa för henne centrala teman.

Den tar sin utgångspunkt i ett fotografi på henne själv från sommaren 1958. Genom detta minns och undersöker hon en särskild händelse den sommaren då hon var 18 år gammal: hennes första sexuella erfarenhet tillsammans med en man. Upplevelsen av den och vad som följer efter får henne under många år göra allt för att glömma den och den hon var då.

Utifrån den händelsen berättar om, funderar kring och väver samman sitt nutida jag och det hon kallar flickan från 58 och vilka följder som den där enskilda händelsen fick för flickan från 58 och i vilken utsträckning den påverkade den hon blivit nu.

Det är mycket fascinerande läsning. Annie Ernaux har ett eget och intressant sätt att skifta berättarjag i sina självbiografier och hennes sätt att ständigt utmana och ifrågasätta det egna minnet är fängslande. Hennes språk är ömsom poetiskt vackert, ömsom koncentrerat och avskalat betraktande. Och som självbiografi betraktat är Mémoire de fille extra fängslande eftersom den planterar frön hos läsare att göra samma sak: att fundera kring vad de smärtsamma händelser som vi väl alla har i vårt liv och vad dessa gjort med oss.

Dessutom behandlar hon, som hon gjorde i den mästerliga kollektiva självbiografin Åren, rörelser och skeenden som påverkat samhället i stort. Något som såklart också skänker texten  allmängiltighet.

 

 

Det franska biblioteket: Minnets utforskare

En dipp i såväl energi som inspiration har gjort att aktiviteten här på BleuBlancRouge har lämnat en del i övrigt att önska den senaste tiden, men nu är det dags för ett nytt livstecken: den andra delen av totalt 20 i den litterära pendang till Frankofiliskolan som jag kallat Det franska biblioteket.

Urvalet står den franska kulturtidskriften Télérama för, jag kommer att läsa (eller läsa om) de 20 böcker som den i somras presenterade som representanter för den moderna franska litteraturen i ett tänkt idealbibliotek på 100 böcker.

Den här gången gav jag mig i kast med Margurite Duras Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V Stein) från 1964. Den bok i vilken många menar att hon verkligen fann sin alldeles egna litterära röst. Och vilken röst det är! För varje bok av henne jag läser får jag svårare och svårare att förstå att hon aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Grundberättelsen är nog så enkel. På en bal på en semesterort blir den 19-åriga Lol vittne till hur hennes fästman inför hennes ögon förändras när en annan kvinna äntrar lokalen och det hela slutar med att han lämnar Lol för henne. Lol avskärmar sig från smärtan men händelsen sätter djupa spår i henne.

Ett stort antal år senare är Lol gift och har bildat familj, men lever på något sätt vid sidan av sitt eget liv och i skuggan av det som hände på balen. Då återser hon av en slump sin barndomskompis Tatiana som hon var med på den där olycksaliga balen och börjar följa efter henne.

Då får hon kontakt med bokens berättare, Tatianas älskare Jacques Hold, och mellan dem utvecklas en besynnerlig relation genom vilken hon till slut börjar närma sig den där monumentala förlusten hon drabbades av på balen.

Med sitt dröjande och knivskarpt karga, men samtidigt poetiska och vackra språkbruk borrar sig Marguerite Duras ner i kärlekens mest smärtsamma skrymslen och blottlägger ett psykologiskt avgrundsdjup. Det är en text som berör och öppnar upp för en mängd olika tolkningar och läsningar.

Själva språket är av stor vikt i berättelsen och flera gånger i berättelsen misslyckas Lol och de andra att sätta ord på känslorna de känner. Det är inte för inte som den berömde franske psykoanalytikern Jacques Lacan (som bland annat förde in lingvistiken som en viktig beståndsdel i sin teori kring psykoanalysen) älskade den här romanen.

Lol V. Steins hänförelse är en sån där bok som man bär med sig och funderar vidare på länge efter att man läst ut den. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den som första bok att ge sig i kast med om man för första gången ska närma sig hennes författarskap, för helt lättillgänglig är den sannerligen inte.

Samtidigt som den på ett sätt också kan vara ett bra ställe att börja på eftersom den har ett så vackert och för henne typiskt språk och rör ett av hennes centrala teman minnet och vårt förhållande till det. Ett tema som även andra franska författare firat stora framgångar med. Från Marcel Proust till Patrick Modiano, via Duras och Annie Ernaux. Den sistnämnda får vi anledning att återkomma till senare i Det franska biblioteket.