Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

Avsluta nationaldagen med fransk film på tv

Tro det eller ej, men det visas glädjande nog fransk film på någon av våra större tv-kanaler även i kväll. Den här gången är det dock inte på SVT utan på TV 4. Starttiden är dock lika hopplös som när SVT häromkvällen visade Claire Denis mästerverk White Material. Starttiden är nämligen 23:05 när TV 4 i kväll visar den Luxemburgfödda regissören Anne Fontaines biopic Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2008. Coco Chanel var vid den tiden verkligen på modet (ursäkta ordvitsen) att skildra. Först kom en ambitiös miniserie för tv och sedan i rask följd två biofilmer om den legendariska modeskaparen.  Året efter Coco – Livet före Chanel hade Jan Kounens Coco Chanel och Igor Stravinsky premiär.

Av dessa tre filmade versioner av berättelser om Coco Chanel är Coco – Livet före Chanel den bästa. Men det betyder inte att den inte har sina problem att dras med. Som titeln antyder handlar den huvudsakligen innan Gabrielle Bonheur Chanel som hen egentligen hette blev modeikonen Coco med hela världen och en fransk nationalklenod. Den utspelas främst under några för henne livsavgörande år under det tidiga 1900-talet och beskriver hennes målmedvetna väg från positionen som varitésångerska i Paris in om inte i så i alla fall till aristokratins fina salonger. Vägen dit gick främst via den playboyaktiga baronen Etienne Balsan som hon först träffar i Paris och som, inledningsvis lite motvilligt, ar henne under sina vingar. Det är på hans lantliga gods som hon för första gången träffar den brittiska affärsmannen Arthur ”Boy” Chapel som hon inleder en passionerad kärlekshistoria med.

Det är också hos Etienne Balsan hon börjar att experimentera på allvar med kläder och tyg och tar de första stegen mot att bli den legendariska, stilbildande och banbrytande modeskapare hon blev. Men själva hantverket och modeskapandet spelar en undanskymd roll i filmen. Tyvärr får jag tillägga, för jag hade gärna sett att mer kraft lagts på att skildra den biten. Vad som verkligen drev henne, var idéerna kom ifrån och hur hennes modeskapande och hantverk utvecklade sig. Det verkar dock inte ha intresserat Anne Fontaine särskilt mycket.

Hon har i stället skjutit in sig på att skildra kärlekshistorien med Arthur ”Boy” Chapel. Som kärleksskildring drar Coco – Livet för Chanel definitivt åt det banala hållet, främst kanske på grund av att Alessandro Nivola inte är helt lyckad i rollen som ”Boy”. Det Anne Fontaine lyckas betydligt bättre med i sin film är att lyfta fram Coco Chanel som den föregångare och viktiga figur inom kvinnosakskampen hon var.

Utan att för den skull ha varit särskilt uttalat politisk så var hin definitivt det genom att mer eller mindre på egen hand bryta ner flera könsbarriärer inom modeindustrin. Hon var den första kvinna som slog sin in i den vid den tiden manliga sfären som modebranschen var och hennes tankar kring att kvinnokläder i första hand skulle vara lika bekväma som männens var revolutionerande.

Coco – Livet före Chanel är en rent hantverksmässigt utmärkt film. Foto, klippning, scenografi och framförallt kostymer håller riktigt hög klass. Audrey Tautou är dessutom riktigt bra i rollen som Coco Chanel. Hennes karaktäristiska uppspärrade rådjursögon hade kunnat vara en brist eftersom de är för evigt förknippade med hennes genombrottsroll som Amélie Poulin i Amélie från Montmartre, men hon är en så skicklig skådespelare att hon vänder det till sin fördel. Om hon som Amélie fyllde den där rådjursblicken med oskuldsfullhet och charmig förundrar laddar hon den här med kyligt och intelligent betraktande.

Benoît Poelvoorde är utmärkt och färgstark som Etienne Balsan och hans insats ger en livfullhet som den berättartekniskt lite stela filmen verkligen behöver. För själva upplägget är i ärlighetens namn en aning trist. Filmen är fjättrad av en rak, redovisande och inte särskilt spännande kronologi. Anne Fontaine tar verkligen inte ut svängarna på den fronten. En annan brist är att Coco – Livet före Chanel ryggar tillbaka inför de mer kontroversiella delarna i Coco Chanels liv, för kontroverser saknades sannerligen inte.

Filmen berör till exempel överhuvudtaget inte hennes omdiskuterade förhållande med en tysk soldat under den tyska ockupationen av Paris under andra världskriget, något som hon blev hårt kritiserad och tvingades till omkring ett årtiondes landsflykt för. Coco- Livet före Chanel stryker överlag medhårs i sin karaktärsbeskrivning av den franska nationalikon som hon trots kontroverserna under kriget betraktas som.

Anne Fontaine får med en hel del av Coco Chanels fängslande och fascinerande livshistoria men skrapar samtidigt egentligen bara på ytan. Någon djupare förståelse om personen Coco Chanel får vi inte. Förmodligen hade det behövts en speltid på en bra bit över de 105 minuter som filmen nu är för att riktigt komma åt det men jag känner samtidigt att Anne Fontaine kunnat uträttat mer genom att bara disponera berättelsen lite bättre. Men filmen är utan tvekan sevärd. Bara den fantastiska slutscenen från en visning av Coco Chanels fantastiska kläder ordnar den biten.

Klassiker i mellanmjölkversion

Jag glömde bort att skriva om den i samband med att den släpptes på svensk dvd i början av april månad i år men nu tänkte jag ta och rätta till det misstaget. Fast det är klart, en anledning till att jag tappade bort att skriva om den kan så klart ha varit att jag inte tyckte så mycket om den.

Hursomhelst har jag ju ändå som målsättning att skriva om alla frankofona filmer (eller i alla fall så många som möjligt av dem) som på ett eller annat sätt får kommersiell distribution här i Sverige så här kommer mina tankar om kostymdramat Therese D (Thérèse Desqueyroux i original) från i fjol.

Det är en filmatisering av den nobelprisbelönade franske författaren François Mauriacs klassiska roman Thérèse Desqueyroux från 1927. I korta ordalag är det berättelsen om Thérèse, en modern och fritänkande kvinna i det sena 20-talets landsbygdsfrankrike som gifter sig med rikemanssonen Bernard Desqueyroux.

Livet på det gigantiska familjegodset blir dock inte alls som Thérèse tänkt sig. Hon känner sig fängslad av den inrutade tillvaron och plågas av makens bristande förmåga att underhålla henne på ett intellektuellt plan. Det gör att hon alltmer drömmer om ett annat liv någon annanstans och hennes längtan bort får konsekvenser.

Therese D blev den franske regiveteranen Claude Millers sista film, han avled i början av april förra året och filmen valdes ut som avslutningsfilm vid förra årets Cannesfestival. Det är inte utan jag hade önskat Claude Miller en finare sorti för som jag redan har skrivit så tyckte jag inte särskilt mycket om filmen.

Det är inte så att jag tyckte illa om den heller, den bara lämnade mig ganska likgiltig. Det är en sval och ganska distanserad version av Muriacs klassiska berättelse som inte riktigt lyckas få mig att engagera mig i någon av rollfigurerna. Rent hantverksmässigt är det absolut en helt okej film, men egentligen inte mer.

Fotot, klippningen, kläderna och scenografin, alla dessa beståndsdelar fungerar men levererar heller inte i något avseende något extra. Det allra största problemet med filmen är i mina ögon rollbesättningen, framförallt när det gäller de två huvudrollerna. Jag har absolut inget principiellt emot vare sig Audrey Tautou eller Gilles Lellouche, tvärtom faktiskt, men här fungerar de inte alls. Vare sig var för sig eller tillsammans.

Jag vet inte vad det är med Audrey Tautou men visst känns det som hon ganska ofta hamnar i roller som hon inte riktigt passar i? Det började med den katastrofala felcastingen av henne som Sophie Neveu i filmtiseringen av Da Vinci-koden och sedan har det hänt lite för många gånger att hon hamnat snett i sina val av roller. Dålig smak eller dåliga rådgivare? Det går det bara att spekulera i.

I rättvisans namn vill jag dock påpeka att jag tycker att hon under samma tidsperiod också har gjort några riktigt fina rollprestationer också. Inte minst den som Coco Chanel i Anne Fontaines Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009.  Men det är väl det som gör att det känns så tråkigt att se henne kämpa med (ytterligare) en roll som inte riktigt passar henne, vetskapen om hur bra hon kan vara och är när det stämmer.

Therese D är verkligen en film som man både kan ha och mista. Det är naturligtvis bara min åsikt. Någonstans är mitt grundtips egentligen alltid att man ska se så många filmer som möjligt för att själv göra sig en uppfattning om filmerna i fråga. Men det är klart, det finns massor av filmer som jag skulle rekommendera dig att se före den här.

Min värsta mardröm

Tänk dig att du får höra om en film. En film med ett antal skådespelare som du gillar, till exempel Isabelle Huppert, Benoît Poelvoorde och André Dussollier. Du får dessutom höra om att den har gjort succé på biograferna hemma i Frankrike. Tro sjutton att du får tämligen höga förväntningar på den filmen.

Tänk dig sedan att när du till slut får se filmen så är den bara sååå dålig. Det hela har onekligen ett drag av mardröm över sig. Det är naturligtvis rejält överdrivet att kalla det för min värsta mardröm, men det har sin förklaring.

Den där filmen finns nämligen. Här i Sverige heter den En bohem i Paris (en svensk titel som både är så fånig och missvisande att jag inte ens vet var jag ska börja) och har biopremiär i dag. Den franska originaltiteln är Mon pire cauchemar och det är naturligtvis den jag anspelar på i både rubriken och det inledande mardrömsscenariot och det vilar defintivit något mardrömslikt över att se den.

Det är en dramakomedi som vare sig är dramatisk eller rolig. Den försöker sig på att vara satirisk och driva med både det ena och det andra men lyckas inte med det heller. Det finns ingen finess, träffsäkerhet eller igenkänningsfaktor i manuset. Bara kyla, föraktfullhet och en isande von oben-attityd.

Regissören Anne Fontaine tycks inte känna någon som helst värme eller hysa något intresse för karaktärerna. Snarare så framstår i hennes regi alla som irriterande, enerverande och utan egentliga försonande drag. En bohem i Paris är en film i total avsaknad av något så grundläggande för en film som aspirerar på att vara någon form av feelgood som hjärta. Det är svårt att greppa att det är samma person som har gjort den här filmen och den trots allt ganska fina och tämligen lyckade Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009, men så är det.

Själva grundstoryn osar heller inte direkt av kreativitet och originalitet om man säger så. En kylig och intelligent överklasskvinna (spelad av en Isabelle Huppert som nu gjort den här typen av roll så många gånger så att hon går på total tomgång) möter yvig, opolerad och obildad man av folket (spelad av Benoît Poelvoorde). Av olika skäl kommer de att för en tid tillbringa en del tid tillsammans. Vad som händer sedan behövs sannerligen ingen större tankemöda för att räkna ut. Vi har som sagt sett detta så många gånger förr. Den totala kulturkrocken mynnar så småningom ut i något annat.

Rent generellt brukar jag vara förlåtande gentemot fransk film, kanske till och med för förlåtande. Men i fallet En bohem i Paris kan jag faktiskt inte hitta några som helst förmildrande omständigheter. Där går även min gräns och att behöva vistas på fel sida om den gränsen i 100 minuter kan absolut ses som en mardröm, även om det kanske inte är den värsta tänkbara.