Med näsa för kvalitet

Dags att fira en milstolpe. BleuBlancRouge firar 200. Och detta det 200:e inlägget ägnar jag åt det senaste kapitlet i mitt pågående projekt att undersöka rötterna till min frankofili. En viktig del i detta projekt går ut på att jag ser om de filmer som en gång i tiden fick mig att älska fransk film.

Den här gången har jag tagit an den film som fick mig att verkligen och på riktigt allvar älska det franska spåket. Inte för att jag inte skulle ha gillat det tidigare, för det gjorde jag, men det var när jag på vårkanten 1991 såg Jean-Paul Rappeneaus filmatisering av Cyrano de Bergerac som steget från en fascination till ren förälskelse togs.

Att sedan skulle ta ytterligare dryga tio år innan jag tog tag i situationen och började plugga och lära mig franska säger mer om min egen bekvämlighet än kärleken till språket och det är en helt annan fråga.

Rappenaus version, som släpptes i Frankrike 1990, framstår för varje gång jag ser om den mer och mer som den ultimata filmversionen av Edmond Rostands klassiska pjäs. Manusbearbetningen, som är gjord av Jean-Paul Rappeneau själv i samarbete med Jean-Claude Carrière, är suveränt genomförd.

Scenversionen som i sin oavkortade form omfattar cirka 4 timmar har kokats ned till dryga två timmar film utan att för den skull egentligen tappa något på vägen. Originaltexten har också omarbetats och moderniserats en aning när det gäller det rent språkliga men rytmiken i dialogen, som alltjämt är på vers, är fortsatt suverän.

Det är en ren fröjd att bara lyssna på den här filmen. Vilket självklart också har en del att göra med att skådespelarna som framför den gör det så bra och inlevelsefullt. Gérard Depardieu gör i titelrollen det som förmodligen kommer att visa sig vara sitt livs roll. På sätt och vis är det heller kanske inte så konstigt att han briljerar just i den här rollen.

Det är trots allt en roll som han är som född för att göra. Komplexa karaktärer som kombinerar ett tufft yttre med en känsligt inre har ju varit något av hans paradgren och om man pratar om den typen av karaktärer så finns det få lika välskrivna som just titelrollen i Cyrano de Bergerac.

Men det är inte bara herr Dépardieu bland skådespelarna som förtjänar att lyftas fram. Anne Brochet gör en fantastisk Roxanne och Vincent Perez är utmärkt som Christian. De tre rollfigurerna är berättelsens nav och när de fungerar så suveränt bra som här så går det inte gärna att misslyckas.

Lägg därtill den finfina manusbearbetningen som jag redan har varit inne på, Jean-Paul Rappeneaus säkra regi, Pierre Lhommes vackra foto och inte minst Jean-Claude Petits fina musik och det är lätt att förstå att det här är en härlig filmupplevelse utöver det vanliga.

En film värdig en milstolpe som det 200:e blogginlägget på en frankofilblogg. Och när det gäller kärleken till det franska språket efter att ha sett om Cyrano de Bergerac citerar jag Tomas Ledin: jag är lika hopplöst förälskad nu som då.

Vi får aldrig glömma

I dag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag och det uppmärksammas världen över genom protester mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Självklart skulle man önska att en sådan dag vore överflödig sedan länge nu när det står 2013 i almanackan, men det är tyvärr bara att konstatera att så inte är fallet.

Ett sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag är naturligtvis att se någon eller några av de många, starka filmer som gjort om ämnet. Här och nu tänkte jag skriva och tipsa om en av de franska, I gryningens timmar (La Rafle) från 2010. Det är en av de två franska filmer om den franska nationella skamfläcken Vel’ d’Hiv-räden i juli 1942 som gjordes det året, Sarahs nyckel (Elle s’appelait Sarah) som jag har skrivit om tidigare var den andra.

Att det dröjde ända till 2010 innan någon fransk filmare tog tag i och gjorde en film som verkligen gjorde upp med detta nationella trauma säger en del om vilka djupa sår det satte i den franska folksjälen. Länge efter kriget var det tabu att ens prata om dessa händelser och det dröjde ända till 1995 innan den dåvarande presidenten Jacques Chirac gick ut och formulerade en officiell ursäkt å den franska statens vägnar.

I gryningens timmar är en stark, gripande och mycket välspelad film. Rollistan innehåller flera starka namn som Mélanie Laurent, Jean Reno, Gad Elmaleh, Sylvie Testud och Anne Brochet. Regissören Roselyne Bosch tog sikte på och lät sig inspireras av Steven Spielbergs mästerliga Schindler’s List och sämre inspirationskällor kan man definitivt ha.

I gryningens timmar når såklart inte riktigt upp i samma nivå som Schindler’s List, men gör ett inte oävet försök. Problemet rent filmiskt är att Roselyne Bosch har låtit sig inspireras lite väl mycket och kanske inte riktigt funnit en en egen berättarröst, men berättelsen i sig är så otroligt stark att det förlåter och totalt överskuggar den formmässiga brist på originalitet som filmen lider av.

I gryningens timmar innehåller flera ruskigt starka scener och det känns egentligen dumt, i synnerhet med tanke på alla de fasansfulla verkliga grymheter som döljer sig bakom berättelsen, att peka ut några enskilda, men jag måste ändå tillstå att scenerna inifrån den återskapade Vel’ d’Hiv-anläggningen drabbade mig extra mycket. Kanske mest för att det är något som vi inte sett skildrat på film förr.

I gryningens timmar är dock inte bara en film om fasansfulla grymheter utan också en film om civilkurage och medmänsklighet mitt under synnerligen omänskliga omständigheter. Även om den inte väjer från att dra fram den franska medlöparregimens ansvar i hela händelseförloppet så är den också tydlig med att inte alla fransmän accepterade det som skedde.

Det är också en film om att behålla självkänsla, stolthet och livsgnista även när andra gör allt för att beröva dig den. På så vis är det en film som förmedlar en strimma ljus mitt i allt det mörka och genuint ondskefulla. I gryningens timmar är en film som stannar kvar, och ska göra det, långt efter det att eftertexterna har slutat rulla.