Anna Gavalda tillbaka där hon började

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag skriva några rader om en bok igen. Mitt läsande har tagit fart de senaste veckorna och en av de böcker jag plockade upp ur att läsa-högen var Anna Gavaldas senaste Jag vill berätta något för dig (Fendre l’armure i original).

Det är Anna Gavaldas första novellsamling sedan den lysande debuten Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (Je voudrais que quelq’un m’attande quelque part i original) från 1999 (på svenska 2004). Eftersom jag verkligen älskade den förra novellsamlingen så har jag sett fram emot att hon någon gång skulle återvända till novellformatet, så Jag vill berätta något för dig var efterlängtad.

Inte för att det skulle vara något större fel på den, och det är det inte heller, men mina förväntningar kom lite på skam. Förmodligen för att de helt enkelt var för höga efter Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den språkliga exaktheten och udden saknas denna gång och nivån i de sju sinsemellan rätt olika novellerna varierar. Men några av dem bjuder absolut på guldkorn och snygga formuleringar.

I den mån det finns någon sammanhållande länk mellan berättelserna så skulle det kanske vara saknad och längtan. Originaltiteln Fendre l’armure är ett franskt uttryck som betyder ungefär att visa sina brister eller att visa personen bakom fasaden. Och det är i mångt och mycket personerna i novellerna gör.

De sju novellerna varierar i stämningsläge och personligen är jag mest förtjust i de mörkaste, men även genom de sprickorna i fasaden sipprar lite ljus. Men jag hade gärna sett lite mer värme i skildringarna också. Anna Gavaldas texter har alltid innehållit sin beskärda del av smärta och mörker, men också värme – en kombination som var extra tydlig i hennes bästsäljare Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble c’est tout).

I Jag vill berätta något för dig är den där värmen inte alls lika tydlig, tyvärr.

Melankolisk fransk feelgood för höstmyset

Hur gick det här till? Det känns absolut inte som att det har gått ett helt år sedan sist men i dag är det faktiskt återigen dags för Bok- och biblioteksmässan i Göteborg att slå upp sina portar. I och för sig har jag inget emot det. Den som följt den här bloggen vet att jag räknar Bokmässan som en av årets höjdpunkter och att årets mässa blir min sextonde i rad.

Traditionsenligt tänkte jag bjuda på ett frankofilt boktips lagom till bokmässan. I år får det bli Det vi inte visste var lycka (Juste avant le bonheur i original) av Agnès Ledig. Hemma i Frankrike kom den ut 2013 och den svenska översättningen släpptes förra året.

Det är en av de där böckerna som har legat och väntat i den lite dåligt samvete-framkallande att läsa-högen, men som jag till slut tog mig an att läsa. Och även om det inte är någon omistlig och helgjuten bok så ångrade jag inte att jag gjorde det. För trots att den är rätt ojämn i sitt blandande av fint formulerade klokskaper och rena plattityder så var Det vi inte visste var lycka en läsupplevelse som passade utmärkt för mig där jag just nu är i mitt liv.

Det vi inte visste var lycka är som rubriken på detta inlägg avslöjar en melankolisk fransk feelgood-roman som definitivt siktar in sig på Anna Gavaldas målgrupp. Och bara för att få det ur världen direkt så befinner sig Agnès Ledig i mina ögon en bra bit ifrån Anna Gavaldas nivå. Men med det sagt så har även hon definitivt sina förtjänster som författare.

Till exempel så tycker jag att Det vi inte visste var lycka inleds bra. Till och med riktigt bra. I centrum för handlingen står den 20-åriga ensamstående mamman Julie som jobbar som kassörska i en livsmedelsbutik. Hon gillar inte sitt jobb och avskyr sin närmaste chef. Överhuvudtaget är det inte mycket med hennes liv som hon gillar. Slumpen gör dock att den vänlige medelålders mannen Paul hamnar i just hennes kassa och deras möte är början på en ny fas i bägge deras liv.

Paul, som även han är i behov av förändringar i sitt liv, fängslas av den sorgsna unga kvinnan, följer en impuls och bjuder veckan efter ut Julie på lunch. Det är början på en något ovanlig vänskap. Paul bjuder med Julie och hennes lilla son Lulu och följa med honom och hans son Jérôme (som också han är lite vilsen i livet efter några rejäla törnar på senare tid) på en semestervistelse till ett sommarhus i Bretagne. Efter viss tvekan tackar hon ja och det är startpunkten på något som ska förändra alla inblandades liv – på gott och ont.

Det vi inte visste var lycka är en berättelse om vänskap, glädje och sorg. Om att det även då det känns som att livet bara bjuder på motgångar går att finna saker att glädjas åt och som får en att växa. Agnès Ledig har ett tämligen rakt och effektivt sätt att skriva och väver i sina bästa stunder in känslighet och bra tonträff i berättelsen.

 Som jag har varit inne på tidigare så tycker jag dock att det hela svajar en del. För varje finstämd och tänkvärd formulering tycks en banal och snusförnuftig ligga på lut. Dessutom känner jag att hon lite slarvar bort den potential som finns i berättelsen och persongalleriet – inte minst mot slutet av boken.

Men dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Det vi inte visste var lycka är en läsvärd bok. Underhållande för stunden är den definitivt och det passade som sagt utmärkt och räckte gott för mig just nu. Och om du gillar Anna Gavaldas böcker så kommer du säker att ha behållning även av Agnès Ledigs sätt att skriva.

Vare sig du väljer att läsa Det vi inte visste var lycka eller inte så tillönskar jag dig så här på höstdagjämningen och bokmässans första dag en mycket trevlig läshöst. På återhörande snart, hoppas jag!

Det blir alltid värre framåt natten

Ur den stolta franska film noir-traditionen föddes mot slutet av 60-talet en sorts kriminalfilmer som fransmännen alltsedan dess varit riktigt vassa på. I bland går denna typ av filmer under samlingsnamnet polar, en genrebeteckning som inledningsvis användes för att beskriva kriminalromaner men som alltså sedan breddades till att även användas på filmer.

Högkonjunkturen för polarfilmer inföll på 70-talet då det producerades massor av dem men även om antalet filmer inom genren har minskat sedan dess verkar den aldrig riktigt släppa greppet om publikens och därmed även filmmakarnas intresse. Den blir liksom inte omodern. Och varför inte när man som sagt är riktigt bra på att göra dem?

Nu är det naturligtvis också så att långtifrån alla polarfilmer som produceras håller samma höga kvalitet. Guldkornen blir allt färre och en rejäl dos av slentrian har smugit sig in i det hela. Men guldkornen fortsätter trots det att dyka upp. Ett klockrent sentida exempel på en modern polar är Frédéric Jardins Nuit blanche från 2011 som i onsdags släpptes på svensk dvd under sin internationella titel Sleepless Night.

Den innehåller de flesta ingredienser som en polar ska. Den är mörk, hårdkokt, cynisk och våldsam. Den rör sig i gränslandet mellan lag och laglöshet, kriminella element och polis och gränsen mellan dessa är långtifrån självklar. Som så ofta i fransk kriminalfilm i allmänhet och polarfilm i synnerhet kretsar handlingen kring i olika grad korrumperade poliser i kontakt med den undre världen.

Sleepless Night är kanske inte något av de där guldkornen men definitivt heller inte någon av de sämre exemplen på vad genren har att erbjuda. Snarare placerar den sig stabilt i den kvalitetsmässiga mittfåran. God underhållning för stunden, helt enkelt.

Den handlar om polisen Vincent som planerar och genomför en kupp mot en narkotikakurir. Något går snett under kuppen och det bär sig inte bättre än att den som äger knarket, en skoningslös korsikansk gangster och nattklubbsägare, kan identifiera honom och för att få tillbaka sitt knark kidnappar han Vincents son.

Vincent får den stundande natten på sig för att ställa allt tillrätta. Vincents kumpan, även han polis, Manu är djupt skuldsatt och motsätter sig att Vincent ska lämna tillbaka knarket, men Vincent är fast besluten att gå knarklangarens krav till mötes. Han beger sig till nattklubben för att genomföra bytet men det ska visa sig bli en lång natt med många vändningar i skeendet. Det är nämligen många faktorer och personer inblandade i det hela.

Till filmens pluskonto kan räknas det halsbrytande tempot, den naturalistiska tonen och den relativt sätt tämligen trovärdiga handlingen. På minussidan finns en viss övertydlighet, lättlästhet och visst överspel i skådespelarleden. Tomer Sisley som spelar huvudrollen, och som jag skrivit om tidigare här på bloggen, är dock utmärkt.

Att ge teaterskådisen Laurent Stocker (för den svenska publiken förmodligen mest känd som Philibert i Anna Gavalda-filmatiseringen Tillsammans är man mindre ensam) rollen som den nerviga kompanjonen Manu var dock ett rejält misstag och Julien Boisselier är rejält vilsen i sin roll som en av filmens verkliga bad guys. Rapparen Joey Starr glimrar dock i sin biroll.

Något som jag verkligen gillar med filmen att den är strikt hållen när de gäller tid och rum. Den utspelas under bara några timmars tid och huvudsakligen på en synnerligen begränsad yta i form av den korsikanska gangsterns nattklubb. Det ger en täthet och nerv som gör att den emellanåt aningen banala och förutsägbara berättelsen får ett lyft.

Ju mer vi är tillsammans…

SVT fortsätter med sin nya, goda vana att smyga in franska filmer i tablån. Klockan 22.45 i kväll visar SVT2 filmatiseringen av Anna Gavaldas bästsäljande roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c’est tout). Romanen som kom ut i Frankrike 2004 blev en enorm succé, bland annat blev den det årets mest sålda roman efter världsfenomenet Da Vinci-koden och succén smittade av sig även på våra breddgrader.

Den svenska översättningen som kom året efter blev även den en omtyckt och omtalad bästsäljare. Och det är inte svårt att förstå varför. Tillsammans är man mindre ensam är en medryckande och varm tegelstensroman som bjuder på härlig feel good med en del svärta och solklar fransk touch.  Men just för att boken var så bra så var det nog många med mig som nog var lite oroliga för att filmversionen inte skulle leva upp till förväntningarna när beskedet om att en filmatisering var på gång.

Mina värsta farhågor stillades en aning när det stod klart att uppdraget att regissera filmen gått till rutinerade och välmeriterade Claude Berri (med bland annat frankofilfavoriterna Jean de Florette och Manon des sources på sitt CV). Sedan blossade de upp igen när jag fick reda på att huvudrollen skulle göras av Audrey Tautou.

Inget ont om henne, tvärtom, men det var absolut inte henne jag såg framför mig när jag läste boken. Varför hon fick rollen är dock inte så svårt att förstå. Efter att hon blivit Amélie Poulin från Montmartre med en stor del av världens befolkning var hon självklart ett kommersiellt ytterst gångbart namn.

Tillsammans är man mindre ensam fick biopremiär 2007 och det visade sig att det inte fanns någon större anledning till oro. Filmen är naturligtvis inte lika bra som boken, men får ändå skrivas upp på kontot för lyckade filmatiseringar. Claude Berri stod själv för manusbearbetningen och lyckades på ett bra sätt och utan att missa något väsentligt koka ner den tegelstenstjocka romanen till en film på dryga 90 minuter.

Det säger sig självt att filmen inte är lika detaljrik som boken och en del av skeendet får inte den tid det behöver för att utvecklas på ett rakt igenom trovärdigt sätt, vilket främst drabbar karaktärsdjupet, men jag tycker ändå att Claude Berri har lyckats fånga stämningen och kärnan i romanen.

Audrey Tautou visar sig också klara av huvudrollen bra, även om jag alltjämt vidhåller att det hade varit bättre med någon annan i rollen, och hon matchas utmärkt av Guillaume Canet och Laurent Stocker i de övriga två huvudrollerna. Särskilt Canet imponerar och han är den som lyckas ge flest bottnar till sin karaktär.

Allra bäst tror jag att Tillsammans är man mindre ensam hade gjort sig som miniserie för tv men som sagt, det är alls ingen oäven 90 minutersversion av berättelsen om den oväntade vänskapen mellan en ung städerska med konstnärsdrömmar, en bitter och självförbrännande kock och en intellektuell och egensinnig aristokrat som Claude Berri har lyckats knåpa ihop. Filmen är i ännu lite högre grad feelgood än romanen, en del av de vassa kanterna och mörkret i berättelsen har skalats bort, vilket såklart är lite synd men ändå något det går att leva med.