Viljas äventyr – familjeunderhållning med attityd

Det var ett tag sedan jag skrev om en familjefilm här på BleuBlancRouge men nu är det dags igen. En aning sent på bollen tänkte jag tipsa om den animerade franska filmen Viljas äventyr (Pil i original) från 2021.

Viljas äventyr är det i Toulouse baserade produktionsbolaget TAT productions tredje långfilm och den är skriven och regisserad av Julien Fournet. Filmen utspelas i den medeltida staden Töckensborg och i handlingen står den föräldralösa flickan Vilja.

Den påhittiga och driftiga Vilja lyckas smyga sig in i den befästa stadens slott och där blir hon vittne till hur den elake regenten Tristan förtrollar tronarvingen Roland till en katthöna (vilket är precis vad det låter som: en varelse som är hälften katt, hälften höna).

Tillsammans med sina tre vesslor och två andra osannolika hjältar till medhjälpare ger hon sig ut på jakt efter ett motgift för att rädda Roland och i förlängningen hela kungariket. Det blir ett strapatsrikt äventyr som bland annat innehåller en förtrollad skog med en hel uppsättning lurande faror.

Det hela utvecklar sig till ett äventyr som är både spännande och underhållande och som i stort sett hela familjen kan samla sig kring. Animationerna är fantasifulla och i en stil som känns personlig och egen. Tonen och berättarstilen vänder på ett Shrekdoftande vis uppochner på det traditionella sagoberättandet, vilket gör att Viljas äventyr sticker ut från mängden av animerade filmer.

Den är inte utan skönhetsfläckar och verkligen inte det mästerverk i genren som jag tycker att till exempel Shrek var men vad den saknar i tekniskt överdåd väger den upp med skärpa, punkighet och berättarglädje. Något som ger den ett tilltal som kan uppskattas av såväl vuxna som barn.

De olika rollfigurerna är fint utmejslade och lätta att tycka om och tempot i berättelsen medryckande. Ett litet minus är dock att den här i Sverige enbart visas i svensk dubbning. Jag saknar möjligheten att kunna njuta av det franska originalljudspåret. Men utöver den lilla bristen var Viljas äventyr i mitt tycke en angenäm upplevelse.

Julens bästa familjefilm är här!

Sugen på en lugn och förhållandevis stillsam animerad familjefilm såhär lagom till jul? Den är den franskbelgiska filmen Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som hade svensk biopremiär i fredags filmen för dig. Jag skriver förhållandevis stillsam eftersom den innehåller några scener som säkert kan verka skrämmande för de allra minsta, men i det stora hela är detta en varm, okomplicerad och vacker film fjärran från allt vad 3D-effekter och det stoj och stim som nutidens så populära dataanimerade (företrädelsevis) amerikanska familjefilmer brukar erbjuda. Victor och Josephine är varsamt och fint tecknad på ett sätt som andas gamla goda tider. Det är på något vis på samma gång avskalat och detaljrikt.

Victor och Josefine bygger på belgiskan Gabrielle Vincents populära barnböcker om björnen Ernest och musen Célestine (i Sverige då Victor respektive Josefine) och deras oväntade vänskap. Filmen som är regisserad av franske Benjamin Renner och belgarna Stéphane Aubier och Vincent Patar är utsökt tecknad i ungefär samma stil som Gabrielle Vincent illustrerade sina berättelser med, det vill säga ofta i akvarell. Berättelsen är enkel men hjärtvärmande. Den fattige björnen Victor lever i utkanten av en stad som befolkas av björnar. Under staden lever Josefine och de andra mössen. De uppfostras av vara livrädda för de påstått farliga björnarna (som i sin tur lärs att frukta mössen) och smyger egentligen bara upp ovan jord för att samla på sig björntänder som är helt ovärderliga i det utvecklade tandvårdssystem som är ovärderligt för mössens överlevnad. Den lilla Josefine vägrar dock gå med på att björnarna skulle vara farliga och elaka och konfronterar helt orädd Victor när de träffas vid en soptunna i staden. Det blir början på en vänskap som inte alls ses på med blida ögon av alla. Tvärtom. Den ses snarare som ett hot.

 

 

Budskapet är tydligt och enkelt, att även om vi är olika så kan vi naturligtvis vara vänner och ha roligt ihop. Men att sensmoralen är nära på övertydligen gör absolut ingenting när filmen är ett så utsökt hantverk. Det går inte att motstå att ryckas med i det hela. Victor och Josefine är i all sin tystlåtenhet och anspråkslöshet fantastisk liten film, perfekt att samla familjen kring i juletid (och naturligtvis annars också). Den har ett varmt bultande hjärta, en lågmäld humor och är består till stor del av finurligt, men varsamt tecknade tablåer. Den är långsamt och tålmodigt berättad, ungefär så långt ifrån den animerade anarkin i Stéphane Aubiers och Vincent Patars förra skapelse Panik i byn.  Skillnaden i uttryck är så enorm att jag har svårt att förstå att det är samma människor som ligger bakom verken. Men det är väl å andra sidan ett gott betyg på Aubiers och Patars konstnärskap, att de kan göra två så vitt skilda produkter med lika högklassigt resultat.

Filmen visas dubbad till svenska. Jag har inte hört hur den dubbningen låter men vill absolut rekommendera att du om du får möjlighet att se den även med det franska originalljudspåret med en synnerligen inspirerad Lambert Wilson i rollen som björnen Ernest. Förhoppningsvis kommer det franska ljudspåret att finnas med på den svenska dvd-utgåva som man väl får anta så småningom kommer.

Ernest och Célestine belönades med priset för bästa animerade film vid årets Césargala.

Ett färgsprakande konstverk till familjefilm

Börjar du som jag känna dig lite trött över likriktningen inom animerad familjefilm? Att det mesta av det som produceras inte minst av genrens amerikanska giganter oavsett hur välgjort det må vara trots allt följer ett mönster som tycks återupprepa sig i film efter film.

Då finns ett finfint botemedel i form av den franska filmen Tavlan (Le Tableau) av Jean-François Laguionie. Den på alla sätt fantasifulla och färgstarka filmen som hade urpremiär hemma i Frankrike i fjol gick tidigare i denna månad sent omsider upp på svenska biografer. Tavlan är en film som blandar animationstekniker och som trots sin blott 76 minuter långa speltid bjuder på infall nog för flera filmer.

Tavlan bygger på lite av samma premiss som Toy Story gjorde, nämligen vad som händer i en fiktiv värld när människorna inte tittar. I det här fallet handlar det, föga överraskande, om en tavla. Eller snarare livet i en tavla, en tavla som konstnären lämnat ofullständig.

Det har skapat en tydlig social hierarki inom tavlan. Högst i rang står de färdigmålade, eller fullbordade som de kallas, och under dem lyder i tur och ordning de de halvfärdiga och de skissartade kludden.

Grupperingarna är tydliga och egentligen inte ifrågasatta, förrän en färdigmålad pojke och en halvfärdig flicka som funnit varandra och blivit förälskade ger sig iväg för att försöka hitta målaren och få honom att slutföra målningen och därmed sudda ut de sociala skillnaderna.

Det blir ett äventyr med flera beröringspunkter med den moderna konsthistorien. Jean-François Laguionie har inspirerats och influerats kraftigt av klassiskt måleri i allmänhet och mästare som Henri Matisse, Pablo Picasso, Marc Chagall och Amadeo Modigliani i synnerhet i skapandet av sin film. Inte minst blinkningarna till Matisse är tydliga.

Och det är klart att upplevelsen förhöjs en aning om man har lite koll på några av dessa målares mest berömda verk, men det är absolut inte så att man behöver högskolepoäng i konstvetenskap för att kunna uppskatta Tavlan. Själva berättelsen i sig är så egensinnig, spännande och underhållande att den säkert fängslar ändå.

Tavlan är en suggestiv och enormt vacker film, dessutom med ett intensivt bultande hjärta under den färgsprakande och tjusiga ytan. Till och med den svenska dubbningen av ljudspåret är gjord med finkänslighet och bra tonträff, något som långtifrån alltid brukar vara fallet när animerade familjefilmer ska översättas till svenska.

Jag rekommenderar naturligtvis den som har möjlighet till det att se filmen med franskt tal, men den svenska dubbningen håller definitivt måttet. Tavlan är en ypperlig film att samla hela familjen kring, den innehåller något för alla.

Gott nytt år kära läsare!

Panik i byn

Du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Det är sannerligen inte ofta jag i mitt värv som filmrecensent har anledning att plocka fram den meningen, men den passar i allra högsta grad in på den animerade belgiska familjefilmen Panik i byn (Panique au village) som nu, nästan två år efter sin premiär i Belgien och Frankrike får sin svenska biopremiär. Lite tråkigt nog dubbad till svenska.

Originaldubbningen är såklart bättre (ingen överraskning direkt, det gäller för varje Disney- eller Pixarfilm också), men eftersom filmen lanseras som en barn- och familjefilm är svenskt tal oundvikligt. Jag är dock lite tveksam till om det verkligen är nödvändigt eftersom det går att sätta frågetecken kring om det här är en lämplig film för en så ung publik där textläsning är ett problem.

Panik i byn bygger förvisso på en hemma i Belgien redan kultförklarad serie kortfilmer från början av 2000-talet, gjorda för barn-tv. I långfilmsformatet, 74 synnerligen infallsspäckade minuter, blir det en lite annorlunda produkt. Panik i byn innehåller några scener som inte direkt är moraliskt uppbyggliga på det där politiskt korrekta sättet. Jag kan riktigt höra Hem & Skola-föreningarnas protester som hade kommit som ett brev på posten om det hade varit 80-tal för mina öron. Det rör sig inte om några hysteriska övertramp, bara små tveksamheter, så låt inte detta avskräcka dig från att ta med hela familjen för lite underhållning.

Det är för övrigt tur att filmen bara är 74 minuter lång. Mer hade publiken knappast orkat. Jag hade definitivt inte gjort det. Varenda en av dessa 74 minuter är så fulla av vansinniga idéer och upptåg att det är svårt att hänga med i svängarna. Tempot är hysteriskt uppskruvat och regissörerna Stéphane Aubier och Vincent Patar har till synes låtit associationsbanorna löpa fritt och helt vägrat att underkasta sig någon som helst mallar, mönster eller ordning.

Det råder total – och härlig – anarki i deras helt egna kreativa universum. Förutom att själva berättelsen är surrealistisk så att det räcker och blir över blandar Aubier och Patar animationsstilar hejvilt. Grunden är klassisk stop motion, med hederliga gamla leksaksfigurer i plast i huvudrollerna (en cowboy, en indian och en häst utgör den ledande trion). Därutöver råder fullständigt fritt spelrum. Det är som om Toy Story skulle ha gjorts i en tjeckoslovakisk animationsstudio på 70-talet, korsat med Wallace & Gromit och Pingu – och med mer än ett stänk Monty Python i mixen.

Handlingen då? Ja, den är så skruvad att det är svårt att beskriva den. Här kommer i alla fall ett försök. Cowboy, Indian och Häst (jo, det heter så) bor ihop i ett hus (deras inbördes relation får man aldrig riktigt klar för sig). Granne med dem bor den lätt koleriske bonden Steven och hans familj. När filmen inleds planerar Cowboy och Indian inför Hästs kommande födelsedag.

Indian får en idé. De ska bygga en grill i tegel till Häst. Till det behövs enligt Indians beräkningar 50 tegelbitar. Ett tekniskt missöde gör dock att hans beställning blir på 50 miljoner tegelbitar. När de dagen efter ska levereras leder det såklart till vissa problem. Det är dessutom inledningen på en serie oväntade och äventyrsfyllda händelser som innehåller det mesta – och lite till.

Jag säger det igen: du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Har du bara ett uns barnasinne kvar (och det har vi väl alla) kan jag näst intill garantera att du kommer att skratta gott och underhållas av denna surrealistiska och hysteriska belgiska animerade pralin (som nominerades till en César förra året – för bästa utländska film!).