Det är inte utsidan som räknas

Jag har varit inne på det tidigare. Hur de svenska filmbolagen tar till mer eller mindre fula och fåniga knep för att locka tittarna till de ändå relativt få franska filmer men trots allt vågar ge distribution. Oftast tar det sig uttryck i de förväntat mer säljande titlar man väljer att ge filmerna. Släng in ett Frankrike eller franska här eller ett Provence där. Och spela gärna på turistiska och tämligen förutfattade meningar kring vad som är typiskt franskt.

Enligt denna modell ska Partir självklart heta En sydfransk affär och Angèle et Tony naturligtvis lanseras som Kärlek i Normandie för att ta någorlunda aktuella exempel. Jag vet inte, men för mig signalerar de svenska titlarna att det skulle röra sig om en helt annan typ av filmer än vad det verkligen gör.

Det värsta exemplet på senare år är, och även det har jag varit inne på tidigare, är Le fils de l’épicier som trots att den inte ens utspelas där i Sverige fick titeln En lanthandel i Provence. Fånigt och komplett onödigt. Alla de tre filmer jag har nämnt är bra nog att kunna dra publik utan att slippas dras med en så uppenbart ”säljande” svensk titel. Det känns som att filmbolagen inte riktigt litar på att det är en bra film man har köpt in och på sätt och vis försöker lura åskådare till biograferna. Som tur var handlar det som sagt om bra filmer så jag tror inte att någon som gick och såg dem blev besviken.

Nu i veckan som gick släpptes thrillern La Proie i svensk utgåva, direkt till dvd-hyllorna. Inte mycket att säga om det. Det är en okej thriller, men knappast biomaterial. Som du ser på omslagsbilden här ovan lanseras den med hjälp av något fånig och långsökt titel av den typ jag tidigare har varit inne på. Låt vara att det är lite tråkigt att en fransk film har fått en engelsk titel men The Prey är ju trots allt en rak översättning och det får man naturligtvis vara nöjd med.

Här kommer bondfångeriet in på ett annat plan. Ta en titt till på det där omslaget. Skymtar det inte fram ett Eiffeltorn där nere i det vänstra hörnet? Det hade självklart inte varit något märkligt med det om nu filmen hade utspelats sig i Paris. Eller kanske ens i närheten av Paris. Vilket den inte gör.

Den utspelar sig i själva verket i södra Frankrike, delvis i Provence faktiskt, och alltså ganska långt från Paris och Eiffeltornet. Storstadsmiljöerna som omslaget indikerar skiner i stort sett med sin frånvaro genom hela filmen. Den innehåller förvisso en scen där hjälten till fots jagas av en polis, det är den sekvensen som omslagsbilden anspelar på, genom rusningstrafiken på en genomfartsled i vad som kan vara Marseille. Jag är lite osäker på den punkten, men likväl, inget Eiffeltorn i sikte så långt ögat når. Så varför kleta dit det på omslaget?

Inget ont om Parismiljöer som bakgrund för action, men La Proie har annat godis att erbjuda när det gäller scenerier. Slutuppgörelsen i den dramatiska och undersköna, bergiga delen av den sydfranska naturen till exempel. Det är en högst effektfull slutuppgörelse.

La Proie är en stabil bruksvara till thriller som gör jobbet utan att för den skull glänsa eller vara något extra. Den franska actionhjälten Albert Dupontel gör en typ av roll han skulle kunna göra i sömnen och Eric Valettes regi är tempostark, men följer någon sorts standardformulär 1 A.

Dupontel spelar bankrånaren Franck Adrien som närmar sig slutet på ett långt fängelsestraff. Han håller en låg profil i fängelset och försöker hålla sig borta från bråk men när hans timide cellkamrat Jean-Louis, som övertygat Franck om att han är oskyldig till det han dömts för, blir överfallen kliver Franck in och skyddar honom. När Jean-Louis blir frikänd efter ett överklagande erbjuder han sig att ta hand om Francks fru och lilla dotter.

Problemet är bara att Jean-Louis inte är så oskyldig som han utgett sig för att vara. När Franck får redan på det finner han ingen annan utväg än att fly från fängelset och försöka få tag på Jean-Louis. Det blir en kamp mot klockan och för att hålla sig undan den massiva polisinsats som sätts in för att få tag på honom. Dessutom visar sig Jean-Louis vara en långt slugare motståndare än vad han räknat med.

Hyfsat spännande, ganska snyggt och effektivt berättad och befriad från de värsta arterna av överspel är La Proie en film som man både kan se och mista. Miljöerna och naturen som jag var inne på tidigare är filmens starkaste kort och det som lyfter den upp till en nivå strax över bara godkänd. La Proie är en typisk trea i min bok. Ett helt okej val för en lugn torsdagskväll som det var när jag såg den. Nu ska jag bara försöka sluta irritera mig på det där Eiffeltornet på omslaget bara.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!

Allt är inte vad det ser ut att vara, men kan vara bra ändå…

För en tid sedan ondgjorde sig en bekant över att så många franska filmer ges titlar som innehåller orden fransk, franska eller någon variation därav när de ska lanseras på bio i Sverige. Först blev jag lite förvånad över detta utfall. Min känsla var att detta var mycket vanligare förr och att de svenska distributörerna faktiskt har skärpt sig när det gäller den typen av bondfångeri.

Sedan tänkte jag efter – och insåg att han inte alls var fel ute. Jag hade nog helt enkelt blivit för avtrubbad när det gäller långsökta och konstruerade svenska översättningar. I själva verket är det kanske värre än någonsin just nu.

För att ta ett högaktuellt exempel. Nu i helgen har det utmärkta franska dramat Angèle et Tony premiär på svenska biograferna. Den visades under årets filmfestival i Göteborg och efter att ha sett den hamnade jag i samspråk med en representant för en mindre svensk filmdistributör. Hon berättade att hennes bolag hade fått ett erbjudande om att köpa in filmen, men att de tvekade. Inte för att filmen var dålig utan för att de inte riktigt visste hur de skulle sälja in den. Uppenbarligen blev deras beslut att passa på erbjudandet.

När filmen nu till slut trots allt dyker upp på den svenska biorepertoaren är det en annan distributör som ligger bakom lanseringen. Denna distributör hittade sitt sätt att sälja in den: med hjälp av den förhoppningsvis vinnande svenska titeln Kärlek i Normandie. Det finns förvisso belägg för titeln i berättelsen. Det är en sorts kärlekshistoria och den utspelas i Normandie.

Det är med andra ord inte ett lågvattenmärke som när Le fils de l’épicier lanserades som En lanthandel i Provence trots att den vare sig är inspelad i eller utspelas i Provence! Men jag menar ändå att Kärlek i Normandie är en grovt missvisande titel som sänder tankarna till en typ av film som det definitivt inte är. Möjligtvis är det jag som har fördomar och förutfattade meningar, men jag tror att det är stor risk för att många som går och ser filmen kommer att bli besvikna bara för att titeln indikerar att det är en helt annan sorts film.

Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut att du ska ta chansen att se den här filmen om du för möjlighet att göra det, se bara till att du inte förväntar dig en lika turistiskt tillrättalagd film som titeln indikerar. Angèle et Tony (som en ren markering väljer jag att använda originaltiteln) är nämligen ett avskalat och till tonen närmast brittiskt socialrealistiskt drama.

Långfilmsdebuterande regissören Alix Delaporte, som också har skrivit filmens manus, gör det inte alldeles lätt för åskådaren. Dialogen är synnerligen sparsmakad och vi ges nästan ingen bakgrundsinformation om vad karaktärerna har varit med om tidigare. Det gör att det inte alltid är alldeles lätt att förstå varför de agerar som de gör, vilket skapar en dubbelbottnad känsla av samtidigt fascination och förvirring.

Det säger sig självt att en film av den här typen, med nästan dokumentär approach, ställer stora krav på skådespelarna. Ansvaret för att bära berättelsen och föra den framåt ligger på deras axlar. Som tur är klarar de av den utmaningen. Med bravur dessutom. Clotilde Hesme är smått briljant i sitt porträtt av den nerviga och självdestruktiva kvinnan Angèle på väg att få rätsida på sitt liv och Grégory Gadebois är föredömligt nedtonad i sin roll som fiskaren Tony.

Rent handlingsmässigt är det okomplicerat. Det handlar om en ung kvinna som efter ha avtjänat ett fängelsestraff beger sig till en vindpinad och karg fiskeby vid den normandiska kusten. Där träffar hon Tony, en man som kommer från en släkt som livnärt sig på fiske sedan generationer tillbaka.

Trots att de egentligen är varandras motsatser tyr de sig till varandra. Men det är ingen himlastormande kärleksaffär det rör sig om. Även Tony har fått sina törnar av livet och de är bägge två märkta av vad de varit med om. Angèle har dessutom en liten son i byn och försöker stegvis att närma sig honom och vinna hans tillit.

Angèle et Tony är en på ytan mycket kärv film, men under den där ytan bubblar det av starka känslor. Den karga ytan förstärks av att fotot är mer betraktande än skildrande och nästan helt dränerat på färg. Det finns en del frågetecken som kanske hade mått bra av att rätas ut, här rör det sig om något så ovanligt som en film som faktiskt känns aningen för kort (den är bara 80 minuter lång). Men samtidigt gillar jag det anspråkslösa formatet, det naturalistiska angreppssättet och att den inte skriver åskådaren på näsan.