RSS Flöde

Etikettarkiv: Amour

Fransk toppfilm på tv för andra fredagen i rad

Oscar

Efter att förra fredagen ha visat Asghar Farhadis finfina Det förflutna (Le Passé) slår SVT ikväll till med att visa Michael Hanekes senaste mästerverk Amour från 2012. Det är bara att tacka och ta emot.

Guldpalmen i Cannes 2012, Oscar för bästa icke engelskspråkiga film och inte mindre än fem César (bästa film, bästa regi, bästa manus och bägge huvudrollspriserna) 2013 är bara några av de tunga filmpriser som filmen kammat hem. De i sig räcka som argument för att det här är en film du bör se (och se om). 21:45 i kväll på SVT2 får du chansen.

Något fredagsmys är det inte tal om, vi pratar trots allt om en film av Michael Haneke. Amour är en skoningslös, stark och gripande film, men faktum är att den trots det för att vara en Hanekefilm känns ovanligt ljus (allt är som bekant relativt).

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Cesar-2013-le-palmares-complet_portrait_w532

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.

Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.

De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?

Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.

Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för AmourCéasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.

Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.

Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.

Och de nominerade är…

untitled

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Efter The Artist: Amour

oscar_statuette

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film.

Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film. Och jag gläds extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte.

Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.

Dujardin med havsutsikt mot det förflutna

un-balcon-sur-la-mer-de-nicole-garcia-10338394spobq

I och med att vi har tagit oss in i ett nytt år så har vi samtidigt tagit oss in i de olika filmgalornas mest intensiva period. Nomineringarna till vår en egen Guldbaggegala presenterades i förra veckan och jag gläds alldeles extra åt att två av tre nominerade filmer i kategorin bästa utländska film är franskspråkiga: Amour och (den i mitt tycka allra bästa filmen från 2012) Laurence Anyways.

Vilka filmer som till slut tilldelas årets guldbaggar får vi veta den 21 januari. Några dagar senare, närmare bestämt den 25 januari offentliggörs nomineringarna till Césargalan, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen. Inom kort får vi också reda på nomineringarna till filmgalornas filmgala: den amerikanska Oscargalan.

Förra årets stora Oscarvinnare var som bekant den suveränt charmiga franska stumfilmssensationen The Artist. Att hoppas på en lika succéartad Oscargala för fransk film detta år är kanske att ta i, men med tanke på den enorma succé som det franska tävlingsbidraget till årets Oscargala En oväntad vänskap (Intouchables) har gjort över hela världen och inte minst i USA så är det alls inte helt otänkbart att det kommer att bli ännu en Oscargala med en fransk film åtminstone nominerad i några av de tyngsta kategorierna. En nominering i kategorin bästa icke engelskspråkiga känns i det närmaste självklar.

En av alla de Oscarstatyetter som The Artist kammade hem under den där fantastiska galakvällen i februari i fjol var som bekant den som Jean Dujardin (högst välförtjänt) vann för bästa manliga huvudroll. Som en naturlig följd av detta stora internationella genombrott för ”Frankrikes George Clooney” så släpps nu några av hans tidigare filmer även i Sverige.

För halvannan månad sedan släpptes exempelvis Un balcon sur la mer från 2010 på svensk dvd under den internationella titeln A View of Love. Det är en lätt Hitchcock-anstruken romantisk dramathriller i regi av Nicole Garcia, där Jean Dujardin ikläder sig den typ av roll som Cary Grant och James Stewart ofta gjorde i den brittiske thrillermästarens filmer. Det vill säga den som en stillsam man som lever ett lugnt och ordnat liv men som på grund av en vacker kvinna dras in i ett händelseförlopp som han inte riktigt kan kontrollera.

Filmen utspelas på 90-talet och Jean Dujardin spelar Marc, en medelålders fastighetsmäklare i vackra Aix-en-Provence i den franska södern. Han bor med sin familj i ett fint hus och arbetar på sin svärfars firma. Hans liv tar dock en oväntad vändning när han möter en kvinnlig husspekulant som han tycker sig känna igen men inte riktigt kan placera.

Marc blir som uppslukad av den svala och vackra kvinnan och kan inte riktigt släppa tanken på henne. Senare samma dag inser han att kvinnan är ingen mindre än Cathy, Marcs stora kärlek under barndomsåren i den algeriska staden Oran mot det absoluta slutet av den franska kolonialperioden.

Marc söker upp Cathy och de tillbringar natten tillsammans i hennes hotellrum. Dagen efter försvinner Cathy spårlöst. Hela situationen blir ännu mer komplicerad och mystisk när Marc får reda på att Cathy i själva verket aldrig lämnade Oran utan att hon dog i ett bombattentat riktat mot hennes far. Marc vägrar att tro på de uppgifterna men fårgan kvarstår: vem är kvinnan och varför har hon återvänt till hans liv efter så många år?

Det ska slås fast med en gång att Nicole Garcia inte är någon Hitchcock men hon använder influenserna från honom ganska väl och A View of Love är alls ingen oäven film. Jean Dujardin är klart stabil i rollen som Marc och det är alltid kul att se honom i de tyvärr inte alltför många dramatiska roller han får.

Allra bäst i filmen är dock den i mina ögon grovt underskattade kanadensiska skådespelaren Marie-Josée Croze i rollen som Cathy. Hon har definitivt gjort sig förtjänt av att vara en betydligt större stjärna än vad hon är. Själva storyn i A View of Love vinner inte direkt några pris för originalitet och Nicole Garcia lyckas som regissör heller inte tillföra det där lilla extra.

Det är en dos stabil underhållning för stunden som främst lever på skådespelarinsatserna. Förutom Dujardin och Croze så dyker även bland annat den alltid utmärkta Sandrine Kiberlain upp i rollen som Marcs fru Clotilde.

Han(eke) har gjort det igen!

emmanuelleriva_amour_LARGE

Det är bara att ta av sig hatten, buga och bocka och konstatera att Michael Haneke, en av världens främsta och mest intressanta filmregissörer det senaste dryga decenniet, har levererat ytterligare ett mästerstycke. För ett mästerstycke är precis vad Amour är, väl värd den Guldpalm den vann vid årets filmfestival i Cannes.

Med tanke på den typ av filmer som Michael Haneke har gjort tidigare är det lätt att tro att titeln Amour är ironisk men det är den faktiskt inte. Det är en film om kärlek. Låt vara inte den himlastormande kärleken eller något som man kan se skildrat i någon romantisk komedi, men likafullt kärlek.

Amour handlar om Georges och Anne, två pensionerade musiklärare i åttioårsåldern. De lever ett stillsamt och ordnat liv på ålderns höst. Deras enda barn, en dotter som även hon är musiker, lever utomlands men hälsar på i Georges och Annes lägenhet i Paris i bland.

Georges och Annes skyddade och välbärgat borgerliga vardag skakas dock om i grunden när Anne en dag plötsligt får en stroke. Trots att Annes hälsotillstånd stadigt försämras och sakta men säkert rör sig mot det oundvikliga slutet lovar Georges Anne att han ska ta hand om henne i deras lägenhet och att hon inte ska behöva tillbringa någon tid på sjukhus. Det hela utvecklas till en situation där deras kärlek till varandra sätts på svåra prov.

Amour är utan tvekan Michael Hanekes till dags dato varmaste och mest humanistiska film. Vilket egentligen kanske inte säger så mycket eftersom han hittills i sin karriär nästan uteslutande har ägnat sig åt att söka efter och skildra människans och det mänskliga psykets mörka sidor. Det är inte det att Amour skulle sakna mörker och allvar för det gör den sannerligen inte, men den här gången finns det ett ljus och en kärlek i berättelsen som känns okaraktäristisk för Haneke.

Han har förvisso varit inne och rört vid ämnet kärlek förr, till exempel i Pianisten (La Pianste) från 2001, men då har det mer handlat om kärlek som gått överstyr och förvandlats till besatthet. I Amour finns inget av det. Här är kärleken av det rena slaget det handlar om. Även om den mer anas mellan raderna och sällan eller aldrig uttalas.

Det finns hela tiden en emotionell distans mellan karaktärerna, det är ju trots allt en Haneke-film vi pratar om, och filmen är berättad på Hanekes patenterat kliniska och observerande stil. Amour är dessutom en till och med med Hanekemått mätt händelsefattig film, i allra högsta grad skådespelardriven. Och som skådespelarna driver filmen!

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva är makalöst bra i rollerna som Georges och Anne. De uträttar storverk med mycket små medel och en återhållen spelstil. Men de visst upp fullständig närvaro i sina rolltolkningar och det är fantastiskt rörande att se deras samspel. Att sedan en Isabelle Huppert i storform spelar rollen som dottern gör sannerligen inte saken sämre.

I vanlig Haneke-ordning är det hela totalt osentimentalt skildrat men den här gången finns det som sagt en genuin värme och humanism i skildringen. Det är ett lika oväntat som välkommet tillskott till Hanekes fängslande filmiska universum. Det ska bli spännande att se vart han tar vägen efter detta, i vilken riktning han kommer att röra sig nu.

Efter Amour känns fältet mer öppet än någonsin. Det enda jag känner mig säker på är att vad han än kommer att hitta på så kommer det förmodligen att bli fruktansvärt bra. Det brukar ju bli det närhelst Michael Haneke är i farten.