Bigbug – Jeunets magplask

Den självlärde regissören Jean-Pierre Jeunet är trots att han inte är den mest produktiva av filmskapare en självklar del av den moderna franska filmen.

Redan med debutfilmen Delicatessen från 1991, som han gjorde med vännen Marc Caro, blev han en arthousefilmens nya älskling och efter uppföljaren De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) fick han sitt första högprofilerade uppdrag.

Alien – återuppstår blev dock ingen framgång och inte heller något brett genombrott. Det skulle dock komma några år senare med hans första film franska film efter utflykten till Hollywood.

Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amèlie Poulin) från 2001 är än i dag en av de filmer som människor över hela världen först kommer att tänka på när de tänker på fransk film.

I och med den går det att säga att hans karriär nådde sin peak. För efter det har det blivit allt längre mellan filmerna för honom och uppmärksamheten kring dem dessutom mindre.

Kanske är det fråga om ett klassiskt fall av prestationsångest eller så var det möjligtvis så att han med Amèlie helt enkelt hamnade i läget med en kreativ formtopp och den för honom optimala storyn att berätta?

Oavsett vilket så har han efter det egentligen aldrig varit nära att upprepa vare sig succén eller kvalitetsnivån, även om han gjort bra filmer också efter den.

När det vankas en ny film av Jean-Pierre Jeunet är det också fortsatt en sak som på många håll skapar uppmärksamhet och förväntningar, men det blir som sagt allt längre mellan varven.

I februari var det premiär för hans första långfilm på nio år, den Netflix-producerade Bigbug. Lite i skymundan ändå och efter att ha sett den kan jag lite förstå varför.

För i Bigbug är det tyvärr tämligen lite som minner om Jeunets tidigare briljans. Det är i stället i mina ögon i mångt och mycket ett tunt mischmasch av influenser från flera olika håll, mest tydligt Blade Runner och Monty Python.

Det kanske låter intressant och aptitretande och det hade det kunnat vara också med en Jeunet i gammal god form, en rimlig budget och ett vettigt manus.

Då och då glimtar det till av briljans även i Bigbug men alltsomoftast är det i stället flamsigt, överspelat och i avsaknad av Jeunets omvittnade genialiska visuella berättarglädje.

Bigbug utspelas i ett högteknologiskt 2045. Människan är omgiven av artificiell intelligens som tar hand om det allra mesta.

I en sorts retrofuturistisk förort blir en brokig skara människor fast i ett radhus då deras hushållsrobotar låser in dem för att skydda dem från det kuppartade uppror som andra robotar står för i samhället utanför.

Det blir en kamp för att försöka ta sig ut – och för att överleva varandras sällskap. För de går snabbt varandra rejält på nerverna.

Någon sorts lätt absurdistisk komedi är det nog tänkt att vara, men särskilt roligt blir det sällan. Fyndigt i bland men oftast bara skrikigt och utan finess.

Dessutom ser det produktionsmässigt tyvärr rätt plastigt ut och det flyhänta kameraarbete och finessrika bildspråk han tidigare visat prov på lyser oftast med sin frånvaro.

Mima förväntningar på Jean-Pierre Jeunets nästa film kommer inte att vara jättehöga efter detta.

Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Ett tv-tips inför kvällen

För den som är på jakt efter tips på något att se på tv i kväll vill jag tipsa om att det finns ett franskt alternativ. Med start klockan 21:45 på SVT2 visas nämligen komedin Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) och det är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning som man kan tänka sig är inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklass-hem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet). Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats.

I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

På beskrivningen låter det kanske som ett mörkt drama, men det är som sagt en komedi. I mitt tycke en dessutom mycket rolig sådan.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här. Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom.

På spaning efter traumatisk barndom som flytt

Regissören Sylvain Chomet charmade många, jag var definitivt en av de charmade, med sina egensinniga animerade långfilmer Trion från Belleville (Les tripletts de Belleville) från 2003 och Illusionisten (L’Illusioniste) från 2010. Den sistnämnda var en filmatisering av ett tidigare ofilmat manus av Sylvain Chomets förebild Jacques Tati. Nu är Sylvain Chomet Sverigeaktuell med sin första spelfilm i långfilmsformat; Atilla Marcel från förra året. Här fick Atilla Marcel gå direkt till dvd-hyllorna utan att passera biodukarna.

Det är synd att den aldrig fick chansen på stor duk för den hade verkligen förtjänat det. Andra har redan kallat den för en korsning mellan Jacques Tati och Amélie från Montmartre och den beskrivningen är det bara att skriva under på. Den är helt på pricken. Det är klart att spelfilmsformatet gör det svårare för Sylvian Chomet att skapa ett så helt eget universum som hans animerade filmer utspelats i, men med hjälp av en hel del fantasifulla scenlösningar och infallsrikt berättande lyckas han ändå sätta personlig prägel på de parisiska miljöer som filmen utspelas i.

Atilla Marcel handlar om Paul, en 33 år ung pianovirtuos som lever ett inrutat och rutinmässigt liv. Han är stum sedan han vid två års ålder såg sina föräldrar dö. Sedan dess har hans mostrar tagit hand om honom och han bor fortfarande hemma hos dem. Mostrarna har styrt hans liv med fast hand i den riktning de önskat och även om det inte går någon nöd på honom vilar det något sorgset och melankoliskt över honom.

Av en slump hamnar Paul en dag hos madame Proust, en excentrisk granne som odlar mystiska växter i sin lägenhet och som Marcel ofta ser spela ukulele i en närliggande park. Madame Proust erbjuder sig att, mot betalning, hjälpa Paul att komma tillrätta med de gamla förträngda minnen som plågor honom. Med hjälp av hennes med av märkliga örter preparerade madeleinekakor (naturligtvis) ger han sig ut på spaning efter de minnen som flytt. I takt med att hans minnen bit för bit återskapas förändras också Pauls liv.

Guillaume Gouix är alldeles utmärkt i den dubbla rollen som Paul och Pauls pappa, titelns Atilla Marcel. Han har inga som helst problem att växla mellan de två helt olika rolltolkningar det handlar om utan är lika övertygande som en stumme och försiktige Paul som den utåtriktade och explosive Atilla Marcel. Även Anne Le Ny, som spelar madame Proust, förtjänar ett särskilt omnämnande i en överlag välagerad film.

Atilla Marcel är en underfundig och lite avig dramakomedi med inslag av såväl melankoli som värme och humor. Emellanåt kan den där avigheten kännas en aning konstruerad men i det stora hela fungerar berättandet utmärkt. Sylvain Chomet visar att han också är en bra spelfilmsregissör men i min bok är det alltjämt som regissör av animerade filmer han bäst kommer till sin rätt. Atilla Marcel är en bra film men inte den fantastiska upplevelse som Trion från Belleville var.

Avsluta nationaldagen med fransk film på tv

Tro det eller ej, men det visas glädjande nog fransk film på någon av våra större tv-kanaler även i kväll. Den här gången är det dock inte på SVT utan på TV 4. Starttiden är dock lika hopplös som när SVT häromkvällen visade Claire Denis mästerverk White Material. Starttiden är nämligen 23:05 när TV 4 i kväll visar den Luxemburgfödda regissören Anne Fontaines biopic Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2008. Coco Chanel var vid den tiden verkligen på modet (ursäkta ordvitsen) att skildra. Först kom en ambitiös miniserie för tv och sedan i rask följd två biofilmer om den legendariska modeskaparen.  Året efter Coco – Livet före Chanel hade Jan Kounens Coco Chanel och Igor Stravinsky premiär.

Av dessa tre filmade versioner av berättelser om Coco Chanel är Coco – Livet före Chanel den bästa. Men det betyder inte att den inte har sina problem att dras med. Som titeln antyder handlar den huvudsakligen innan Gabrielle Bonheur Chanel som hen egentligen hette blev modeikonen Coco med hela världen och en fransk nationalklenod. Den utspelas främst under några för henne livsavgörande år under det tidiga 1900-talet och beskriver hennes målmedvetna väg från positionen som varitésångerska i Paris in om inte i så i alla fall till aristokratins fina salonger. Vägen dit gick främst via den playboyaktiga baronen Etienne Balsan som hon först träffar i Paris och som, inledningsvis lite motvilligt, ar henne under sina vingar. Det är på hans lantliga gods som hon för första gången träffar den brittiska affärsmannen Arthur ”Boy” Chapel som hon inleder en passionerad kärlekshistoria med.

Det är också hos Etienne Balsan hon börjar att experimentera på allvar med kläder och tyg och tar de första stegen mot att bli den legendariska, stilbildande och banbrytande modeskapare hon blev. Men själva hantverket och modeskapandet spelar en undanskymd roll i filmen. Tyvärr får jag tillägga, för jag hade gärna sett att mer kraft lagts på att skildra den biten. Vad som verkligen drev henne, var idéerna kom ifrån och hur hennes modeskapande och hantverk utvecklade sig. Det verkar dock inte ha intresserat Anne Fontaine särskilt mycket.

Hon har i stället skjutit in sig på att skildra kärlekshistorien med Arthur ”Boy” Chapel. Som kärleksskildring drar Coco – Livet för Chanel definitivt åt det banala hållet, främst kanske på grund av att Alessandro Nivola inte är helt lyckad i rollen som ”Boy”. Det Anne Fontaine lyckas betydligt bättre med i sin film är att lyfta fram Coco Chanel som den föregångare och viktiga figur inom kvinnosakskampen hon var.

Utan att för den skull ha varit särskilt uttalat politisk så var hin definitivt det genom att mer eller mindre på egen hand bryta ner flera könsbarriärer inom modeindustrin. Hon var den första kvinna som slog sin in i den vid den tiden manliga sfären som modebranschen var och hennes tankar kring att kvinnokläder i första hand skulle vara lika bekväma som männens var revolutionerande.

Coco – Livet före Chanel är en rent hantverksmässigt utmärkt film. Foto, klippning, scenografi och framförallt kostymer håller riktigt hög klass. Audrey Tautou är dessutom riktigt bra i rollen som Coco Chanel. Hennes karaktäristiska uppspärrade rådjursögon hade kunnat vara en brist eftersom de är för evigt förknippade med hennes genombrottsroll som Amélie Poulin i Amélie från Montmartre, men hon är en så skicklig skådespelare att hon vänder det till sin fördel. Om hon som Amélie fyllde den där rådjursblicken med oskuldsfullhet och charmig förundrar laddar hon den här med kyligt och intelligent betraktande.

Benoît Poelvoorde är utmärkt och färgstark som Etienne Balsan och hans insats ger en livfullhet som den berättartekniskt lite stela filmen verkligen behöver. För själva upplägget är i ärlighetens namn en aning trist. Filmen är fjättrad av en rak, redovisande och inte särskilt spännande kronologi. Anne Fontaine tar verkligen inte ut svängarna på den fronten. En annan brist är att Coco – Livet före Chanel ryggar tillbaka inför de mer kontroversiella delarna i Coco Chanels liv, för kontroverser saknades sannerligen inte.

Filmen berör till exempel överhuvudtaget inte hennes omdiskuterade förhållande med en tysk soldat under den tyska ockupationen av Paris under andra världskriget, något som hon blev hårt kritiserad och tvingades till omkring ett årtiondes landsflykt för. Coco- Livet före Chanel stryker överlag medhårs i sin karaktärsbeskrivning av den franska nationalikon som hon trots kontroverserna under kriget betraktas som.

Anne Fontaine får med en hel del av Coco Chanels fängslande och fascinerande livshistoria men skrapar samtidigt egentligen bara på ytan. Någon djupare förståelse om personen Coco Chanel får vi inte. Förmodligen hade det behövts en speltid på en bra bit över de 105 minuter som filmen nu är för att riktigt komma åt det men jag känner samtidigt att Anne Fontaine kunnat uträttat mer genom att bara disponera berättelsen lite bättre. Men filmen är utan tvekan sevärd. Bara den fantastiska slutscenen från en visning av Coco Chanels fantastiska kläder ordnar den biten.

Gott om franska inslag i årets Oscarnomineringar

De enorma frankofona framgångarna vid Oscargalan häromåret då The Artist och Jean Dujardin firade stora triumfer kommer förmodligen inte att upprepas under överskådlig framtid men det finns möjligheter till frankofona framgångar även i år.

I fredags offentliggjordes nomineringarna till årets gala och inte minst när det gäller bästa animerade långfilm och bästa foto håller sig fransk film väl framme. Sedan är det frågan om det ska bli sjätte gången gillt för kompositören Alexandre Desplat som den här gången är nominerad för sin originalmusik i Stephen Frears Philomena.

Alexandre Desplat följer i Maurice Jarres och Michel Legrands fotspår i Frankrikes stolta tradition av filmmuskikskapande och skulle verkligen vara förtjäna att få priset denna gång.

Riktigt glädjande är att konstatera att den härliga  Victor och Josefine (Ernest et Célsestine i original) är nominerad till bästa animerade långfilm. Där stöter den på delvis franskt motstånd i form av Dumma mej 2. Den senare är ju medregisserad av den franske animatören och röstkonstnären Pierre Coffin.

Den senare spelar förutom regisamarbetet en mycket viktig roll för den filmens lyckade resultat eftersom det är han som ger röst åt de populära minionerna. Om jag får gissa så tror jag inte att vare sig Victor och Josefine eller Dumma mej 2 kommer att kamma hem priset.

Det känns som klippt och skuret för den japanske mästaren Hayao Miyazakis avskedsfilm film The Wind Rises. Jag har förvisso inte sett just den men med tanke på vad han har uträttat tidigare så är per definition en Miyazaki-film alltid en välförtjänt mottagare av priset för bästa animerade långfilm.

Den andra kategorin med starka franska inslag är alltså bästa foto. Även där finns det två nominerade att hålla tummarna för, Philippe Le Sourd och Bruno Delbonnel. Tyvärr så är de inte nominerade för sitt arbete med några franska filmer utan för Wong Kar Wais The Grandmaster respektive Coenbrödernas Inside Llewyn Davis.

Bruno Delbonnel har nominerats tre gånger tidigare, bland annat för sitt arbete i Jean-Pierre Jeunet-filmerna Amélie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain) och En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles). Med tanke på att han blev förbisedd för dessa två fantastiska prestationer så kan det kanske vara dags för juryn att ge honom priset nu?

Julie Delpy är tillsammans med Richard Linklater och Ethan Hawke nominerad för bästa manus baserat på annat material för manuset till Before Midnight och dessutom är franska filmer nominerade i båda kortfilmsklasserna, det vill säga för spelfilm respektive animerad film.

Vilka som vinner priserna får vi veta under sedvanligt pampiga former natten till den 2 mars svensk tid.

Ju mer vi är tillsammans…

SVT fortsätter med sin nya, goda vana att smyga in franska filmer i tablån. Klockan 22.45 i kväll visar SVT2 filmatiseringen av Anna Gavaldas bästsäljande roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c’est tout). Romanen som kom ut i Frankrike 2004 blev en enorm succé, bland annat blev den det årets mest sålda roman efter världsfenomenet Da Vinci-koden och succén smittade av sig även på våra breddgrader.

Den svenska översättningen som kom året efter blev även den en omtyckt och omtalad bästsäljare. Och det är inte svårt att förstå varför. Tillsammans är man mindre ensam är en medryckande och varm tegelstensroman som bjuder på härlig feel good med en del svärta och solklar fransk touch.  Men just för att boken var så bra så var det nog många med mig som nog var lite oroliga för att filmversionen inte skulle leva upp till förväntningarna när beskedet om att en filmatisering var på gång.

Mina värsta farhågor stillades en aning när det stod klart att uppdraget att regissera filmen gått till rutinerade och välmeriterade Claude Berri (med bland annat frankofilfavoriterna Jean de Florette och Manon des sources på sitt CV). Sedan blossade de upp igen när jag fick reda på att huvudrollen skulle göras av Audrey Tautou.

Inget ont om henne, tvärtom, men det var absolut inte henne jag såg framför mig när jag läste boken. Varför hon fick rollen är dock inte så svårt att förstå. Efter att hon blivit Amélie Poulin från Montmartre med en stor del av världens befolkning var hon självklart ett kommersiellt ytterst gångbart namn.

Tillsammans är man mindre ensam fick biopremiär 2007 och det visade sig att det inte fanns någon större anledning till oro. Filmen är naturligtvis inte lika bra som boken, men får ändå skrivas upp på kontot för lyckade filmatiseringar. Claude Berri stod själv för manusbearbetningen och lyckades på ett bra sätt och utan att missa något väsentligt koka ner den tegelstenstjocka romanen till en film på dryga 90 minuter.

Det säger sig självt att filmen inte är lika detaljrik som boken och en del av skeendet får inte den tid det behöver för att utvecklas på ett rakt igenom trovärdigt sätt, vilket främst drabbar karaktärsdjupet, men jag tycker ändå att Claude Berri har lyckats fånga stämningen och kärnan i romanen.

Audrey Tautou visar sig också klara av huvudrollen bra, även om jag alltjämt vidhåller att det hade varit bättre med någon annan i rollen, och hon matchas utmärkt av Guillaume Canet och Laurent Stocker i de övriga två huvudrollerna. Särskilt Canet imponerar och han är den som lyckas ge flest bottnar till sin karaktär.

Allra bäst tror jag att Tillsammans är man mindre ensam hade gjort sig som miniserie för tv men som sagt, det är alls ingen oäven 90 minutersversion av berättelsen om den oväntade vänskapen mellan en ung städerska med konstnärsdrömmar, en bitter och självförbrännande kock och en intellektuell och egensinnig aristokrat som Claude Berri har lyckats knåpa ihop. Filmen är i ännu lite högre grad feelgood än romanen, en del av de vassa kanterna och mörkret i berättelsen har skalats bort, vilket såklart är lite synd men ändå något det går att leva med.

En oväntad vänskap en väntad succé

I bland är det stört omöjligt att inte utbrista i ett vad var det jag sa. En aning självbelåtet, jag vet, men det här är definitivt ett sådant tillfälle. Så: vad var det jag sa?

Jag var en av dem som uttryckte stor förvåning över att det länge verkade som att ingen svensk distributör skulle ta in den oemotståndligt charmiga franska succékomedin Intouchables, trots att den gjort stor succé snart sagt överallt där den visats. Efter många om och men fick den i slutet av september svensk premiär under titeln En oväntad vänskap och voilà, så här knappa tre månader senare är den (väntade) succén ett faktum.

I förra veckan passerade filmen 350 000 besökare och gick därmed förbi Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) i statistiken och är därmed officiellt den mest sedda franska filmen någonsin på svenska biografer. Inte illa för en film som ingen inledningsvis tycktes tro vara något som skulle intressera de svenska biobesökarna.

Jag besparar mig från att brista ut i ännu ett, ja ni vet vad, och nöjer mig med att rekommendera dig som ännu inte har sett En oväntad vänskap att göra det. Jag kan naturligtvis inte lämna några garantier men jag tror inte att du kommer att ångra det biobesöket.

Bienvenue chez les bobos

Två goda nyheter. Den första är att härliga Intouchables äntligen kommer att få svensk biopremiär. Jag tillhör som bekant de som vid upprepade tillfällen har ondgjort mig över det märkliga faktum att ingen svensk distributör tycktes vilja köpa in denna franska dundersuccé.

Då är det naturligtvis inte mer än rätt att jag nu också skriver några rader om att det det nu faktiskt är en distributör som har vaknat och sett till att den svenska publiken också kommer att få ta del av denna fantastiska feel good-film. Den 21 september går den upp på svenska biografer. Mieux vaut tard que jamais!

Den andra goda nyheten är att en annan utmärkt fransk komedi redan i går hade svensk biopremiär. Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklasshem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet).

Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats. I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här.

Det blir inte tråkigt för en sekund. Det är smart, tempostarkt och vansinnigt roligt. Det är bara förnamnet är ett snudd på mästerligt sociologiskt kammarspel som behandlar flera intressanta ämnen och frågeställningar. Det tar avstamp i vilka betydelser och förutfattade meningar om en person som en så simpel sak som ett förnamn för med sig och därefter tar sig samtalet på vindlande vägar in på områden som bland annat klass, könsroller och mänskligt beteende.

Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom och det finns en enorm detaljrikedom i dialogen och dess undertext. Och inte bara där förresten. Scenografin och valet av musik är exempelvis långt ifrån slumpartat. Det är bara förnamnet är på sitt sätt det roligaste jag sett sedan Roman Polanskis liknande Carnage, även den baserad på en fransk succépjäs.

Att fira ett namnsdagsbarn

Det är som bekant den 20 april idag och en blick i almanackan ger vid handen att Amelie har namnsdag. En ypperlig förevändning för att plocka fram det vid det här laget välanvända exemplaret av Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) från 2001 av geniet Jean-Pierre Jeunet ur dvd-hyllan. Som om det skulle behövas en förklaring och särskild anledning för att se om denna en av världens bästa filmer.

Sagt och gjort, jag tog och såg om den. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Vad jag dock vet är att den var precis lika bra den här gången också. Trots att det gått snart 11 år sedan den hade premiär nu (vart tar tiden vägen) har den inte tappat ett enda dugg i styrka och kraft. Egentligen tvärtom skulle jag vilja påstå. I det alltmer hårdnande samhällsklimatet i spåren av ekonomiska kriser, utbredd egoism och en extremhöger på frammarsch behövs filmer som Amélie från Montmarte, så fulladdad med humanism den är, mer än någonsin.

Eftersom detta är en frankofilblogg anser jag mig kunna utgå från att alla som hittar hit har sett Amélie från Montmartre minst en gång. Den ingår väl så att säga i kravbeskrivningen för att överhuvudtaget få kalla sig frankofil, eller hur? Så jag behöver knappast ge mig in på en beskrivning av vad filmen handlar om. Och om du som läser detta trots allt faktiskt inte har sett den så räcker det med att skicka med uppmaningen: gör det, för guds skull. Så snart som möjligt!

Det här är en filmupplevelse som jag inte ens önskar min värste fiende att missa. Jag har aldrig tänkt på det förr, men nu när jag har uppmärksammat det tror jag minsann att jag ska göra det till en årlig tradition att se om Amélie från Montmartre på Ameliedagen. Det går till och med att göra det till en dubbel årlig tradition. Varför inte se den på den franska Amélie-dagen också? Jag får kolla upp exakt när den är. Vad jag vet är dock att den inte är i dag. Dagens namnsdagsbarn i Frankrike är nämligen Odette.