Duras Älskaren låter sig inte helt och hållet överföras till film

Ett sedan starten för snart tio år sedan pågående projekt här på BleuBlancRouge är att jag ser om filmer som bidrog till att göra mig till den frankofil som jag är idag. Nu har jag nått fram till en film som kanske tänjer på gränserna när det gäller en frankofilblogg eftersom den är inspelad på engelska.

Men eftersom det samtidigt är en fransk produktion som dessutom baseras på ett prisbelönt verk av en av den moderna franska litteraturens allra främsta författare så tycker jag ändå att den hör hemma här.

Det handlar som bilden avslöjar såklart om Jean-Jacques Annauds filmatisering av Marguerite Duras delvis självbiografiska roman Älskaren (L’amant). Romanen släpptes 1984, blev mycket omtalad och tilldelades det mest prestigefyllda av franska litterära priser: Prix Goncourt. Filmatiseringen fick sin urpremiär åtta år senare.

Att filmatisera en text av Marguerite Duras måste vara en av de svåraste utmaningar en filmmakare kan anta. Hennes prosa är egensinnig, mångbottnad och lämnar en hel del till läsaren att själv fylla i. Älskaren är ett typexempel. Det är en roman på bara omkring 150 sidor, men texten har en sådan densitet att den motsvarar en minst dubbelt så lång roman.

Jean-Jacques Annaud ger det ett ärligt och ambitiöst försök men när jag nu ser om filmen för första gången på knappt 30 år kan jag känna att han inte lyckats fullt ut i sin filmiska bearbetning av texten. När det gäller många av de där bottnarna i texten skrapar filmversionen bara på ytan.

Vad han i mina ögon lyckas bra med är att förmedla bokens centrala handlingsspår, det passionerade men komplicerade och förbjudna förhållandet mellan en 15-åriga franska flickan och en dubbelt så gammal kinesisk affärsman.

Filmen utspelas i dåvarande franska Indokina i skarven mellan 1920- och 1930-talen. De två protagonisterna träffas av en slump på en transportbåt över Mekongfloden och inleder i smyg så småningom ett förhållande. Men hur försiktiga de än är börjar rykten om deras förhållande att sippra ut, först på den internatskola där hon går och så småningom når de också hennes familj som hon har ett komplicerat förhållande till, inte minst modern och den äldre brodern.

Andra saker att skriva upp på filmens pluskonto är det vackra fotot, signerat Robert Fraisse, samt Gabriel Yareds (Oscarbelönad för musiken till Den engelske patienten och världsberömd för musiken till Betty Blue) finfina och sensuella soundtrack och genidraget att låta Jeanne Moreau läsa in filmens berättarröst.

Det var knappast någon slump att den här filmatiseringen gjordes just i början av 90-talet. Erotiska skildringar på film låg verkligen i tiden, bara någon månad efter Älskaren hade till exempel kioskvältaren Basic Instinct premiär. En hel del av de de där erotiska skildringarna hade något spekulativt över sig men jag tycker att Jean-Jacques Annaud med sitt mer konstnärliga angreppssätt i här han iscensätter och filmar sexscenerna klarar sig undan från det.

Med det sagt så vill jag ända säga att det här inte är en film för de pryda. De där sexscenerna, hur smakfullt iscensatta de än är, är många och tämligen explicita.

En nybliven 35-åring bestående av tidlösa melodier

I dag den 10 maj fyller ett av mina absoluta favoritalbum 35 år och det tänkte jag uppmärksamma med några rader här på bloggen. Det handlar om den franska gruppen Indochines tredje album som kort och gott fick heta 3. Ett album som grundlade bandets starka status hemma i Frankrike och som nådde respektabla 20 000 sålda exemplar här i Sverige. Framgångar som ledde till att bandet faktiskt genomförde en miniturné i Skandinavien.

Indochine hade haft stora framgångar med sina två tidigare album (det föregående Le péril jaune var min port in i frankofilin) men det var med albumet 3 som gruppen på sätt och vis hittade sitt rätta jag. Soundet är mognare, melodierna mer utmejslade och produktionen och arrangemangen snyggare. Dessutom var det här som frontfiguren och textförfattaren Nicola Sirkis verkligen fann sin stil och började ta sig an de ämnen och teman som han sedermera oftast rört sig kring.

Musiken stod vid denna tid alltjämt originalgitarristen Dominique Nicolas för och även han hade till detta album tagit stora steg framåt och nådde här sin formtopp. 3 är helt enkelt gruppens mästerverk under dess första, New Wave-inspirerade, period. Ljudbilden är kanske lätt daterad och fast förankrad i sitt åttiotal, men melodierna är tidlösa och är lika vassa nu 35 år senare.

3 är ett album som jag och, vågar jag påstå, i stort sett alla andra Indochine-fans håller väldigt nära hjärtat. Det innehåller inte mindre än fem av bandets mest populära låtar. Låtar som är frekvent förekommande och bejublade på bandets konserter än i dag.

Jag talar om 3ͤ  sexe, Canary Bay, À l’assaut (des ombres sur l’O), Trois nuits par semaine och Tes yeux noirs, en synnerligen imponerade kvintett popsånger som många andra band inte kommer i närheten av under en hel karriär. De flesta av dem med suggestiva texter kring sexualitet.

3ͤ  sexe som blev en enorm framgång har blivit en sorts hymn för sexuell tolerans och rätten att vara sig själv, Canary Bay handlar om lesbisk kärlek, Trois nuits par semaine i vilken Nicola Sirkis influerats av sin idol Marguerite Duras erotiskt laddade roman Älskaren och Tes yeux noirs om uppbrott och längtan efter en före detta partner.

De uppräknade låtarna räcker för att förstå att det här är ett album utöver det vanliga och inte blir det sämre av att de övriga fyra inte går av för hackor heller. Det här är helt enkelt ett album som den som gillar fransk populärmusik inte kan gå förbi. Upptäck det du också om du ännu inte gjort det!