Det är lätt att komma att tänka på den brittiska succéfilmen Allt eller inget (The Full Monty) eller för all del än mer självklart Saturday Night Fever när man ser franska Disco, från 2008. Kanske ska den ses som en fransk korsning av just de två filmerna. Med tillägget att den är rejält mycket blekare än bägge två. Faktum är att Fabien Ontenientes film är en i allra högsta grad umbärlig sådan.
Några roliga scener, en del härlig kitsch och lite charm har den men mer är det absolut inte. Kända namn som Emmanuelle Béart, Gérard Depardieu och Samuel Le Bihan i rollistan till trots. Fast det är klart, med tanke på hur det har sett ut på senare år så känns det som att det är ett bra tag sedan Béarts eller Depardieus namn varit någon garant för intressant filminnehåll.
Huvudrollen i Disco spelas av den i mina ögon påfrestande och i Frankrike obegripligt populäre Franck Dubosc. Han spelar Didier Graindorge, eller Travolta som han också kallas. Han är en arbetslös 40-åring i Le Havre. Skuldsatt upp över öronen bor han hos sin mamma. Eftersom han inte har några pengar så vägrar hans före detta flickvän att låta deras gemensamma son tillbringa semester hos honom.
Hennes krav är att han ska kunna erbjuda sonen en riktig semester. Det ser rejält mörkt ut för Didier men så uppenbarar sig plötsligt en möjlighet. En lokal nattklubb utlyser en discodanstävling med en häftig summa pengar som förstapris. Didier andas morgonluft och beslutar sig för att försöka återförena Bee Kings, den discodansgrupp som han var obestridlig ledare för på 80-talet.
Han är fast besluten att visa alla en gång för alla att takterna som gav honom smeknamnet Travolta sitter i. Men frågan är bara: gör de verkligen det? Och hur sugna är de gamla kollegorna egentligen på att plocka fram dansskorna igen. Didier är redo att gå all in.
Disco försöker sig på att, liksom Allt eller inget och Saturday Night Fever, ladda berättelsen med ett socialrealistiskt patos men lyckas inte tillnärmelsevis lika bra med det. Manuset är på tok för tunt för det och filmen drar snabbt åt nonsenskomedihållet i stället. Lägg därtill svag personregi och bilden av att det här inte är någon särskilt lyckad film blir allt tydligare.
Disco är en på alla sätt förutsägbar film, men ändå något att kolla in för den som är förtjust i 70-talskitsch och klassiska discodängor från då det begav sig. Om du inte är det så skulle jag nog säga att du lika gärna kan hoppa över den här rullen. Såvida du inte som jag har ett smått osunt förhållande till fransk film och en målsättning att se så alla franska filmer som du någonsin för möjlighet till.
BleuBlancRouge 