Parismagi för barn i alla åldrar!

I dag tänkte jag ta ut svängarna en aning. Strikt tolkat kanske inte den här boken går att kategorisera som en del av den frankofona kulturen eftersom den är skriven på svenska, men samtidigt är det svårt att tänka sig en mycket mer frankofil bok.

Dessutom har upphovskvinnorna Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt så svenska de är varit bosatta i Paris så länge att boken redan på det planet skulle kunna ses som i alla fall delvis fransk. Och så är ju boken bara så underbar!

Boken om Mademoiselle Oiseau som den heter verkligen andas Paris. Rent formellt kategoriseras den som en barnbok med en målgrupp från 6 år och uppåt. Uppåt är nyckelordet här för det är i mina ögon en bok för i stort sett alla åldrar, åtminstone lyckades den trollbinda en 42-åring som undertecknad.

Om du liksom jag håller den franska huvudstaden som en av dina favoritplatser på jorden (och chansen att du som hittat just den här bloggen och nu läser detta gör det är överhängande med tanke på att det är en frankofilblogg) tror jag säkert att du också kommer att känna atmosfären och doften av Paris sippra ut mellan bladen när du läser den här boken. Andrea de la Barre de Nanteuils språkbruk är utsökt och Lovis Burfitts teckningar magnifika. Kombinationen är rena frankofila dynamiten.

Boken om Mademoiselle Oiseau handlar om den tillbakadragna och försynta 9-åriga flickan Isabella som en dag råkar trycka på fel knapp i hissen i huset där hon bor. Hon hamnar på våning sex i stället på våning fem. Utan att tänka på att hon är på fel våning sätter hon nyckeln i dörren och från den stunden förändras hennes liv i grunden.

På den sjätte våningen i fastigheten bor nämligen den på alla sätt märkvärdiga Mademoiselle Oiseau och hon tar emot Isabella med öppna armar. I samma stund som hon kliver in i Mademoiselle Oiseaus magiska våning får Isabella klart för sig att hon kan förvänta sig en sak: det oväntade. Äventyret kan börja och Isabellas tillvaro kommer aldrig mer att kännas det minsta färglös.

Att både Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt tillhör modebranschen märks sannerligen. Såväl texten som teckningarna dignar av fantasifulla kreationer. Jag får lite Alice i underlandet möter Jean-Paul Gaultier-vibbar under läsningen. För Mademoiselle Oiseau är sannerligen en exentrisk dam med egen stil och hennes våning är som ett eget underland, en väld där den vanliga världens regler och begränsningar inte gäller.

Boken om Mademoiselle Oiseau är en tidlös berättelse om en annorlunda vänskap, om drömmar och fantasins kraft. Samtiden är ofta dålig på att bedöma sådant men just nu känner jag det som att vi talar om en framtida klassiker.

Jag hoppas verkligen att det blir fler böcker om Mademoiselle Oiseau och Isabella. Jag vill veta mer om dem och följa med på fler äventyr i Mademoiselle Oiseaus sagoskimrande och ännu mer magiska Paris!

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet. Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondy och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours)  från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta. Resutatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt. Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen. Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. I Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det. Colins bäste vän Chick är mindre bemadlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé. Livet leker inleddningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det. Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanligs glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.