Kompromisslös fransk skräck till halloweenfirandet

I dag är det halloween och för många är att se på skräckfilm en självklar del av firandet av denna helg. Här kommer att frankofont tips till dig som är ute efter något ruskigt att se i kväll, eller för all del närhelst annars du är sugen på en stenhård skräckfilm. För stenhård är den allt, Haute Tension (eller Switchblade Romance som den ibland kallas) från 2003. Det är till och med så att jag känner att det finns anledning att utfärda en varning. Den här filmen är mycket våldsam, till och med på ett sätt så att en rutinerad skräckfilmsräv som undertecknad bitvis ryggar tillbaka.

Haute Tension räknas som ett av de främsta exemplen på en våg av franska filmer kring millennieskiftet och en bit in på 00-talet som sägs tillhöra en undergenre kallad New French Extremity. Det rör sig om kompromisslösa, våldsamma och ofta helt humorbefriade filmer som utgör någon sorts motreaktion mot den typ av filmer som man annars kanske främst förknippar fransk film med.

Flera av dem är regelrätta skräckfilmer, men långtifrån alla. De flesta av dem har dock element lånade från eller inspirerade av skräckfilm. I fallet Haute Tension pratar vi utan tvekan om ren, rak skräck. I detta fall med synnerligen tydliga ekon från 70-talet. Det doftar en hel del tidig Wes Craven av Haute Tension och det känns fullständigt földriktigt att regissören Alexandre Aja efter att filmen rönt uppmärksamhet i USA fick uppdraget att göra en nyinspelning av Cravens Last House On The Left.

Haute Tension handlar om bästa kompisarna Marie och Alex. De är studenter och för att på ett bra sätt kunna förbereda sig för sin examen beger de sig till Alex föräldrars ödsligt belägna hus. Inte långt efter att de blivit varmt mottagna av Alex familj startar mardrömmen, för i släptåg har de en samvetslös och brutal mördare. Snart är den lugna helgen utbytt mot en kamp för att överleva.

Med andra ord pratar vi om en på  många sätt handlingsmässigt rak, okomplicerad och tämligen typisk  skräckfilm. Men Alexandre Aja har några överraskningar att bjuda på längs vägen och han bygger snabbt upp en otäck och hotfull stämning som sedan håller åskådaren i sitt grepp hela vägen till slutet. Själva stämningsbyggandet är också filmens kanske starkaste beståndsdel.

Tyvärr så finns några saker att hänga upp sig på och som drar ner filmens helhetsintryck. Jag ska naturligtvis inte avslöja här vilka överraskningarna är, men inte alla är till filmens fördel. Man ska kanske inte ägna allt för mycket tid åt att fundera kring logik när det gäller genrefilm, men här finns några så flagranta brister på området att det är svårt att bortse från dem. Dessutom skulle jag nog säga att den här filmen i sina stunder är för utstuderat våldsam för min smak. Men i sina bästa stunder är Haute Tension en effektiv och underhållande skräckfilm.

Allra mest intressant är den kanske för sin rollistas skull. Marie och Alex spelas nämligen av duktiga Cécile de France och Maïwenn. Att två sådana nutida stjärnor här ses i tidiga vuxenhuvudroller ger filmen extra tyngd för den som har ett särintresse för modern fransk film. Kanske är det en anledning även för den som inte är skräckfilmsfrälst att se den? Ha bara min varning om hur våldsam den här filmen är i  minnet innan du ger dig på att se den. Det finns några scener här som man inte glömmer i det första taget.

Ha nu en trevlig halloween, kära läsare!

 

La Horde – ett inte helt lyckat expempel på modern fransk skräck

Det finns en nidbild i Sverige av fransk film som pratig, händelsefattig och att den oftast handlar om neurotiska medel- eller överklassmänniskor och gärna utspelas i burgna parismiljöer. Den där nidbilden har inte uppstått av en slump. Fransk filmindustri har producerat en hel del filmer som passar in på den där beskrivningen (även om jag personligen motsätter mig den omedelbara kopplingen mellan pratig och händelsefattig) och de svenska distributörerna har genom åren haft en förkärlek för att köpa in just de filmerna och inte i lika hög grad alla de där andra typer av filmer som produceras i Frankrike varje år.

Därför är det i Sverige inte alls lika känt att Frankrike har en livfull och de senaste tio åren mycket inflytelserik skräckfilmsindustri. En förklaring till att detta faktum så att säga har flugit under den stora massans radar är att det inte rör sig om några mysrysare eller snälla spökhistorier direkt. Det den nya generationens skräckfilmsmakare i Frankrike producerar är stenhårda, obevekliga och oerhört våldsamma filmer.

Det är mörka, tuffa och kompromisslösa världar de tar oss med till. Kanske som en motreaktion på den där ”typiskt” franska filmer som skapat den där nidbilden som jag tidigare var inne på. Oavsett vad grogrunden till de moderna franska skräckfilmerna må vara så ledde deras brutalitet till att deras kommersiella potential inte bedömdes som så stor här i Sverige, varpå de (i bästa fall) släpptes direkt på dvd. Många av dem har dock visats på skräckfilmsfestivaler och där skapat stor uppmärksamhet kring sig. Med andra ord: de är mer en del av en subkultur än något som gemene man har koll på.

På senare tid har trenden mattats av en aning men annat var det under 00-talet. Som den gamla skräckfilmsentusiast jag är har jag med spänning kikat på vad de nya franska kreatörerna har gjort med genren. Självklart är allt inte bra, men filmer som Alexandre Ajas oerhört inflytelserika Haute tension (eller Switchblade Romance som den ofta visas som) från 2003, David Moreus och Xavier Paluds Ils (Them) från 2006 och Julien Maurys och Alexandre Bustillos A l’interieur (Inside) från 2007 är alla effektivt berättade och genuint otäcka filmer.

Inte minst den sistnämnda där Béatrice Dalle gör sin kanske allra mest obehagliga rollprestation någonsin. Och det säger en del med tanke på den typ av roller hon tidigare har gjort. Den psykologiska transformation hon genomgår i paradrollen Betty Blue är rena barnleken i jämförelse om man säger så.

Allt som oftast i denna nya våg av fransk skräckfilm handlar det om oskyldiga människor som hamnar i vägen för brutala psykopater och filmernas framtoning är synnerligen rakt på sak och realistisk. Men det säger sig självt att stilistiken och angreppssättet spiller över på mer traditionell genrefilm.

Som i den franska zombierullen La Horde (som kom ut på svensk dvd förra året) från 2009, till exempel. Det är helt uppenbart att duon bakom La Horde, Yannick Dahan och Benjamin Rocher, har tagit stort intryck av sina franska genrekollegor. Det är nämligen en synnerligen våldsam film, även med zombiefilmsmått mätt.

Den handlar om en grupp poliser som efter att en kollega mördats bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och hämnas på det kriminella gäng som dödat kollegan. Gänget har sin bas i ett slitet och halvt om halvt övergivit höghus i en parisisk förort. Naturligtvis går allt snett för poliserna. Men det värsta är inte att de blir tillfångatagna av det kriminella gänget utan att hela huset snart står under attack av blodtörstiga zombier. Poliserna och de kriminella inser snabbt att för att överhuvudtaget ha en chans att överleva så måste de samarbeta.

La Horde är ett veritabelt blodbad till film, inte helt utan förtjänster som skräckfilm. Rent tekniskt är den riktigt skaplig, framförallt med tanke på den snålt tilltagna budgeten. Den är tempostark, tät och hård, som man vill att en zombierulle ska vara.

Tyvärr så finns det dock en hel del brister att hänga upp sig på. Själva grundidén som storyn bygger på är inte så dum, men utöver den idén finns inte så mycket att glädjas åt på manusnivån. Man misslyckas helt enkelt med att riktigt ta vara på den där idén. I stället öser man på med alla typer av stereotyper som genren har att bjuda på utan att egentligen kunna tillsätta något nytt.

Dialogen är riktigt dålig och skådespelandet ska vi inte prata om. Dessutom misslyckas man kapitalt i sina försök att krydda det hela med svart humor. Det hade varit bättre att köra på det totalt humorbefriade och ironilösa sätt som kännetecknar de där moderna franska skräckfilmerna som jag tidigare varit inne på.

La Horde har heller inte ett dugg av den undertext som zombiegenren annars inbjuder till och som genrens mästerverk har varit full av. Den har ytterst lite gemensamt med George A. Romeros briljanta Night of The Living Dead och Dawn of The Dead, de två kanske bästa zombiefilmer som någonsin gjorts.

La Horde har i motsats till dessa inget att säga om den värld vi lever i eller om den mänskliga naturen. Här handlar det bara om yta och eftersom den ändå är så pass effektiv och välgjord så blir det bestående intrycket att det är en okej skräckis, men verkligen inget mer. Något främst för de verkliga genreentusiasterna och som går att både ha och mista.