Även om jag är en tillskyndare av fransk kultur i allmänhet och har en betydligt mer förlåtande attityd gentemot filmer på franska än från de flesta andra språkområden så går det inte undvika att jag någon gång emellanåt stöter på filmer som trots denna, kanske till och med för förlåtande, attityd ändå blir rejält besviken på.
För detta ändamål har jag underavdelningen ”Det kans ju inte bli vinst varje gång”. Som tur var så är det, som rubriken skvallrar om, är det bara för fjärde gången jag har känt mig nödgad att ta fram den. Å andra sidan så kanske det säger en hel del om hur förlåtande min attityd till fransk populärkultur är?
Kriminaldramat Hem till Ménilmontant (Un p’tit gars de Ménilmontant) från 2011 som släpptes på svensk dvd för en månad sedan visade sig vara en så trött klichéfest att jag har svårt att hitta några förmildrande omständigheter överhuvudtaget. Regissören Alain Minier är uppvuxen i de kvarter i den parisiska stadsdelen Ménilmontant som han skildrar i filmen och det av honom själv skrivna manuset är inspirerat av verkliga händelser.
Med andra ord är det en film som säkerligen betyder mycket för honom. Det gör det hela än mer plågsamt att se det färdiga resultatet. För han har inte lyckats undvika en enda av de till buds stående klichéerna som det går att associera med den här typen av berättelse och den är fullständigt renons på originalitet.
Dessutom är själva hantverket rätt taffligt, framförallt i de våldsammare scenerna i filmen. Man skulle kunna tro att han borde ha kunna fått en och annan hjälpande hand med själva hantverket av Olivier Marchal som spelar huvudrollen. Den senare är ju själv regissör och har gjort några riktigt bra filmer i samma genre, men å andra sidan så har han också visat sig vara hysteriskt ojämn som regissör så den hjälpande handen kanske i så fall var mer av en stjälpande.
Hem till Ménilmontant handlar om den åldrade gangstern Jo (Olivier Marchal) som efter ett långt fängelsestraff återvänder till sina hemkvarter i just Ménilmontant. Han har någon sorts idé om att få ordning på sitt liv och försöka gottgöra saker som han försummat.
Bland annat vill han återknyta kontakten med sin före detta fru och deras gemensamma son, en son som inte har någon aning om att hans far är en annan person än den han tror. Men parallellt med försöken att slå in på en annan bana och rätta till tidigare misstag har han en sista, enkel sak på den tidigare brottsliga banan att ordna upp, men det förflutna vill inte ge med sig så lätt.
Det märks tydligt att Alain Minier vill berätta någon form av sedlärande och mörk historia om livet i storstadens utkanter, om hur våld föder våld och där brottslighet för många upplevs som den enda möjliga vägen ut ur fattighet och misär. I rätt händer hade denna berättelse, även om den inte innehåller något som vi inte sett förut, ändå kunnat lyfta. Men den potential som finns där ödeläggs snabbt på grund av att rollfigurerna är så illa skrivna. Det är svårt att engagera sig när ingen rollfigur känns på riktigt.
Det engagemang som Alain Minier högst troligen känner för sin berättelse drunknar i ett hav av klichéer och övertydlighet. Dessutom lämnar hans personregi en hel del i övrigt att önska. Med undantag för Olivier Marchal som genom sitt nedtonade och lite melankoliska skådespelande lyckas på fason på Jo är detta en förskräckligt illa skådespelad film.
Jag tycker inte om att komma med denna typ av råd men när det gäller Hem till Ménilmontant är min rekommendation till dig att du i stället ska se något annat. Polargenren som den kallas i Frankrike har en stark tradition i landet så det finns en uppsjö andra filmer som du kan se i stället. Varför inte Olivier Marchals briljanta Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004?
BleuBlancRouge 