Otroligt men sant – Dupieux fängslar och förbryllar igen

Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.

Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.

Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.

Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.

Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.

Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.

Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.

Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.

I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.

När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.

Frankofiliskolan del 14: Gallfebern

Frankofiliskolan går vidare. I denna fjortonde del ska det handla om den fjärde mest sedda franskspråkiga filmen någonsin på de franska biograferna. Och här korsar vår väg av en annan kulturyttring som fransmännen håller nära hjärtat: den tecknade serien.

För på den fjärde platsen på topplistan återfinns nämligen Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra (Asterix & Obelix: Mission Cleopatre i original) från 2002, som såklart är en filmatisering av seriealbumet Asterix & Kleopatra av de franska tecknarna René Goscinny och Albert Uderzo.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra var den andra av än så länge total fyra spelfilmerna baserade på de synnerligen populära albumen. Efter att den första som kom 1999 blev en stor succé var det självklart att fler skulle följa och med drygt 14 miljoner sålda biljetter som facit överträffade den till och med den första.

Efter att rutinerade regissören Claude Zidi fått uppdraget att regissera den första (Asterix & Obelix möter Caesar) valde producenterna inför den andra att satsa på ett mer oprövat regikort. Alain Chabat hade nämligen bara gjort en film tidigare när han övertalades att anta utmaningen att göra en så stor och påkostad film.

Hans recept framgångsrecept var mer av allt och en rad populärkulturella blinkningar som gjorde att vuxna på samma sätt som den yngre och huvudsakliga målgruppen kunde gilla filmen.

Huvudrollerna som Asterix och Obelix gjordes precis som i den första filmen av Christian Clavier och Gérard Depardieu och de passar rollerna som hand i handske. Alain Chabat själv tog hand om rollen som Caesar och Monica Bellucci gavs rollen som Kleopatra. Resten av rollistan visar upp en imponerade radda kända franska skådespelare.

Själva handlingen kretsar kring ett vad mellan Kleopatra och Caesar sprunget ur en diskussion kring om romarna eller egyptierna bygger de finaste och ståtligaste byggarna. Det hela mynnar ut i att Kleopatra antar utmaningen att färdigställa ett enormt palats på bara tre månader.

Uppdraget går till den välvillige men lite virrige Numerobis som snabbt inser det omöjliga i uppgiften han fått. Men så kommer han att tänka på sin vän Miraculix och den omtalade trolldrycken som hjälpt till att hålla hans lilla galliska hemby fri från det mäktiga romarriket.

Han beger sig dit och lyckas övertala Miraculix att följa med till Egypten och hjälpa honom. Och Asterix och Obelix hänger med.  Inte minst eftersom vadet innebär ytterligare en möjlighet att knäppa Caesar på näsan.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra är en fartfylld, påhittig och underhållande film. Lite fånig i bland, men överlag en lyckad historia som lyckas förvalta känslan från seriealbumet väl.

Kaos i tomtens verkstad!

Dags för mig att rikta ett joyeux noël till dig kära följare. I år gör jag det med att tipsa om en festlig julfilm som tyvärr inte plockats upp av någon svensk distributör och därför kan vara lite knepig att få fram här.

Jag pratar om Santa et Cie från 2017 av och med Alain Chabat, en film som lockade i runda slängar två miljoner fransmän till biograferna.

Alain Chabat, som också skrivit filmens manus, spelar själv huvudrollen som jultomten. När filmen tar sin början är det bara några dagar kvar till jul och det är full fart i tomteverkstaden.

Plötsligt inträffar det katastrofala; nissen Magnus som leder den av tomten hårt pressade verksamheten drabbas av sjukdom och tuppar av. Och så funkar det i tomtens verkstad att blir en nisse sjuk så blir alla 92 000 det.

Med hjälp av sin kloka fru Wanda tar tomten reda på vad som behöver göras. Han behöver snabbt skaffa fram 92 000 doser c-vitamin och sadlar sina renar och tar släden till jorden för att skaffa en speciell typ av plommon som innehåller detta.

Det bär sig dock inte bättre än att han råkar ut för ett oväder och tvingas nödlanda i Paris. Tomten som inte vet något om vardagligt och världsligt liv har inget annat val än att ge sig ut på jakt efter tillräckligt med c-vitamin där.

Vilket går sådär. Han blir tämligen snabbt arresterad och på polisstationen möter han advokaten Thomas som erbjuder sig att försvara honom, utan att veta att det är den riktiga tomten han träffat.

Efter några turer och diverse missförstånd hamnar tomten hos Thomas och hans familj och tillsammans sätter de fart för att rädda nissarna och därmed också hela julen.

Santa et Cie kanske inte kvalificerar sig som någon av de omistliga och klassiska julfilmerna men jag tycker att den är påhittig, fartfylld, rolig och underhållande.

Med skådespelare som Chabat själv, Golshifteh Farahani, Audrey Tautou och Pio Marmai i rollistan garanteras dessutom en god nivå på skådespeleriet.

Så lite märkligt är det allt att den inte fått någon svensk distribution. Det tycker jag allt att den förtjänar.

Ha nu en underbar jul!

H(oub)abil familjeunderhållning

Det har varit tal om det ett tag men det tog sin tid innan det blev verklighet, en spelfilmsversion om den berömde serietecknaren André Franquins skapelse Marsupilami.

För en sådan som jag som i min ungdom läste seriealbumen om Marsupilami med stor behållning var det naturligtvis ett måste att kolla in filmen. Jag hade mina dubier men blev trots allt positivt överraskad av Alain Chabats film Sur la piste du Marsupilami som sedan halvannan vecka tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln Här kommer Marsupilami.

Framförallt blev jag överraskad över hur bra man lyckats med animeringen av Marsupilami och det är i interaktionen mellan de animerade djuren och skådespelarna som Här kommer Marsupilami har sina främsta förtjänster.

Själva storyn är annars ganska tunn och kretsar kring en självupptagen tv-reporter (spelad av Alain Chabat själv) som reser till det avlägsna landet Palombia i jakten på ett scoop som ska rädda hans karriär.

Han beger sig in i landets djungler, ledsagad av en godhjärtad bondfångare till guide (spelad av en sedvanligt älskvärd Jamel Debbouze), och kommer det mytomspunna djuret Marsupilami på spåren, men blir samtidigt en bricka i spelet i en statskupp under uppsegling.

Här kommer Marsupilami blandar högt och lågt. I bland är det riktigt roligt medan det i andra lägen kantrar över betänkligt mot det fåniga. Sammantaget bjuder den dock på habil och snäll familjeunderhållning som torde passa även de minsta.

Dessutom innehåller den en obetalbar sekvens med en inspirerad Lambert Wilson som enbart den motiverar att lägga 100 minuter av sitt liv på att se den här filmen. Jag vill inte säga för mycket eftersom scenen i fråga dyker upp framåt slutet men jag kan säga så mycket att den diktator som Lambert Wilson spelar är ett minst sagt stort fan av Céline Dion.