Ett utomordentligt alternativ eller kompliment till nyårskonserten

Först och främst: god fortsättning och gott nytt år kära läsare! Bland många traditioner som hör samman med nyårshelgen finns nyårskonserterna. Den finfina franska dokumentärfilmen Traviata (Traviata et nous i original) från förra året som släpptes på svensk dvd bara för några veckor sedan passar därmed alldeles utmärkt att se just i nyårstider.

Det är en nämligen en fängslande, vacker och intressant skildring av arbetet med en föreställning av Giuseppe Verdis La Traviata som gavs på operafestivalen i Aix-en-Provence häromåret. Vi får följa med bakom kulisserna och se flera aspekter av hur en operaföreställning blir till, men allra främst handlar den om hur regissören Jean-François Sivadier (som många säkert känner igen som skådespelare i den briljanta tv-serien Gengångare) och föreställningens huvudperson, den världsberömda franska sopranen Nathalie Dessay sakta men säkert mejslar fram föreställningens kärna.

Den färdiga förställningen får vi aldrig se men genom det sätt regissören Philippe Béziat bygger upp sin film på får vi som åskådare detta till trots en bra bild av Verdis klassiska mästerverk. Den fantastiska musiken och den sorgliga och gripande berättelsen, La Traviata är som bekant baserad på Alexandre Dumas den yngres roman Kameliadamen, förmedlas på så vis ändå. Och man behöver definitivt inte vara operakonnässör för att uppskatta filmen. Traviata går också att se som enbart en skildring av konstnärligt arbete och kulturarbetares villkor. I överförd bemärkelse kan man nog se den som en film om vilket konstnärligt arbete som helst.

Traviata kan i sin tur gärna kombineras med att se Frederick Wisemans lika fängslande och fascinerande dokumentär La Danse från 2009. La Danse som handlar om det stentuffa arbetet på operabaletten i Paris ska jag med glädje återkomma till vid senare tillfälle.

Dujardin med havsutsikt mot det förflutna

I och med att vi har tagit oss in i ett nytt år så har vi samtidigt tagit oss in i de olika filmgalornas mest intensiva period. Nomineringarna till vår en egen Guldbaggegala presenterades i förra veckan och jag gläds alldeles extra åt att två av tre nominerade filmer i kategorin bästa utländska film är franskspråkiga: Amour och (den i mitt tycka allra bästa filmen från 2012) Laurence Anyways.

Vilka filmer som till slut tilldelas årets guldbaggar får vi veta den 21 januari. Några dagar senare, närmare bestämt den 25 januari offentliggörs nomineringarna till Césargalan, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen. Inom kort får vi också reda på nomineringarna till filmgalornas filmgala: den amerikanska Oscargalan.

Förra årets stora Oscarvinnare var som bekant den suveränt charmiga franska stumfilmssensationen The Artist. Att hoppas på en lika succéartad Oscargala för fransk film detta år är kanske att ta i, men med tanke på den enorma succé som det franska tävlingsbidraget till årets Oscargala En oväntad vänskap (Intouchables) har gjort över hela världen och inte minst i USA så är det alls inte helt otänkbart att det kommer att bli ännu en Oscargala med en fransk film åtminstone nominerad i några av de tyngsta kategorierna. En nominering i kategorin bästa icke engelskspråkiga känns i det närmaste självklar.

En av alla de Oscarstatyetter som The Artist kammade hem under den där fantastiska galakvällen i februari i fjol var som bekant den som Jean Dujardin (högst välförtjänt) vann för bästa manliga huvudroll. Som en naturlig följd av detta stora internationella genombrott för ”Frankrikes George Clooney” så släpps nu några av hans tidigare filmer även i Sverige.

För halvannan månad sedan släpptes exempelvis Un balcon sur la mer från 2010 på svensk dvd under den internationella titeln A View of Love. Det är en lätt Hitchcock-anstruken romantisk dramathriller i regi av Nicole Garcia, där Jean Dujardin ikläder sig den typ av roll som Cary Grant och James Stewart ofta gjorde i den brittiske thrillermästarens filmer. Det vill säga den som en stillsam man som lever ett lugnt och ordnat liv men som på grund av en vacker kvinna dras in i ett händelseförlopp som han inte riktigt kan kontrollera.

Filmen utspelas på 90-talet och Jean Dujardin spelar Marc, en medelålders fastighetsmäklare i vackra Aix-en-Provence i den franska södern. Han bor med sin familj i ett fint hus och arbetar på sin svärfars firma. Hans liv tar dock en oväntad vändning när han möter en kvinnlig husspekulant som han tycker sig känna igen men inte riktigt kan placera.

Marc blir som uppslukad av den svala och vackra kvinnan och kan inte riktigt släppa tanken på henne. Senare samma dag inser han att kvinnan är ingen mindre än Cathy, Marcs stora kärlek under barndomsåren i den algeriska staden Oran mot det absoluta slutet av den franska kolonialperioden.

Marc söker upp Cathy och de tillbringar natten tillsammans i hennes hotellrum. Dagen efter försvinner Cathy spårlöst. Hela situationen blir ännu mer komplicerad och mystisk när Marc får reda på att Cathy i själva verket aldrig lämnade Oran utan att hon dog i ett bombattentat riktat mot hennes far. Marc vägrar att tro på de uppgifterna men fårgan kvarstår: vem är kvinnan och varför har hon återvänt till hans liv efter så många år?

Det ska slås fast med en gång att Nicole Garcia inte är någon Hitchcock men hon använder influenserna från honom ganska väl och A View of Love är alls ingen oäven film. Jean Dujardin är klart stabil i rollen som Marc och det är alltid kul att se honom i de tyvärr inte alltför många dramatiska roller han får.

Allra bäst i filmen är dock den i mina ögon grovt underskattade kanadensiska skådespelaren Marie-Josée Croze i rollen som Cathy. Hon har definitivt gjort sig förtjänt av att vara en betydligt större stjärna än vad hon är. Själva storyn i A View of Love vinner inte direkt några pris för originalitet och Nicole Garcia lyckas som regissör heller inte tillföra det där lilla extra.

Det är en dos stabil underhållning för stunden som främst lever på skådespelarinsatserna. Förutom Dujardin och Croze så dyker även bland annat den alltid utmärkta Sandrine Kiberlain upp i rollen som Marcs fru Clotilde.

Les années 80 version midi

Kära hustrun och jag håller den här helgen på med en riktig storstädning av lägenheten. Inte kul, men synnerligen nödvändigt. Vi har väl alla våra sätt att göra sysslor som vi tycker är tråkiga lättare att uthärda. För egen del tar jag ofta min styrka i sådana situationer ur musiken och av någon anledning fungerar nostalgiska tongångar bäst för mig. Allra bäst fungerar musik från 80-talet. Kanske hänger det ihop med att 80-talsmusiken får mig att associera till min barn- och ungdoms bekymmerslösa somrar (visst känns det så här i efterhand som att alla barn- och ungdomssomrarna var konstant soliga och låååånga. Vilket de naturligtvis inte var. Inte alla i alla fall).

Hursomhelst så har det klingat 80-talstongångar på hög volym i lägenheten hela helgen. Som Début de Soirées mastodonthit Nuit de folie från 1988. Det var det årets största hit i Frankrike. En rejäl sommarplåga som till slut såldes i svindlande 1,3 miljoner exemplar som singelskiva. Vinyl, naturligtvis. Det är en ganska fånig och lätt tjatig låt, precis om mer eller mindre alla andra sommarplågor från 80-talet. Och från senare år också, för den delen. det är som att det stora flertalet människor inte klarar av att lyssna på mer svårsmält musik på sommaren. Eller att skivbolagen förutsätter det och bara ger ut en viss sorts musik på sommaren. Det är under alla omständigheter en annan diskussion.

Nuit de folie har under alla omständigheter något speciellt som gör att den klarar återkommande uppspelningar utan att situationen snabbt ska bli helt ohållbar. Den synnerligen smittsamma refränger sätter sig direkt. Lätt ironiskt i sammanhanget är duon Début de Soirées, som bestod av en radiopratare från Marseille vid namn Sacha Goëller och discjockeyn William Picard från Aix-en-Provence, försökte få låten (som Picard var med och skrev) utgiven redan 1984 men att det då inte fanns något skivbolag som riktigt trodde på den.

Den gavs till slut ut som en singelbaksida men fick ingen marknadsföringsmässig uppbackning och gjorde heller inget väsen av sig. Förrän den då gavs ut igen fyra år senare. Då alltså med 1.3 miljoner sålda singlar som facit. Den soldränkta låten, komponerad med nattklubbarna i södra Provences dansgolv i tankarna, har blivit en regelrätt klassiker och är ett obligatoriskt inslag på varje frankofil 80-talsfest värd namnet. Den blev dessutom i en lätt ommixad version en hit igen vid mitten av 90-talet.

Att kalla Début de Soirées för att one hit-wonder vore dock lite orättvist, även om de aldrig riktigt lyckades nå upp till samma framgångsnivåer som Nuit de folie nådde. Men de gav ut två album och fick några singelhits till, innan de i början av 90-talet gick skilda vägar. Precis som så många andra artister och grupper från 80-talet så har Debut de Soirées fått göra en del återföreningsframträdanden i nostalgins tecken på senare år. Till exempel gjorde de ett större tv-framträdande i november i fjol. Naturligtvis framförde de Nuit de folie. Det bejublade framträdandet visar att låten håller tämligen väl även i dag. Det är mer än vad man kan säga om den på många sätt anskrämliga, men tidstypiska videon. Eller vad säger ni?