Billy Budd i främlingslegionen

Lördagskvällar på SVT2 har nu under sommaren varit synonymt med riktigt bra film. För i samband med att kanalen visat The Story of Film, den irländske filmentusiasten Mark Cousins ambitiösa, välgjorda och strikt personliga genomgång av filmhistorien har man haft den goda smaken att efter det aktuella avsnittet visa någon av de filmer som figurerat i det.

I kväll är det en synnerligen fängslande fransk film, en av den alltid spännande och intressanta regissören Claire Denis allra bästa filmer Beau travail från 1999 som står på menyn.

Beau travail är löst baserad på den amerikanske författaren Herman Melvilles postumt utgivna roman Billy Budd från 1924. Löst baserad är verkligen rätt ord. Det är nämligen en rejäl ombearbetning med emellanåt bara tematiska likheter med den litterära förlagan. Inte minst skiljer den sig genom att ha helt skiftat fokus i berättelsen från Billy Budd (i filmen Gilles Santain) till antagonisten befälet Claggart (i filmen Galoup).

Romanens skeppsmiljö på 1790-talet är bytt till den franska främlingslegionens hemvist i ett för filmen mer eller mindre samtida Djibouti. Filmen berättas i återblickar och handlar om den hemskickade och avskedade Galoup. Han sitter i Marseille i väntan på rättegång och tänker tillbaka på sin sista tid vid främlingslegionen.

Det var ett liv som han trivdes med. Karriären pekade brant uppåt och han hade ett mycket nära förhållande till sitt närmsta befäl. Men så händer något som rubbar balansen i gruppen och i Galoups liv. En utmanare till hans position dyker upp. Den unge soldaten Gilles Santain anländer och blir snabbt en ny favorit i gruppen och hos det högsta befälet. Det leder till spänningar mellan honom och Galoup och någon form av uppgörelse mellan dem tycks oundviklig.

På beskrivningen låter det hela kanske som något ganska typiskt dramathrillerartat, men när det gäller Claire Denis är inget någonsin typiskt eller väntat. Hon är en filmare med enormt stor integritet och som alltid vill göra något mer än att ”bara” berätta en historia. Dessutom är hon aldrig intresserad av att berätta på något på det enklaste och rakaste viset. Mycket lämnas osagt och finns så att säga mellan raderna.

De många långa ordlösa, men symbolmättade, sekvenserna bildsatta med hjälp av ständiga vapendragaren fotografen Agnès Godards bildpoesi är bärande för berättelsen och dialogen är även i övrigt synnerligen sparsmakad. Det mesta som sägs sker i form av en berättarröst och den texten tangerar lyriken i form. Claire Denis är en gång för alla en synnerligen visuell filmskapare. Bilden är i hennes filmer på ett högst påtagligt vis minst lika viktig som ordet.

Bland alla anmärkningsvärda saker med Beau travail finns ett genomgående fantastiskt skådespeleri. Den i och för sig alltid spännande och intensive Denis Lavant gör här som Galoup något av sitt livs roll. Dessutom måste bara filmens slutscen nämnas. Den är lika obetalbar som överraskande och briljant.

Claire Denis filmer är något av vad britterna brukar kalla för an acquired taste, verkligen inget för alla. Många kan säkert frustreras av det långsamma, närmast meditativa tempot. Men när man väl knäcker koden är de allt som oftast oerhört givande och fängslande. Och i mina ögon är Beau travail alltså en av hennes allra bästa filmer. Ständigt fascinerande, utmanande och intressant.

Det är särskilt intressant att se hur hon monterar ner och närstuderar koderna i den naturligtvis ultramanliga miljön. Och framförallt vad som händer när dessa koder utmanas eller kanske till och med bryts. De homoerotiska undertonerna i skildringen av hur nära soldaterna i gruppen står varandra gör det hela ännu mer intressant.

Våldet ligger hela tiden på lut och våldsamheten finns inom alla dessa män, men Claire Denis väljer en helt annan väg än den väntade för att skildra konflikten mellan Galoup och Sentain. Beau travail är en återhållen, stram och ekonomisk film. Och stämningen byggs sakta men säkert upp med hjälp av endast mycket små medel. Den fokuserar en hel del på det repetitiva och asketiska liv som soldaterna lever och de många scenerna från soldaternas olika övningar skildras nästan som modern dans eller balett.

Ett intryck som förstärks av att Claire Denis har valt att tonsätta en del av scenerna med musik från Benjamin Brittens operaversion av Billy Budd. Beau travail är en utmanande film att se men chansen är god att du blir rikligt belönad om du antar utmaningen. Och skulle det vara så att att du inte närmat dig Claire Denis filmkonstnärskap tidigare och gör det med Beau travail i kväll så är hennes näst senaste film White Material ett utmärkt val att gå vidare till efter den.

En stark skildring av turistparadisets skuggsida

Ändrade arbetsuppgifter gör att jag just nu tyvärr har en paus i mitt filmrecenserande. Vilket betyder att jag inte kommer att kunna hålla samma snabba servicenivå när det gäller recensioner av nya biofilmer här på bloggen. Men att jag just nu inte kan gå på pressvisningar betyder naturligtvis inte att jag är helt avskuren från biovärlden, jag kommer självklart att även fortsättningsvis ha ambitionen att se alla filmer med frankofil anknytning som biovisas här i Sverige. Det är bara det att det kan ta lite tid aför mig att få möjlighet att göra det.

Därför är det först nu jag skriver om en film som hade svensk biopremiär för några veckor sedan. Och bättre sent än aldrig, resonerar jag. Eller varför inte plocka fram ett annat i sammanhanget relevant ordstäv: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. För vänta på att se filmen fick jag, och bra var den. Riktigt bra dessutom.

Jag pratar om den fransk-schweiziska regissören Ursula Meiers nya film L’Enfant d’en haut eller Syster som den fått heta här i Sverige. Efter att ha sett den inser jag att det fattas en film bland de nominerade till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Syster var nämligen Schweiz officiella bidrag i det sammahanget, men fick ingen nominering. Jag får trösta mig med att den fick fina priser vid förra årets filmfestival i Berlin.

Syster utspelas i en skidort i det schweiska Alperna. Där nere, i dalen, bor under fattiga förhållanden den tolvårige Simon. Han livnär sig på att ta sig upp på berget och stjäla utrustning, kläder, mat och annat av de rika turisterna och sedan sälja stöldgodset vidare. Ofta är det rena beställningsjobb. Han frågar runt vad de potentiella köparna vill ha och åker sedan och hämtar det.

Simons enda fasta punkt är storasystern Louise som han delar en nedsliten och sunkig lägenhet med. Fast särskilt mycket av en fast punkt är hon inte. Trots att Simon till synes gör allt för att blidka henne och är få hennes uppmärksamhet är det just inget han gör som tycks kunna riktigt fånga den. Louise lever dessutom ett kringflackande liv så Simon är allt som oftast helt ensam i tillvaron. Vilket har gjort honom till det yttre ganska hårdhudad och tuff.

Det är omöjligt att se Syster utan att dra paralleller till de bröderna Dardennes filmer. Simon och Louise är som släktingar till karaktärerna i de belgiska brödernas universum och precis som herrarna Dardenne är Ursula Meier fantastiskt lyhörd i sin regi av de unga skådespelarna och guidar dem till stordåd.

För Kacey Mottet Klein, som spelar Simon, och Léa Seydoux, som spelar Louise, är båda fullständigt lysande. Den kärva socialrealismen i Syster är också densamma som i en Dardenne-film. En sak som skiljer är dock kamerarbetet. I stället för att använda en nervig, skakig och närgången handhållen kamera som Dardenne-bröderna gör låter Ursula Meier sin fotograf Agnès Godard med ett stillsamt och poetiskt foto fånga berättelsen på bild.

Det ger filmen en varm ton som gör det lättare för åskådaren att kunna ta till sig den hjärtskärande berättelsen. För hjärtskärande och gripande är Syster sannerligen.