Tema Haenel: det sexuella uppvaknandet

Dags för det första inlägget detta jubileumsår, BleuBlancRouge fyller 10 år i april, och det kommer att handla om en riktig höjdare till film: Céline Sciammas långfilmsdebut Naissance des pieuvres från 2007.

Den premiärvisades på bio i Sverige under sitt internationella namn Water Lillies under filmfestivalen i Göteborg 2008 och har fått begränsad biospridning i andra liknande festivalsammanhang, men mig veterligen fick den aldrig någon ordinarie biopremiär här.

Den kan dessutom vara lite knölig att få tag på även i andra format, det är mest i frankofona länder som den fortfarande finns i distribution, vilket är väldigt synd för det är som sagt i mitt tycke en riktigt bra film som verkligen förtjänar att finnas tillgänglig på ett mer omfattande sätt.

Water Lillies utspelas i en förort till Paris och utgår från den lokala konstsimklubben och i fokus står tre femtonåriga flickor: Marie, Anne och Floriane. För dem blir konstsimklubben en tillflyktsort och fristad i den där känsliga och komplicerade brytningstiden i livet då vuxenvärlden knackar på dörren, inte minst när det gäller att hitta sin identitet och sexualitet.

Den tystlåtna Marie (Pauline Acquart) fängslas av och dras till den utlevande Floriane (Adèle Haenel) och för att kunna lära känna henne bättre anmäler hon sig till konstsimklubben där Floriane är kapten för sitt lag. Maries kompis Anne (Louise Blachère) är redan med i konstsimlaget och hon blir i sin tur förälskad i François, en kille som hon på en fest ser hångla med Floriane.

I takt med att Marie och Floriane börjar umgås med hamnar Anne lite vid sidan om och dynamiken mellan de tre förändras. Men i den explosion av hormoner, känslor, osäkerhet och förvirring som hör åldern till utvecklas den samtidigt och de tre tjejerna börjar hitta sig själva.

Céline Sciamma iscensätter denna debutfilm med samma suveräna känslighet som i sina senare filmer som exempelvis Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu). Tonträffen är fantastisk och fullständigt naturlig, vilket förutom Sciammas lyhörda personregi också ska tillskrivas den ypperliga trion i huvudrollerna.

Både Adèle Haenel och Louise Blachère nominerades 2008 för en César för mest lovande kvinnliga skådespelare och Céline Sciamma nominerades för bästa debutfilm. Ingen av dem fick något pris men det var ändå en första vink och att framförallt Haenel och Sciamma var något att hålla koll på för framtiden.

Redan här, i sin andra filmroll, visar Adèle Haenel prov på det som gör henne till en av de mest spännande och starkast lysande franska skådespelarna överhuvudtaget.

Som ungdomsskildring är Water Lillies minst lika stark som Lukas Moodysons samtida Fucking Åmål och det vill ju inte säga lite. Jag kan tycka att båda dessa filmer borde vara närmast obligatoriska att visa i skolan för dagens ungdomar.

Bägge känns tidlösa i sina olika sätt att behandla och på allvar ta sig an många universella frågor och funderingar som många ungdomar har. Båda står också stadigt och tydligt på de skildrade ungdomarnas sida.

Tema Haenel: Aktivisten

Dags för ännu ett avsnitt i en av de pågående undersektionerna jag har här på bloggen: den där strålkastarljuset är fast fixerat på Adèle Haenel, en av de mest spännande och starkast lysande skådespelarna i fransk film.

Den här gången ska det handla om det flerfaldigt prisbelönta och SVT-aktuella dramat 120 slag i minuten (120 battements par minute) från 2017. Även om jämförelsen på många sätt haltar så känns det relevant att beskriva den som en sorts fransk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar.

Filmen utspelas i Paris. Det är tidigt 90-tal och inom rörelsen som kämpar för de aidssjuka och hiv-smittades rättigheter och mot det upplevda ointresset från samhällets och läkemedelsföretagen att satsa resurser på forskning och information kring sjukdomen gror frustrationen. Inte minst för att det är en akut fråga om liv eller död för flera av medlemmarna.

Allra mest gror frustrationen hos ACT UP, den kanske mest agitatoriska och frispråkiga organisationen inom aidsrörelsen, och det är just inom Paris-avdelningen av ACT UP filmens handling utspelas.

Vi får vara med under deras ofta hetsiga och eldfängda inre diskussioner, på några av deras kompromisslösa och spektakulära aktioner och även följa några av rollfigurerna på det individuella planet. Ett av filmens bärande handlingsspår är den på förhand dödsdömda men spirande kärlekshistorien mellan nykomlingen Nathan och den aidssjuke aktivisten Sean. Deras fint och innerligt skildrade förhållande är något av filmens emotionella hjärta.

Känslostarkt är det dock hela vägen och med en trovärdig ton från första till sista ruta, skildrat utan sentimentalitet men med värme och medkänsla. Regissören Robin Campillo och Philippe Mangeot som han skrivit filmens manus med var bägge engagerade i ACT UP under den tid som skildras och ha baserat manuset på sina egna erfarenheter, vilket såklart är en förklaring till den starka känsla av autenticitet som 120 slag i minuten genomsyras av.

Det är som sagt en känslostark film detta och frustration och ilska är två av de dominerande och döden är hela tiden närvarande, men det är inte någon genommörk historia för genom hela filmen pulserar också en stark livslust och en oböjlig vilja att aldrig ge upp.

En annan mycket viktig del i den där känslan av autenticitet är det genomgående fantastiska skådespeleriet! Hela ensemblen svarar för topprestationer och trots att det är en tämligen pratig film skorrar tonläget aldrig någonsin falskt.

Och Adèle Haenel då? Ja, hon är sitt vanliga lysande jag och som klippt och skuren för att spela Sophie, en av de mest radikala aktivisterna i gruppen.

120 slag i minuten fick sin premiär inom tävlan vid Cannesfestivalen 2017 och vann där bland annat Juryns stora pris och Queerpalmen. När det gäller det finaste priset Guldpalmen fick den dock se sig besegrad av Ruben Östlunds The Square.

120 slag i minuten finns just nu bland annat tillgänglig på SVT-play.

Tema Haenel: Den aviga kärleksberättelsen

Min huvudsakliga ambition med den här bloggen är skriva om alla bio- och dvd/vod-aktuella filmer här i Sverige och så mycket som möjligt att övriga franska kulturella yttringar som når hit. En sorts aktualitetsbevakning från den fronten, helt enkelt.

Men utöver det roar jag med några undersektioner också, för att bredda bevakningen och göra tillbakablickar också. En av dessa är serien Tema Haenel där jag sätter strålkastarljuset på en av Frankrikes mest intressanta skådespelare på senare år: Adèle Haenel. Denna gång ska det handla om den flerfaldigt prisbelönta filmen Kärlek vid första slaget (Les combattants) från 2014.

Kärlek vid första slaget som hade sin urpremiär inom tävlan i en av sidosektionerna vid filmfestivalen i Cannes och tog där hem flera priser och det var bara början på utmärkelserna. Vid Césargalan 2015 vann den priserna för bästa debutfilm, bästa kvinnliga skådespelare (Adèle Haenel) och mest lovande manliga skådespelare (Kévin Azaïs).

Den långfilmsdebuterande regissören Thomas Cailley har själv skrivet denna aviga men fängslande films säreget genreöverskridande manus. Den kategoriseras officiellt som en komedi men är i ärlighetens namn närmast omöjlig att sätta en etikett på. Kärlek vid första slaget utspelas en sommar i en lite sömnig fransk stad.

Där bor Madeleine, en viljestark ung kvinna som är besatt av tanken på världens undergång och att förbereda sig på bästa sätt för att klara den. Därför vill hon ta värvning i armén och planerar att delta i ett förberedande läger under sommaren.  Där bor också Arnaud vars far nyligen dött och han känner pressen på sig att ta mer plats och tillsammans med sin äldre bror ta över familjens snickerifirma. På kort tid korsas slumpvis deras vägar två gånger och Arnaud fascineras av Madeleine och beslutar sig för att hänga med henne på armélägret.

Filmens genremix gör den lite svår att få grepp om och det tar ett litet tag att komma in i den. Men jag gillar det. Det ger filmen en fräschör och en oförutsägbarhet som filmbranschen sannerligen inte har överskott av. Kärlek vid första slaget blandar drama, komedi, kärlek, civilisationskritik och inbjuder åskådaren till funderingar och diskussioner kring en rad olika ämnen. Det är med andra ord en utmärkt film att se med vänner och sedan sätta sig ner och prata om.

Det är lätt att förstå att den vunnit en del priser för skådespelarinsatserna för såväl Adèle Haenel som Kévin Azaïs imponerar stort i sina roller, rollfigurer som är utmärkt skrivna och som tillåts vara mångbottnade och lika oförutsägbara som själva filmen.

Tema Haenel: Det absurdistiska mästerstycket

Dags för ett nytt avsnitt av den serie i vilken jag uppmärksammar den fantastiska Adèle Haenel. Denna gång med anledning av att en av mina starkaste bioupplevelser förra året nu blir tillgänglig för svensk publik. Det handlar om den egensinniga, märkliga och djupt fascinerande Deerskin (Le Daim i original) i regi av Quentin Dupieux.

Jag såg den under mitt besök i Paris förra midsommarhelgen och det är film som funnits med i mina tankar sedan dess. Det var något i det vildsinta och absurdistiska genreöverskridandet mellan mörk komedi, drama och skräck – kryddat med filosofiska funderingar kring såväl mans- som konstnärsrollen – som verkligen fångade mig. Lägg därtill storartade insatser av Jean Dujardin och Adèle Haenel i huvudrollerna och känslan av filmisk jackpott framträder än tydligare.

Deerskin är en underhållande, överraskande, olycksbådande, tankeväckande och inte minst mycket rolig film.

Deerskin är berättelsen om medelålderskrisande Georges som i filmens inledning gör sig av med sin gamla jacka och sedan av en person på den franska landsbygden köper en begagnad mockajacka av rådjursskinn för en smärre förmögenhet. Säljaren skickar med en digitalvideokamera som bonus i köpet och Georges tar in på ett litet hotell.

Ganska snabbt märker han att jackan börjar ta över hans liv, till och med till den grad att den talar till honom. Jackan vill vara den enda jackan i världen och George börjar agera för att uppfylla dess önskan. Han börjar också att filma med sin nya kamera och övertygar bartendern på den lokala baren att han är filmmakare. Det visar sig att hon har viss erfarenhet av att klippa film och hon går med på att hjälpa honom att färdigställa filmen.

Utan att veta vad hon kan vänta sig blir hon djupt fängslad av de märkliga och osammanhängande filmsnuttar han levererar till henne och snart är hon indragen i hans värld.

Som beskrivningen skvallrar om är detta inte en film för alla smaker men om du vågar chansa på att ge dig i kast med något annorlunda så kanske du som jag blir rikligt belönad? En varning är dock på plats: Deerskin innehåller en del blodiga splatter-element.

Med sina tidigare filmer har Quentin Dupieux etablerat sig som en regissör med ett helt eget sätt att berätta och rör sig i ett alldeles unikt, absurdistiskt filmuniversum. Med Deerskin når han sin karriärs hittills högsta topp och levererar något som inom ramen för hans sätt att göra film snuddar vid fulländning.

Att han också arbetar inom reklamfilm visar sig i den stilmedvetenhet och visuella utformning han gett filmen. Fotot och klippningen (som han själv står för) osar av en ”style de malade” (som George stolt beskriver sin nya klädstil i filmen).

Deerskin finns nu tillgänglig i Sverige på dvd och vod.

Tema Haenel: Den franska revolutionen

Jag flaggade för det tidigare och nu kände jag att det var dags att sjösätta ett nytt projekt här på BleuBlancRouge. Den här gången går det ut på att sätta strålkastarljuset på en av de starkast lysande stjärnorna på den franska skådespelarhimlen just nu och tillika sin generations kanske vassaste skådespelare: den alltid intressanta och oerhört mångsidiga Adèle Haenel.

Dagen till ära, den franska nationaldagen som det ju faktiskt är, tänkte jag inleda det hela med att skriva om en film som handlar om den Franska revolutionen, Un peuple et son roi från 2018 i regi av Pierre Shoeller. Tyvärr så finns den så vitt jag vet inte utgiven i Sverige men den finns tillgänglig i vissa andra länder under den internationella titeln One Nation, One King.

Un peuple et son roi inleds, passande nog med tanke på dagens datum, mitt under brinnande stormning av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 – alltså den händelse som gör att just den 14 juli firas som landets nationaldag – och beskriver sedan tiden fram tills att kung Ludvig XVI avrättas.

Det är med andra ord en tumultartad tid i den franska historien som skildras och ett antal kända och för revolutionen viktiga personer passerar revy: Robespierre (spelad av Louis Garrel), Marat (spelad av en sedvanligt intensiv Denis Lavant), Desmoulins och Danton bland andra. Det är lite som en dramatiserad historielektion där vi för följa med i den politiska debatt och process som följde efter att kungen efter folkets resning avhände sig en stor del av makten.

Men Un peuple et son roi är mer än så. Ett handlingsspår rör om ett ungt Parispar (spelat av Adèle Haenel och Gaspard Ulliel) av folket och berättar historien om deras liv i skuggan av revolutionen och deras kamp för att verkligen få de rättigheter och förändringar av samhället som de stridit för.

Det är lite teatralt och högtravande i bland, men hela tiden intressant och bitvis riktigt bra. Med hjälp av den moderna tekniken har man dessutom lyckats väl med att återskapa de dåtida Parismiljöerna. Och Adèle Haenel – hon är såklart sin vana trogen riktigt vass!

Joyeuse fête nationale på dig kära läsare!

En officer och spion

Frågeställningen om det går att skilja verk från konstnär har varit med oss länge och blivit mer aktuell och infekterad i kölvattnet av metoo-rörelsen. Rejält i blickfånget är frågan nu gällande den polskfranske regissören Roman Polanski.

Polemiken kring honom tog ny fart hemma i Frankrike efter att hans senaste film En officer och spion (J’accuse i original) först nominerades till 12 Césarstatyetter och sedan när han faktiskt också tilldelades en för bästa regi.

När det sistnämnda skedde valde profiler som Adèle Haenel och Céline Sciamma att i protest lämna salongen.

Det finns en hel del problematiskt kring personen Roman Polanski, men för egen del har jag ändå landat i skilja verket från personen.

I fallet En officer och spion, som hade svensk biopremiär förra helgen, inte minst för att själva filmen känns viktig i dessa tider av tilltagande främlingsfientlighet, antisemitism och rasism.

Filmen handlar ju som de flesta säkert redan känner till om den franska rättsskandal kring förra sekelskiftet som går gått till historien som Dreyfusaffären och originaltiteln J’accuse kommer från den berömda artikel som författaren Émile Zola skrev till stöd för högförräderi oskyldigt dömde judiske officeren Alfred Dreyfus.

En officer och spion inleds med att domen förkunnas och Dreyfus under förnedrade former inför en stor hop människor avskedas från armén och skickas till fängelse på Djävulsön.

Vi får sedan följa underrättelseofficeren Georges Picquard som inledningsvis är övertygad om Dreyfus skuld börjar ana att allt inte står rätt till och sedan inleder en noggrann, nitisk och hängiven undersökning av fallet.

Trots motstånd från hans överordnade och etablissemanget som till varje pris vill undvika en ny skandal och att det ska petas i såren.

Roman Polanski visar återigen vilken rasande skicklig filmare han är. Med stor detaljrikedom i scenerierna presenterar han skeendet i affären i form av en stramt hållen kriminalfilm där spänningen på typiskt Polanskivis hela tiden skoningslöst skruvas upp.

Personregin är ypperlig och främst imponeras jag av Jean Dujardin som är briljant i rollen som Picquard. I rollistan finns utöver honom dessutom en lång rad prominenta franska filmnamn.

Ett filmiskt porträtt gjort av en kvinna i brand

Slutet av året är en bra filmperiod. För bland stora och publikfriande blockbusters brukar också en hel del smalare filmer som skördat framgångar på de olika filmfestivalerna, inte minst den i Cannes, få sin svenska biopremiär då. Detta år är inget undantag.

För bara någon vecka efter att Xavier Dolans Matthias & Maxime hade premiär var det i fredags dags för Porträtt av en en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu) av Céline Sciamma att gå upp på de svenska biograferna.

Dessa två filmer kan förmodas ha varit huvudkombattanter om årets queerpalm i Cannes, ett pris som Céline Sciammas film plockade hem. Efter att nu ha sett dem båda kan jag (även om jag verkligen gillade även Dolans film) konstatera att jag håller med i den bedömningen.

Porträtt av en kvinna i brand tog sedan dessutom hand om priset för bästa manus i huvudtävlingen och det fanns de som menade att den borde ha vunnit även Guldpalmen. Vilket hade varit kul filmhistorisk kuriosa eftersom Jane Campions Pianot, som inspirerat Sciamma till filmen, vann priset 1993.

Det är överhuvudtaget svårt att inte tänka på Pianot när man ser Porträtt av en kvinna i brand för trots att de två filmerna utspelas under olika århundraden är det något av två filmiska syskon. Céline Sciammas film har samma poetiska kärvhet, sensualism och bildmässiga stringens över sig. Ett arrangerat äktenskap spelar stor roll även här liksom en kvinnas obändiga behov och vilja att uttrycka sig konstnärligt i en värld kontrollerad av män.

Självklart finns det skillnader mellan filmerna också. I Porträtt av en kvinna i brand syns nästan inga män, det här är i än större grad kvinnornas berättelse, och där Jane Campion tog avstamp i Charlotte Brontës Svindlande höjder har Céline Sciamma främst inspirerats av myten om Orfeus och Eurydike.

Porträtt av en kvinna i brand utspelas vid slutet av 1700-talet och inleds med att en ung kvinnlig målare stiger i land vid en karg och vindpinad ö utanför Bretagne. Marianne som hon heter har fått i uppdrag att i smyg teckna ett porträtt av aristokratdottern Héloïse, ett porträtt som mamman sedan ska kunna ta med sig till Milano och visa upp för Héloïse tänkta gemål.

Héloïse vet vad som är på gång och vill inte bli avmålad, därav Mariannes uppdrag att observera henne och sedan i smyg färdigställa porträttet. Marianne blir något av en sällskapsdam till Héloïse och i takt med att de tillbringar mer och mer tid tillsammans växer en förbjuden passion fram mellan dem.

Céline Sciamma låter berättelsen långsamt och i många stunder helt utan dialog ta form. Dessutom är hon mycket sparsam med musik eller andra ljudeffekter. Hon litar på bilderna, sina skådespelares gestaltningsförmåga (såväl Noémie Merlant som Adèle Haenel som Marianne respektive Héloïse är helt fantastiska)  och låter mycket vara osagt och upp till åskådaren att tolka och läsa in.

Resultatet blir en sinnlig, suggestiv och smått förtrollande film som involverar och aktiverar de flesta av åskådarens sinnen. Porträtt av en kvinna i brand är helt en av årets absolut bästa filmer om du frågar mig.