Gentlemannatjuvar och läckra parisiska sekelskiftesmiljöer i underskattat matinéäventyr

Ursäkta inaktiviteten här på bloggen. Den senaste tiden har jag varit ur fas med mig själv. Nu under sommaren har jag arbetat tidiga morgnar: uppstigning 03.50 är åtminstone tidigt i min bok, men allt är såklart relativt. För en extrem nattuggla som moi même är det där med morgonpass, för att leverera en rejäl underdrift, inte direkt optimalt. Jag har försökt att laborera med olika längder på eftermiddagssömn för att återhämta mig någorlunda, men resultatet har ännu inte varit tillfredsställande.

Att sedan under de timmar som återstår innan det är dags att ånyo gå och lägga sig sätta sig ner och formulera någorlunda klartänkta (återigen, allt är relativt) tankar i bloggform har varit mig övermäktigt. Men efter att ha ägnat nästan hela gårdagen åt återhämtning känner jag mig nu redo att slå mig ner här vid datorn och skriva några rader om en film som jag har sett under veckan. Att sitta och titta på film fungerar alltid, nästan oavsett hur trött jag är.

Jag kände för att se något lättsmält och fartfyllt. Efter att ha konsulterat dvd-hyllan föll valet på Arsène Lupin, den filmatisering av Maurice Leblancs i frankofona länder enormt populära litterära skapelse som gjordes 2004 med favoriten Romain Duris i titlerollen.

Rollen som den berömda gentlemannatjuven är väl inte direkt herr Duris största stund i karriären, jag kan inte riktigt bestämma mig för om han passar i den eller inte, men med sin utstrålning och charm går han ändå i land med det hela. Han gör en stabil insats. Riktigt bra är dock Kristin Scott Thomas som för ovanlighetens skull får spela en skurkroll och det syns att hon verkligen har kul i sitt gestaltande av Arsènes ärkefiende Joséphine Balsamo.

Att ge sig på att filmatisera en så populär figur som Arsène Lupin, som för den frankofona publiken har samma status som Sherlock Holmes för den anglofila, har naturligtvis sina risker, vilket producenterna och regissören Jean-Paul Salomé fick erfara. Åtminstone om man pratar i strikt ekonomiska termer. Filmen kostade drygt 21 miljoner euro att göra, men spelade bara in knappt halva den summan. En rejäl förlustaffär med andra ord.

Många av de mest inbitna Arsène Lupin-fansen var också besvikna över att Jean-Paul Salomé, som också var högst delaktig i filmen manus, tog sig ganska ordentliga friheter med de litterära förlagorna (filmen innehåller delar ur flera av Maurice Leblancs romaner). Jag kan hålla med om att det inte är något mästerverk vi pratar om, men måste ändå säga att jag inte tycker att den är så dålig som många vill göra gällande.

Arsène Lupin är en ganska typisk fransk äventyrsactionfilm som de har sett ut de senaste åren. Den påminner till exempel en hel del om Luc Bessons Adèle Blanc-Sec i både berättarstil och produktion. Båda utspelar sig kring det förra sekelskiftet, Arsène Lupin lite tidigare än Adèle Blanc-Sec, innehåller en del övernaturliga element och kännetecknas av flyhänt kameraarbete.

Det handlar om rejäl underhållning av matinékaraktär för stunden. Mer eller mindre exakt vad man på förhand kunnat förvänta sig av en film av detta slag. Jean-Paul Salomés Arsène Lupin har också samma sköna lätt steampunkiga känsla som Guy Ritchies Sherlock Holmes över sig.

En sak som definitivt får föras upp på pluskontot när det gäller Arsène Lupin är de finfina på digital väg återskapade parisiska sekelskiftesmiljöerna. Här skymtar ett halvfärdigt Eiffeltorn och en lika halvfärdig Pont Alexandre III, liksom kvarteren kring den gamla Operan.

Just scenerna kring Operan kan vara de snyggaste när det gäller återskapande av gamla Parismiljöer sedan Jean-Pierre Jeunet väckte liv i de gamla hallarna i En långvarig förlovning. Ögongodis för oss Parisnostalgiker!

Ett minus är dock den väl tilltagna längden. Berättelsen håller inte för lite drygt två timmars speltid, även om Salomé försöker klämma in flera böcker i samma manus.

Luc Besson delvis tillbaka i gammal god form

Med tanke på vad han har presterat hittills under 2000-talet är det svårt, nästintill omöjligt, att förstå att den franske regissören Luc Besson en gång i tiden räknades som en av världens mest spännande och största visionärer. Magin tycktes ta slut någonstans i samband med Det femte elementet från 1997.

Jeanne d’Arc från 1999, med dåvarande hustrun Milla Jovovich i huvudrollen, var inte mycket att skriva hem om och hans nästa projekt som regissör Angel-A (2005) var rent utsagt katastrofal. Utöver barnfilmstrilogin om Arthur och minimojerna, gjorda efter egen barnboksförlaga, har han främst varit verksam som producent och manusförfattare av en strid ström av inte sällan unket reaktionär dussinaction.

Tiden fram till och med Det femte elementet är dock en helt annan femma. Redan långfilmsdebuten Den sista striden från 1983 renderade honom en hel del uppmärksamhet, men det var den efterföljande imponerande sviten filmer som Subway (1985), Det stora blå (1988), Nikita (1990) och Leon (1994) som placerade honom i rollen som en av världens då främsta regissörer.

Tillsammans med kollegorna Leos Carax och Jean-Jacques Beineix utgjorde han kärntruppen av regissörer av den våg av synnerligen stilmedvetna franska filmer som gjordes under framförallt den senare delen och 80-talet och början av 90-talet och som kom att samlas under genrebeteckningen Cinéma du look.

Det var filmer som gav eko och blev stora succéer även långt utanför Frankrikes gränser. Carax Mauvais Sang (1986) och De älskande på Pont-Neuf (1991) och Beineix Diva-dödligt intermezzo (1981) och Betty Blue (1986) får tveklöst räknas till de moderna klassikerna. Precis som hos Besson tycks kreativiteten någonstans vid mitten och slutet av 90-talet ha sinat även hos de två genrekollegorna. I motsats till Besson har varken Carax eller Beineix varit särskilt aktiv under det nya millenniet.

Namnet Luc Besson har alltså sedan länge devalverats kraftigt i värde som kvalitetsmarkör. Det var ett bra tag sedan en film som Besson varit involverad i automatiskt fick biodistribution här i Sverige. Just nu är förvisso Athur och de två världarna aktuell på de svenska biograferna, men samtidigt släpps nu Luc Bessons näst senaste film Les aventures extraordinaires d’Adèle Blanc-Sec under sin internationella titel Adèle and the Secret of the Mummy direkt på DVD här i Sverige.

Lite märkligt och tråkigt kan jag tycka. Märkligt för att det, även om det som sagt inte säger sådär värst mycket, är Bessons bästa film sedan Det femte elementet och tråkigt för att det är en film som verkligen vinner på att visas på stor duk. Denna filmatisering av Jacques Tardis i Frankrike och Belgien så populära seriealbum från 70-talet har nämligen sina allra största styrkor på produktionsnivå.

Scenografin är magnifik och kostymerna fantastiska. Dessutom visar Besson den här gången åtminstone lite prov på den infallsrikedom i kameraarbetet som var en viktig del av hans version av Cinéma du look. Men i det stora hela är det stilmässigt faktiskt mer Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (2004) och Amélie från Montmartre (2001) än Cinéma du look över den här anrättningen. Dock utan Jeunets patenterade anarkism och drastiska humor.

Till dags dato har Jacques Tardi gjort nio seriealbum om sin hjältinna Adèle Blanc-Sec och Luc Bessons film är ett sorts koncentrat av de fyra första (de som släpptes på 70-talet). Tanken är att det så småningom ska bli två filmer till ,som då ska behandla de ytterligare volymerna.

De riktigt inbitna fansen av serieförlagan har haft en hel del att säga om Luc Bessons filmatisering, men det hör liksom till. Visst har Besson tagit sig vissa friheter, inte alltid helt lyckade sådana heller, men att göra vissa anpassningar till det annorlunda uttryckssätt jämfört med seriealbumets som en spelfilm innebär är trots allt oundvikligt.

Filmen tar sitt avstamp i Paris. Året är 1912 och den åldrade vetenskapsmannen Esperandieu lyckas när han testar sina telepatiska krafter av misstag kläcka ett gammalt pterodaktylägg på det naturhistoriska museet. Och det säger sig självt att det ställer till problem att ha en flygande ödla från dinosaurietiden härjande lös i Paris.

Samtidigt som flygödlan skapar förvirring på sitt håll återvänder journalisten och författarinnan Adèle Blanc-Sec från en resa till Egypten med det hon tror vara mumien av en gammal faraos livmedikus i bagaget. Adèle tror nämligen att hon med hjälp av Esperandieu kan väcka den gamla läkaren till liv – och att han ska kunna hjälpa Adèles svårt sjuka tvillingsyster Agathe.

Låter det lite rörigt? Ja, det händer en hel del i den här filmen och den väver som tidigare sagt ihop handlingsspår från fyra seriealbum. Det hade definitivt gått att dra ner på ambitionsnivån och koncentrera sig på några färre handlingsspår. Det högt uppskruvade tempot gör också att det är mycket som inte hinns med. Vare sig karaktärerna eller alla handlingsspår hinner utvecklas fullt ut.

Det blir också lite väl mycket slapstickfars och enkla humorpoänger över det hela ibland. Men samtidigt ligger en hel del av filmens charm i det högt uppskruvade tempot. En sak är dock säker, det är inte mycket (om ens något) kvar av den underliggande samhällskritik som faktiskt fanns i Tardis serieförlaga. Och att Luc Besson tyvärr har tillfört några på gränsen till gubbsjuka scener går naturligtvis stick i stäv med Tardis feministiska jämställdhetsbudskap.

I det stora hela levererar dock Luc Besson i Adèle and the Secret of the Mummy fullt godkänd matinéunderhållning av gammalt klassiskt snitt. Det är lite ytligt, karaktärerna en aning platta och dialogen (som i ärlighetens namn mer eller mindre alltid har varit en akilleshäl för Besson) lämnar en del i övrigt att önska, men visuellt är det så flyhänt att det ändå fungerar. Även om jag inte kan låta bli att fundera över hur otroligt mycket bättre det hade blivit om Jean-Pierre Jeunet själv hade gjort filmen – och inte bara på håll låtit sin ande sväva över den.