Bäva månde det franska etablissemanget. I få länder, om ens något, är avståndet mellan makthavare och utövarna av vad som ofta av etablissemanget ofta betraktas (avfärdas?) som ungdomskultur som i just Frankrike. Det gäller i synnerhet om de flesta av utövarna återfinns inom etniska minoriteter och i betongförorten. Följaktligen har ofta rapmusiken väckt etablissemangets ilska. Inte blir situationen bättre av att Frankrike har en synnerligen livfull och ofta politisk rapscen.
Kollissionen mellan rappare och makthavare har emellanåt blivit kraftig. Och det är inte sällan representanter för den yppersta makteliten som har reagerat och uttryckt sig i synnerligen starka ordalag. En viss Nicolas Sarkozy har ofta varit den som lett attacken. Några gånger har till och med rappare och deras provokativa texter blivit rättssak.
Den här veckan släpper två av de senaste tio årens mest provokativa, omtalade och omdiskuterade rapakter nya album: gruppen Sniper och artisten Orelsan. Bäva månde, som sagt, etablissemanget.
När Sniper för några år sedan ställdes inför rätta (och sedermera friades) för texten till sin samhällskritiska låt La France kallade den dåvarande inrikesministern Sarkozy dem för ”slynglar som drar skam över Frankrike”. Något år tidigare hade Sniper blivit föremål för intensiva diskussioner, då för låten Jeteur de pierres som är ett inlägg i Israel-Palestinakonflikten. Låten anklagades för att vara antisemitisk.
Nu har det varit tyst kring Sniper i några år och när gruppen nu återförenas är det som en duo. Kvar är Tunisiano och Aketo. Blacko har valt att permanent lämna gruppen för att helt ägna sig åt sin solokarriär. Även om Tunisiano och Aketo har försökt att fylla tomrummet efter Blacko med en imponerande uppställning av prominenta gästartister är det tydligt att den tidigare medlemmen saknas.
Blacko tillförde med sin dragning åt ragga och dancehall dimensioner i Snipers musik som gjorde gruppens album (i synnerhet den klassiska debuten De rire aux larmes från 2001) till omistliga delar av den franska hip hop-historien. Den nya skivan A toute épreuve är förvisso bra men likafullt ett mer ordinärt och traditionellt rapalbum.
Vissa saker är dock intakta. Tunisiano har med sin karaktäristiska röst ett av rapfrankrikes bästa och mest intressanta flow och gruppens texter har alltjämt massor att säga om tillståndet i världen. Texterna är vassa och vibrerar alltjämt av ilska. Med tanke på det fortsatt synnerligen samhällskritiska perspektivet kommer texterna säkerligen att även den här gången uppröra etablissemanget, även om Snipers sätt att i sina texter hela tiden ställa sig på de svagas sida borde vara tämligen okontroversiellt.
Höjdpunkter på A toute épreuve är Arabia (som tar upp den arabiska våren), singeln Fadela, J’te parle (ett samarbete med Soprano, en annan av Frankrikes mest intressanta rapröster) och Blood Diamondz (som gör upp med västvärldens postkoloniala utnyttjande av Afrika). Sniper bjuder som vanligt på en blandning av medryckande melodier som fastnar och engagerade texter som får lyssnaren att tänka till. A toute épreuve är kanske ingen framtida klassiker men ett mycket bra hip hop-album. Det räcker långt.
När det gäller Orelsans nya platta Le chant des sirènes ber jag att få återkomma, den har jag inte lyssnat in mig på tillräckligt än.
BleuBlancRouge 