Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.

Les années 80 version midi

Kära hustrun och jag håller den här helgen på med en riktig storstädning av lägenheten. Inte kul, men synnerligen nödvändigt. Vi har väl alla våra sätt att göra sysslor som vi tycker är tråkiga lättare att uthärda. För egen del tar jag ofta min styrka i sådana situationer ur musiken och av någon anledning fungerar nostalgiska tongångar bäst för mig. Allra bäst fungerar musik från 80-talet. Kanske hänger det ihop med att 80-talsmusiken får mig att associera till min barn- och ungdoms bekymmerslösa somrar (visst känns det så här i efterhand som att alla barn- och ungdomssomrarna var konstant soliga och låååånga. Vilket de naturligtvis inte var. Inte alla i alla fall).

Hursomhelst så har det klingat 80-talstongångar på hög volym i lägenheten hela helgen. Som Début de Soirées mastodonthit Nuit de folie från 1988. Det var det årets största hit i Frankrike. En rejäl sommarplåga som till slut såldes i svindlande 1,3 miljoner exemplar som singelskiva. Vinyl, naturligtvis. Det är en ganska fånig och lätt tjatig låt, precis om mer eller mindre alla andra sommarplågor från 80-talet. Och från senare år också, för den delen. det är som att det stora flertalet människor inte klarar av att lyssna på mer svårsmält musik på sommaren. Eller att skivbolagen förutsätter det och bara ger ut en viss sorts musik på sommaren. Det är under alla omständigheter en annan diskussion.

Nuit de folie har under alla omständigheter något speciellt som gör att den klarar återkommande uppspelningar utan att situationen snabbt ska bli helt ohållbar. Den synnerligen smittsamma refränger sätter sig direkt. Lätt ironiskt i sammanhanget är duon Début de Soirées, som bestod av en radiopratare från Marseille vid namn Sacha Goëller och discjockeyn William Picard från Aix-en-Provence, försökte få låten (som Picard var med och skrev) utgiven redan 1984 men att det då inte fanns något skivbolag som riktigt trodde på den.

Den gavs till slut ut som en singelbaksida men fick ingen marknadsföringsmässig uppbackning och gjorde heller inget väsen av sig. Förrän den då gavs ut igen fyra år senare. Då alltså med 1.3 miljoner sålda singlar som facit. Den soldränkta låten, komponerad med nattklubbarna i södra Provences dansgolv i tankarna, har blivit en regelrätt klassiker och är ett obligatoriskt inslag på varje frankofil 80-talsfest värd namnet. Den blev dessutom i en lätt ommixad version en hit igen vid mitten av 90-talet.

Att kalla Début de Soirées för att one hit-wonder vore dock lite orättvist, även om de aldrig riktigt lyckades nå upp till samma framgångsnivåer som Nuit de folie nådde. Men de gav ut två album och fick några singelhits till, innan de i början av 90-talet gick skilda vägar. Precis som så många andra artister och grupper från 80-talet så har Debut de Soirées fått göra en del återföreningsframträdanden i nostalgins tecken på senare år. Till exempel gjorde de ett större tv-framträdande i november i fjol. Naturligtvis framförde de Nuit de folie. Det bejublade framträdandet visar att låten håller tämligen väl även i dag. Det är mer än vad man kan säga om den på många sätt anskrämliga, men tidstypiska videon. Eller vad säger ni?

Fångad av en stormvind

Vad sägs om en klassiker såhär på torsdagskvällen? En riktig nostalgitripp, inte minst för oss uppväxta på 80-talet, och en av de där låtarna som en gång i tiden ledde mig in på frankofilins väg. Ouragan var prinsessan Stéphanies första singel och blev en 1986 formidabel succé i främst Frankrike, Schweiz, Tyskland och Österrike.

Men egentligen var det inte tänkt att Stéphanie skulle göra den. Den i den frankofona världen synnerligen framgångsrika låtskrivaren Romano Musumarra skrev den till Jeanne Mas, men hon ville inte spela in den. Ett misstag skulle det visa sig. Inte i nivå med den där skivbolagschefen som nobbade Beatles med motiveringen att gitarrpop var ute kanske, men ett misstag. När Jeanne Mas tackade nej vände sig Romano Musumarra till Stéphanie och efter en tids övertalning tackade hon ja.

Till Jeanne Mas försvar kan man tillägga att ingen annan heller riktigt hade uppfattat låtens potential. Det spelades exempelvis inte in någon riktig musikvideo till låten när den skulle lanseras – och då pratar vi ändå om 80-talet, den tid då musikvideon kanske var som allra viktigast. Den video som syns i klippet nedan gjordes först när låten hade börjat röra på sig på listorna. Det är väl inget mästerverk till video, men den hade säkert sin del i låtens framgångar. Och framgångsrik blev den. Den toppade till exempel den franska försäljningslistan för singlar i tio veckor i rad och blev till slut 1986-års näst mest sålda singel i Frankrike. Lite plåster på såren för Jeanne Mas del var att det var hennes Rouge et noir (även den skriven av Romano Musumarra) som efter de där tio veckorna avlöste Ouragan på singellistans förstaplats.

Även om det är fel att avfärda Stéphanie som ett one hit-wonder, uppföljaren Flash blev exempelvis också en hyfsad listframgång, så är det väl främst genom Ouragan vi kommer ihåg henne. Åtminstone som artist. Så häng med på en trip down memory lane. Eller hur nu motsvarande uttryck på franska lyder. Kommer för tillfället inte på det – men det kan kanske någon av er bloggläsarvänner bistå med…