Det kan ju inte bli vinst varje gång del 4

Även om jag är en tillskyndare av fransk kultur i allmänhet och har en betydligt mer förlåtande attityd gentemot filmer på franska än från de flesta andra språkområden så går det inte undvika att jag någon gång emellanåt stöter på filmer som trots denna, kanske till och med för förlåtande, attityd ändå blir rejält besviken på.

För detta ändamål har jag underavdelningen ”Det kans ju inte bli vinst varje gång”. Som tur var så är det, som rubriken skvallrar om, är det bara för fjärde gången jag har känt mig nödgad att ta fram den. Å andra sidan så kanske det säger en hel del om hur förlåtande min attityd till fransk populärkultur är?

Kriminaldramat Hem till Ménilmontant (Un p’tit gars de Ménilmontant) från 2011 som släpptes på svensk dvd för en månad sedan visade sig vara en så trött klichéfest att jag har svårt att hitta några förmildrande omständigheter överhuvudtaget. Regissören Alain Minier är uppvuxen i de kvarter i den parisiska stadsdelen Ménilmontant som han skildrar i filmen och det av honom själv skrivna manuset är inspirerat av verkliga händelser.

Med andra ord är det en film som säkerligen betyder mycket för honom. Det gör det hela än mer plågsamt att se det färdiga resultatet. För han har inte lyckats undvika en enda av de till buds stående klichéerna som det går att associera med den här typen av berättelse och den är fullständigt renons på originalitet.

Dessutom är själva hantverket rätt taffligt, framförallt i de våldsammare scenerna i filmen. Man skulle kunna tro att han borde ha kunna fått en och annan hjälpande hand med själva hantverket av Olivier Marchal som spelar huvudrollen. Den senare är ju själv regissör och har gjort några riktigt bra filmer i samma genre, men å andra sidan så har han också visat sig vara hysteriskt ojämn som regissör så den hjälpande handen kanske i så fall var mer av en stjälpande.

Hem till Ménilmontant handlar om den åldrade gangstern Jo (Olivier Marchal) som efter ett långt fängelsestraff återvänder till sina hemkvarter i just Ménilmontant. Han har någon sorts idé om att få ordning på sitt liv och försöka gottgöra saker som han försummat.

Bland annat vill han återknyta kontakten med sin före detta fru och deras gemensamma son, en son som inte har någon aning om att hans far är en annan person än den han tror. Men parallellt med försöken att slå in på en annan bana och rätta till tidigare misstag har han en sista, enkel sak på den tidigare brottsliga banan att ordna upp, men det förflutna vill inte ge med sig så lätt.

Det märks tydligt att Alain Minier vill berätta någon form av sedlärande och mörk historia om livet i storstadens utkanter, om hur våld föder våld och där brottslighet för många upplevs som den enda möjliga vägen ut ur fattighet och misär. I rätt händer hade denna berättelse, även om den inte innehåller något som vi inte sett förut, ändå kunnat lyfta. Men den potential som finns där ödeläggs snabbt på grund av att rollfigurerna är så illa skrivna. Det är svårt att engagera sig när ingen rollfigur känns på riktigt.

Det engagemang som Alain Minier högst troligen känner för sin berättelse drunknar i ett hav av klichéer och övertydlighet. Dessutom lämnar hans personregi en hel del i övrigt att önska. Med undantag för Olivier Marchal som genom sitt nedtonade och lite melankoliska skådespelande lyckas på fason på Jo är detta en förskräckligt illa skådespelad film.

Jag tycker inte om att komma med denna typ av råd men när det gäller Hem till Ménilmontant är min rekommendation till dig att du i stället ska se något annat. Polargenren som den kallas i Frankrike har en stark tradition i landet så det finns en uppsjö andra filmer som du kan se i stället. Varför inte Olivier Marchals briljanta Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004?

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 3

I väntan på att mitt paket från Frankrike med hans nya film Les Lyonnais i ska dyka upp (det har varit fast i de europeiska postsystemets limbo i två veckor nu) så ägnade jag mig i går åt att se Polisdistrikt 13 (Diamant 13) från 2009, en annan av Olivier Marchals produktioner. Som jag har varit inne på tidigare så håller Olivier Marchal en synnerligen ojämn nivå. När han är bra är han riktigt bra, men i gengäld kan han också vara riktigt dålig. Polisdistrikt 13 är tyvärr ett klockrent exempel på det senare.

Nu ska Olivier Marchal inte helt och hållet lastas för detta. Han har förvisso varit med och skrivit manuset och (över)spelar dessutom en av de ledande rollerna, men han har inte regisserat filmen. Det har den rutinerade tv-regissören Gilles Béhat gjort. Och det han har gjort är att regissera denna långfilm som om den vore en tv-film. Dessutom en dussinartad sådan.

Produktionsvärdet är i princip obefintligt. Det stinker lågbudget lång väg om det hela och ser billigt ut. Och inte blir det bättre av att mycket känns oerhört slarvigt, inte minst den stundom mycket märkliga klippningen.

För mig framstår det som tydligt att ingen av de inblandade har gått in i det här projektet med något större engagemang. Det verkar något som man gjort för att liksom ha något att göra i väntan på något annat. Det finns inga som helst ambitioner någonstans. Det kanske mest tydliga exemplet är på det som Gérard Depardieu gör sin huvudroll som polisen Mat till en närmast parodiskt klichériden bild av en den tuffa och hårdkokta snuten fast i en genomkorrumperad och mörk värld.

Jag hoppas innerligt att han för egen del gjorde det hela som en ironisk gest (jag finner ingen annan vettig förklaring till att en så rutinerad herre annars skulle gå med på att göra rollen så), men det finns inget i Gilles Béhats berättande som indikerar att han i sin tur på något sätt skulle vara ironisk. Polisdistrikt 13 har snarare en gravallvarlig aura över sig. Och det gravallvaret gör det hela så mycket mer skrattretande eftersom det är en så taffligt genomförd film.

Polisdistrikt 13 handlar om den bedagade kriminalaren Mat. En dag får han ett förslag från sin forna kollega Franck. Franck arbetar undercover och har infiltrerat en stor narkotikaring. När han nu har fått reda på att han är dödligt sjuk vill han ha Mats hjälp att råna knarkligan på en massa pengar. Bytet ska de dela och Francks hälft ska gå till att hjälpa hans familj när han dött. Mat tvekar och medan han gör det blir Franck dödad. Bevisen pekar dessutom mot Mat själv. Avstängd från sitt jobb tvingas Mat nu försöka ta reda på vad som har hänt för att rentvå sitt namn.

Som ni ser, detta är en typ av historia som har berättats många gånger förr. Inget nytt under spolen med andra ord. Polisdistrikt 13 bygger på en framgångsrik bok av Hugues Pagan (liksom Olivier Marchal själv före detta polis). Jag har inte läst den men man får väl utgå från att den är betydligt bättre än filmen (vilket böcker som regel är).

Precis som Marchal också har gjort så har Pagan använt egna erfarenheter inom jobbet som inspiration till sina verk. Med tanke på det är det lite märkligt att en film som Polisdistrikt 13 känns så konstruerad, onaturlig och helt enkelt inte trovärdig. Det är väldigt långt till den autenticitet och nerv som kännetecknar Olivier Marchal när han är som bäst. Så mitt råd till dig är att skippa Polisdistrikt 13 och se (eller se om) hans briljanta thriller Fiender emellan (36 i original) istället.

Och så hoppas jag för egen del att paketet med Les Lyonnais dyker upp snart. Och att filmen visar upp Olivier Marchal från sin bästa sida såklart.

Bric-a-Braquo?

Nu är det bara några få dagar kvar tills att årets Césargala går av stapeln. Som bekant är flera av skådespelarna i det nu i Sverige bioaktuella ypperliga franska dramat Polisse (eller Polis som den ju heter här) nominerade. Vilket är helt i sin ordning. Polisse är en skådespelardriven film och hela ensemblen imponerar stort. Bland de nominerade finns Nicolas Duvauchelle och Karole Rocher.

Du som har sett Polisse känner igen dem som Mathieu och Chrys, du vet de två som är partners på jobbet och där han så tydligt är förälskad i henne. För den som vill se mer av deras fina sampel finns mer att hämta. De båda spelar nämligen mot varandra i en annan imponerade produktion i polismiljöer, tv-serien Braquo vars första säsong faktiskt finns utgiven på svensk dvd.

Braquo är ytterligare ett bevis på något som jag har varit inne på förut här på bloggen, att fransk tv är på stark frammarsch. I likhet med Polisse är Braquo karaktärsdriven och jobbar mot en så stark verklighetskänsla som möjligt, men i övrigt skiljer sig de sig åt. I Polisse är poliserna idealistiska och drivs framåt av en stark känsla av att göra det rätta. I Braquo är det en betydligt smutsigare polisvärld vi dyker ner i.

I centrum för handlingen står en liten specialgrupp bestående av fem personer inom Parispolisen som länge fått jobba med mer eller mindre fria tyglar. Ledningen har sett mellan fingrarna för gruppens tveksamma metoder och snedsteg på fel sida av vad lagen säger är tillåtet eftersom den har visat upp exceptionellt bra resultat när det gäller brottsbekämpning.

Att brottsbekämpningen i sig delvis har bestått av lagbrott har setts som ett nödvändigt ont. Men när serien tar sin början är det slut på denna ändamålen helgar medlen-attityd. Några av cheferna högre upp i hierarkin och en synnerligen nitisk internutredare har bestämt sig för att sätta stopp för gruppens framfart. Kosta vad det kosta vill. De är lika benägna att gå utanför lagens råmärken för att sätta dit gruppen som den är för att sätta dit brottslingar. Det är som sagt en smutsig polisvärld som skaparen av Braquo, Olivier Marshal, tar oss med in i.

Braquo inleds med att Max, en av gruppens ledargestalter, i sin frustration under ett förhör tappar fattningen och utför en extremt våldsam handling. Det ger de personer som vill åt gruppen möjlighet att dra åt tumskruvarna när det gäller gruppen i allmänhet och Max i synnerhet. Det hela slutar med att Max tar livet av sig och att gruppen i sin iver över att försöka rentvå sin älskade kollegas namn snärjer in sig i ett nät av handlingar, den ena värre än den andra. Situationen blir värre och värre i en ständigt nedåtgående spiral av lögner och brottsliga handlingar. Hela tiden med en mer och mer desperat jagande internutredare efter sig.

Braquo är som sagt skapad av Olivier Marchal, en herre som efter många år som polis sadlade om och blev skådespelare/ manusförfattare/regissör. Hans filmer är ofta inspirerade av verkliga händelser som han varit med om under sina år som i tjänsten. Ett av hans adelsmärken är strävan efter en så realistisk känsla som möjligt och Braquo är ett typexempel på det. Den har jämförts med både The Wire och The Shield.

Jämförelsen med den förstnämnda (världens kanske allra bästa tv-serie om du frågar mig) är lite långsökt, men parallellerna med The Shield är många. Båda handlar ju om små polisenheter som inte drar sig för att töja på lagens gränser för att nå sina mål och om personer som mer eller mindre viger sina liv åt att stoppa dem.

Men det finns naturligtvis skillnader också. En uppenbar är miljöerna. The Shield utspelar sig i ett förvisso ruffigt men ändå hett och soligt Los Angeles. Färgskalan i fotot blir med automatik varm. Braquos Paris är lika grått, skitigt och deprimerande som karaktärernas sinnen.

En annan skillnad är ambitionsnivån i dialogerna. Där The Shields skapare Shawn Ryan siktar in sig på det närmast Shakespeareanska, och lyckas bra med det, sjunger Olivier Marshal återigen realismens lov – och lyckas även han. Två olika tillvägagångssätt med nästan samma fängslande resultat. Den övergripande jämförelsen mellan The Shield och Braquo faller dock ut till den förstnämndas fördel. Braquo dras med några för många besvärande klichéer för att riktigt stå sig i konkurrensen.

Den första säsongen av Braquo består av åtta avsnitt, fyra regisserade av Olivier Marshal och fyra regisserade av Frédéric Schoendoerffer, och bjuder på ständigt stegrande spänning. Braqou är en intensiv, närgången och svettig historia filmad med den äran med den i sammanhanget numer närmast obligatoriska handhållna kameran.

Dynamiken inom den under större delen av serien fyra personer starka gruppen är genomgående starkt skildrad och skådespeleriet håller mycket fin nivå. Karole Rocher och Nicolas Duvauchelle är lika bra här som i Polisse. Allra bäst är dock Jean-Hugues Anglade. Rollen som gruppens informelle ledare Eddy Kaplan är förmodligen hans livs bästa. Och då räknar jag in rollen som Zorg i Betty Blue. Få kan spela så luggsliten och eländig med sådan elegans.

Olivier Marshal har hittills in karriär hållit en ojämn nivå. När han är bra, som i Braquo och Fiender emellan (36 i original) är han mycket bra, medan han kan också vara direkt dålig också. Som i debutfilmen Gangsters. Hans senaste långfilm Les Lyonnais har jag inte sett än, men den återfinns bland de Césarnominerade så det är naturligtvis en film som jag ser fram emot att se.

Apropå att se fram emot, dvd-boxen med hela den andra säsongen av Braquo ligger därhemma och väntar på mig. Jag ska bara få tillräckligt med tid över för att kunna sätta mig och se så mycket som möjligt av den i ett svep (det är så jag helst vill se tv-serier). Det ser jag fram emot.