Overdose – fransk rekordfilm som underhåller för stunden

Den före detta polisen Olivier Marchal har sedan han bytte bana i livet och satsade på en karriär inom film och tv i stället sakta men säkert gjort sig ett namn som är ett av de starkaste inom fransk kriminalfilm på den här sidan millennieskiftet.

Han rör sig med bara få undantag i samma sorts universum och i liknande berättelsen, så till den grad enträget att man nästan kan påstå att han i sig själv är en sorts genre. Den främsta skillnaden mellan hans filmer och tv-serier är kvaliteten på dem som kan variera.

Några rejäla toppar har det blivit, med vassa Fiender emellan (36, Quai des Orfèvres) från 2004 och polisserien Braquo som de främsta kronjuvelerna i filmografin, men också några riktiga bottennapp.

Hans senaste skapelse heter Overdose och är gjord för franska Prime Video där den lanserades stort för ungefär en månad sedan. Lyckat får man dessutom säga eftersom den redan slagit rekord genom att vara streamingplattformens mest sedda icke engelskspråkiga film hittills.

I det avseendet är det alltså en succé men kvalitativt då? Ja, jag skulle placera in den som en mittenfilm i Marchals filmografi. Det är definitivt hans mest ambitiösa film på ett tag, men ambitionerna rinner ofta ut i sanden.

Ursprungligen var tanken att historien skulle berättas i form av en tv-serie men de planerna gick om intet och istället blev det en lite drygt två timmar lång film av det hela. Anslaget är dock det av en tv-series, något som inte riktig gifter sig med formen av en vid det här laget medellång film.

Känslan är att man velat få med allt från den tänkta tv-serien och hafsat sig igenom de nödvändiga förkortningarna av manuset. Resultatet blir en film som inte riktigt hänger ihop och som innehåller några rejäla luckor. Att manuset dessutom är klichétyngt värre hjälper sannerligen heller inte till.

Men det finns en del saker med filmen som funkar också. Det är ofta påkostat och snyggt rent produktionsmässigt och jag gillar ambitionen att väva samman två parallella handlingsspår, även om det inte lyckas hela vägen.

Overdose handlar dels om Sara som leder en grupp narkotikapoliser i Toulouse och är på jakt efter en spansk liga som står bakom en stor del av narkotikasmugglingen till regionen, dels om Parispolisen Richard som i sin tur leder utredningen av en brutalt dubbelmord på ett barnsjukhus i staden. Två utredningar som ska komma visa sig ha anknytning till varandra.

Jakten på den spanska ligan utvecklar sig snabbt till en livsfarlig jakt i hög hastighet och mot klockan, för det finns flera inblandade med känslomässiga band till varandra.

Själva actiondelen av berättelsen klarar Olivier Marchal av bra, men när han försöker sig på emotionellt djup (och det gör han) går det sämre. Mycket på grund av det jag tidigare varit inne på: att det lite hafsiga manusbygget inte ger utrymme till det.

Summa summarum blir Overdose i mina ögon en film som sannerligen inte är omistlig på något vis, men som man kan se för en stunds actionfylld och testosteronstinn underhållning som man inte ska syna alltför noga i sömmarna.

Glöm Paris,Texas här är Bronx, Marseille!

Att se en film av den franske filmmakaren Olivier Marchal är lite som att se en Beck-film, därmed inte sagt att de påminner om en sådan, man får exakt vad man kan vänta sig utifrån ett på förhand bestämt format.

Det är med bara enstaka undantag mörka och hårdkokta kriminalfilmer med en eller flera av följande ingredienser: korrupta poliser, rättrådiga poliser med oortodoxa metoder, brutala maffiakonstellationer och en överdos av testosteron. Hans senaste film Bronx, gjord för Netflix och nyligen släppt där, prickar in hela bingobrickan.

Den utspelas i Marseille och handlar en grupp poliser som tar lagen i egna händer när de hamnar i skottlinjen mellan två rivaliserande klaner å ena sidan och sina överordnade å den andra. Dessutom tyder mycket på att korruptionen inom de egna leden är utbredd. Det börjar med en brutal attack mot en strandbar och därifrån fortsätter våldsspiralen att obönhörligen snurra neråt.

Som den före detta polis som därefter skolat om sig till skådespelare, manusförfattare och regissör Olivier Marchal är har han ett viss förtroendekapital att ta med sig till sina filmer. Han baserar dem ofta på egna erfarenheter vilket ger åtminstone viss trovärdighet. Ändå är hans filmografi fylld fågel, fisk och mittemellan. Bronx sorterar jag in i facket mittemellan.

Den känns mer genomarbetad manusmässigt än hans mindre lyckade filmer men besväras samtidigt av ett klichéstaplande som drar ner intrycket en aning. Dessutom är det svårt att skaka av sig känslan av vi sett detta från honom och andra, många gånger förr.

Till filmens pluskonto kan läggas att den är förhållandevis stramt hållen och undviker det värsta överspelet och att tempot genom berättelsen är bra. Rent hantverksmässigt fungerar den också klart nöjaktigt. Bronx bjuder på två timmars kriminalthrillerunderhållning för stunden. Men det är på sin plats att varna för att det är bitvis rejält våldsam och svartsynt cynisk sådan.

Och viss stjärnglans bjuds det också på. I mindre roller återfinns aktade skådespelarnamn som Jean Reno och Gérard Lanvin och Kaaris som är ett stort namn inom den franska rapscenen har en ledande roll. Som svensk kan man dessutom glädjas lite extra åt att Esbjörn Svensson trio hörs på filmens soundtrack.

Om man vill se en verkligt lyckad sida av Olivier Marchal ska man dock kolla in serien Braquo (som han förvisso bara skapat och skrivit manus till) och filmen Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004. Brottsplats: Lyon (Les Lyonnais) från från 2011 är heller inte så dum.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 4

Även om jag är en tillskyndare av fransk kultur i allmänhet och har en betydligt mer förlåtande attityd gentemot filmer på franska än från de flesta andra språkområden så går det inte undvika att jag någon gång emellanåt stöter på filmer som trots denna, kanske till och med för förlåtande, attityd ändå blir rejält besviken på.

För detta ändamål har jag underavdelningen ”Det kans ju inte bli vinst varje gång”. Som tur var så är det, som rubriken skvallrar om, är det bara för fjärde gången jag har känt mig nödgad att ta fram den. Å andra sidan så kanske det säger en hel del om hur förlåtande min attityd till fransk populärkultur är?

Kriminaldramat Hem till Ménilmontant (Un p’tit gars de Ménilmontant) från 2011 som släpptes på svensk dvd för en månad sedan visade sig vara en så trött klichéfest att jag har svårt att hitta några förmildrande omständigheter överhuvudtaget. Regissören Alain Minier är uppvuxen i de kvarter i den parisiska stadsdelen Ménilmontant som han skildrar i filmen och det av honom själv skrivna manuset är inspirerat av verkliga händelser.

Med andra ord är det en film som säkerligen betyder mycket för honom. Det gör det hela än mer plågsamt att se det färdiga resultatet. För han har inte lyckats undvika en enda av de till buds stående klichéerna som det går att associera med den här typen av berättelse och den är fullständigt renons på originalitet.

Dessutom är själva hantverket rätt taffligt, framförallt i de våldsammare scenerna i filmen. Man skulle kunna tro att han borde ha kunna fått en och annan hjälpande hand med själva hantverket av Olivier Marchal som spelar huvudrollen. Den senare är ju själv regissör och har gjort några riktigt bra filmer i samma genre, men å andra sidan så har han också visat sig vara hysteriskt ojämn som regissör så den hjälpande handen kanske i så fall var mer av en stjälpande.

Hem till Ménilmontant handlar om den åldrade gangstern Jo (Olivier Marchal) som efter ett långt fängelsestraff återvänder till sina hemkvarter i just Ménilmontant. Han har någon sorts idé om att få ordning på sitt liv och försöka gottgöra saker som han försummat.

Bland annat vill han återknyta kontakten med sin före detta fru och deras gemensamma son, en son som inte har någon aning om att hans far är en annan person än den han tror. Men parallellt med försöken att slå in på en annan bana och rätta till tidigare misstag har han en sista, enkel sak på den tidigare brottsliga banan att ordna upp, men det förflutna vill inte ge med sig så lätt.

Det märks tydligt att Alain Minier vill berätta någon form av sedlärande och mörk historia om livet i storstadens utkanter, om hur våld föder våld och där brottslighet för många upplevs som den enda möjliga vägen ut ur fattighet och misär. I rätt händer hade denna berättelse, även om den inte innehåller något som vi inte sett förut, ändå kunnat lyfta. Men den potential som finns där ödeläggs snabbt på grund av att rollfigurerna är så illa skrivna. Det är svårt att engagera sig när ingen rollfigur känns på riktigt.

Det engagemang som Alain Minier högst troligen känner för sin berättelse drunknar i ett hav av klichéer och övertydlighet. Dessutom lämnar hans personregi en hel del i övrigt att önska. Med undantag för Olivier Marchal som genom sitt nedtonade och lite melankoliska skådespelande lyckas på fason på Jo är detta en förskräckligt illa skådespelad film.

Jag tycker inte om att komma med denna typ av råd men när det gäller Hem till Ménilmontant är min rekommendation till dig att du i stället ska se något annat. Polargenren som den kallas i Frankrike har en stark tradition i landet så det finns en uppsjö andra filmer som du kan se i stället. Varför inte Olivier Marchals briljanta Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004?