Frankofiliskolan del 1 – Johnny the rocker

Dags att lansera ett nytt projekt här på BlueBlancRouge. Och med tanke på att det handlar om en sorts grundkurs i frankofili så kan jag inte tänka mig en bättre dag att göra det på än just i dag eftersom det är den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Jag kommer under vinjetten Frankofiliskolan att skriva om de i Frankrike tio mest sålda musikalbumen gjorda av frankofona artister och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna.

Jag inleder med det tionde mest sålda albumet och det är en ytterst lämplig start på en grundkurs in i den frankofona populärkulturen eftersom vi då direkt stöter på en av de verkliga portalfigurerna: Johnny Hallyday.

Johnny Hallyday, eller Jean-Philippe Smet som han egentligen hette, kallades ofta för Frankrikes Elvis Presley och var omåttligt populär under sina dryga 50 år som artist. Vid sin död i december 2017 hade hans skivor sålt i över 60 miljoner exemplar enbart i Frankrike.

Av dessa album är Sang pour sang från 1999 hans försäljningsmässigt mest framgångsrika och med strax över två miljoner exemplar det tionde mest sålda i Frankrike av en franskspråkig artist.

Sang pour sang har en speciell bakgrund. Samtliga låtar är nämligen komponerade av sonen David Hallyday som också producerat skivan. Far och son Hallyday hade länge en komplicerad relation och Sang pour sang blev ett sätt för dem att verkligen hitta tillbaka till varandra.

Flera av texterna, som skrivits av kända namn som bland andra Zazie, Miossec och Françoise Sagan, handlar också om en far som försöker nå fram till och återförenas med sin son.

Inte minst det inledande titelspåret som verkligen sätter tonen för hela skivan. Det är en riktig känslobomb till rockballad och Johnny sjunger kraftfullt och med stor inlevelse. Och det där med den kraftfulla sången hänger med genom hela albumet.

Det märks att detta är en personlig historia för honom för han håller sannerligen inte igen sångmässigt, han satsar för fullt som om själva livet stod på spel i snart sagt varje stavelse och David Hallydays melodier och muskulösa rockarrangemang svarar upp. Som gjort för att få en publik att skråla med under en turné.

Men häri ligger i mitt tycke också en liten svaghet. Tonläget är genomgående så högt att det när man lyssnar på hela albumet blir en aning enahanda i längden. Men i enskildheterna är det riktigt starkt och det visar bland annat det faktum att fem av låtarna blev topphits som singlar.

Allra bäst är i mina öron den ramstarka trion av låtar som inleder skivan. Titelspåret har jag redan varit inne på men efter det följer två till känslosamma toppspår som sätter det albumets andra centrala tema, självreflektion, på plats: Le poids de mes maux med text av Zazie och Quelques cris som författaren Françoise Sagan skrivit texten till.

När Frankofiliskolan återkommer med sin andra del kommer det att handla om tian på listan över de mest sedda franskspråkiga filmerna.

Trevlig Fête nationale på er kära läsare!

Oangenämt återbesök av Visitörerna

Min vana trogen uppmärksammar jag den 14 juli, den franska nationaldagen med något franskt bakverk och en film som på något vis anknyter till den franska revolutionen. Bakverket blev en bit chokladtårta medan filmen i år fick bli Les Visiteurs: La Révolution från 2016. Bakverket var en mycket angenäm upplevelsen, filmen mindre så.

Les Visiteurs: La Révolution är del tre i filmserien om den medeltida riddaren Godefroy och hans väpnare Jacquouille och deras resor genom tiden. Den första filmen i serien, Visitörerna som den fick heta i Sverige, släpptes 1993 och blev en stor framgång såväl hemma i Frankrike som bland annat i Sverige. I den filmen hamnar de två hjältarna i ett då nutida Frankrike. Den andra delen släpptes fem år senare, men efter att en amerikansk remake i början av 00-talet blivit ett fiasko, blev det då inget av den planerade tredje delen.

Den kom alltså att se dagens ljus först för två år sedan och i den rör sig Godefroy och Jacquouille under den franska revolutionen, närmare bestämt 1793 i början av Robespierres skräckvälde. Han och flera andra viktiga personer under detta skede av revolutionen dyker också upp i filmens handling.

Förutom några roliga poänger kring det den franska revolutionens historia finns det sannerligen inte mycket att glädja sig åt när det gäller den senkomna tredje del i berättelsen om Visitörerna. Trots att alla nyckelpersoner från de första filmerna är tillbaka, skådespelarna Jean Reno och Christian Clavier i huvudrollerna och Jean-Marie Poiré som regissör, och att ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare dyker upp i viktiga roller.

Det här är på många vis fransk fars när den är som sämst. Skrikigt, pubertalt och överspelat. Inte så konstigt med andra ord att den här filmen, till skillnad från de tidigare i serien, inte fått någon svensk distribution. Vad värre är så skvallrar filmens slut om funderingar på att göra även en fjärde del. Nej, efter denna film blir det till att äta lite med fransk chokladtårta för att få en bättre smak i munnen med sig från nationaldagsfirandet.

 

Party like it’s 1789

Så här på den franska nationaldagen brukar jag bjuda på ett tips på något att se, läsa eller lyssna på som har anknytning till varför det är just denna dag som blivit just det. I år tänkte jag slå ett slag för en klassisk teaterpjäs av en kvinna som lite i tysthet, långt ifrån så många som borde känna till henne gör det, varit en av den moderna teaterkonstens verkliga förnyare.

Ariane Mnouchkine som hon heter grundade 1964 det franska teatersällskapet Théâtre du Soleil och trots att sällskapet redan från början hade en kollektivistisk grundsyn kan man inte säga annat än att Ariane Mnouchkine varit dess tydliga ledargestalt. Konstnärlig ledare, dramatiker och regissör som hon varit.

Sällskapet räknas alltjämt som en av Frankrikes ledande experimentella scener och dess stora genombrott kom 1974 med pjäsen 1789, med manus och regi av Ariane Mnouchkine. Den handlar som titeln antyder om den franska revolutionen och det är just 1789 som jag vill tipsa om i dag.  Pjäsen filmades av Ariane Mnouchkine själv och den har fått något av kultstatus i Frankrike. Nu finns ny möjlighet att uppleva detta praktverk till teaterföreställning igen eftersom filmen kom i en fransk nyutgåva förra året.

För ett praktverk är vad det är. Théâtre du Soliel håller till i en gammal nedlagd fabriksbyggnad i Vincennes i Paris och i 1789 utnyttjar Mnouchkine hela lokalen till fullo och använder rummet till sina snillrika scenlösningar som måste ha fått publiken att känna att det stod (salen hade ytterst få sittplatser) mitt i det skeende som sällskapet skildrade. Dessutom involverade Mnouchkine rent bokstavligt publikhavet i berättandet.

Ett av hennes genidrag i denna lite annorlunda skildring av den revolutionära förloppet var att förlägga skådespelet på flera scenplattformar runtom i lokalen och att tämligen halsbrytande växla mellan berättarstilar och tekniker. På så vis blir detta inte bara en resa genom det revolutionära Frankrike utan även genom teaterhistorien. 1789 präglas av experimentlusta, berättarglädje och engagemang. Det är en teater- (och film) upplevelse som jag inte kommer att glömma. Jag önskar egentligen bara att jag hade varit i den åldern att jag hade fått vara på plats och uppleva det hela då när det begav sig.

Glad Fête Nationale, kära frankofila vänner!

Spännande fiktivt möte i den franska revolutionens spår

Då har det återigen blivit den 14 juli och traditionsenligt bjuder jag här på bloggen på ett passande filmtips denna den franska nationaldagen till ära. I år får det bli den fransk-italienska filmen Natten i Varennes (La nuit de Varennes i original) från 1982.

Den regisserades av den berömde italienske regissören Ettore Scola som är en av alla de berömda kulturpersonligheter som gått ur tiden detta märkliga år 2016 och visades inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Natten i Varennes utspelas några år efter de dramatiska händelser som är anledningen till att den franska nationaldagen firas just denna dag. Det är en fiktiv berättelse som tar sitt avstamp i en verklig händelse, det franska kungaparets flykt från Paris och arrestering i staden Varennes i juni 1791. En nyckelhändelse i hela den franska revolutionen.

Filmen bygger på boken La nuit de Varennes ou l’impossible n’est pas francais av Catherine Rihoit och är den påhittade berättelsen om ett möte mellan ett antal verkliga personer under en diligensfärd genom Frankrike, i spåren bakom det flyende kungaparet.

Under färden möts bland annat en åldrad Giacomo Casanova (spelad av en förträfflig Marcello Mastroiani), den libertinske författaren Nicolas Edme Restif de La Bretonne, den engelskamerikanske revolutionären Thomas Paine (spelad av Harvey Keitel). Deras samtal kretsar mycket kring den nya värld som formas i revolutionens spår.

Natten i Varennes är en överlag dialogdriven historia, men den har sin beskärda del av dramtiska händelser också. Dessutom är dialogen mycket välskriven och innehåller humor, fart och fläkt.

Faktum är att det inte är utan att jag lite kommer att tänka på Quentin Tarantinos sätt att driva handlingen framåt genom dialog när jag ser hur Ettore Scola arbetar här (vilket såklart kan vara färgat av att det inte var så länge sedan jag såg The Hateful Eight som ju också har sin beskärda del av dialogdrivna scener under diligensfärd)

Ettore Scola ger också filmen en typiskt italiensk burleskhet som också gör sitt till för lätta upp stämningen emellanåt, men som också tillåter några skådespelare befinna sig på gränsen till (och understundom kliva över den) överspel.

Filmen är noggrant iscensatt, inte minst när det gäller kostymer och scenografi, och den noggrannheten skapar en stark autenticitetskänsla. Dessutom är det hela utsökt fotograferat. Med andra ord en film väl värd att se en dag som denna, om du frågar mig.

Trevlig quatorze  juillet och Fête nationale, mina frankofila vänner!

 

Eric Rohmer och den franska revolutionen

Som traditionen bjuder här på bloggen tipsar jag den franska nationaldagen den 14 juli till ära om en film som utspelas kring tiden för den franska revolutionen. I år handlar det om Eric Rohmers L’Anglaise et le duc från 2001. Men först några rader om Cédric Klapischs Casse-tête chinois som ju skulle ha haft svensk biopremiär i fredags och som jag laddat upp inför. Av någon anledning blev det inte så, filmbolaget ändrade sig i sista stund, och nu blir det premiär i slutet av oktober, direkt till dvd, för Chinese Puzzle som den kommer att heta här i Sverige i stället. Jag återkommer med min recension i samband med det.

Så till huvudämnet för dagen: Eric Rohmers L’Anglaise et le duc. Den handlar om den skotska adelskvinnan Grace Elliott och hennes vänskap med hertigen Filip av Orléans (eller Philippe Egalité som han ändrade namn till i samband med revolutionen). Filmen utspelas efter stormningen av Bastiljen och handlar huvudsakligen om den så kallade skräckväldestiden under ledning av Robespierre och jakobinerna. Det är lika mycket en skildring av det politiska skeendet som relationerna mellan de personer det handlar om.

L’Anglaise et le duc är på samma gång en tämligen typisk men också ovanlig film i Eric Rohmers filmografi. Sin vana trogen skildrar han till det yttre dramatiska skeenden huvudsakligen genom dialoger, det pratas med andra ord nästan hela tiden, men formmässigt är den en udda Rohmerfågel. För första fången använde han digital teknik för att filma och exteriörerna från det dåtida Paris är filmat mot green screen och med målade dekorer. Interiörerna är också noggrant återskapade och tidstypiska. Det är klart att det ger ett lite udda och säreget intryck att se personerna röra sig genom vad som egentligen är tavlor, men när man vant sig vid det lite konstlade utseendet är det bara fängslande.

Dialogerna är på typiskt Rohmervis vindlande, ordrika och resonerande. Den filosofiska aspekten är som alltid närvarande. Det yttre händelseförloppet är nog så spännande och det finns scener i L’Anglaise et le duc som är så nära en regelrätt thriller som Rohmer någonsin kom. Filmen ger en bild av en mörk tid i den franska historien, en tid av förtryck och med ständigt hot om våld och repressalier. Men så kallades tiden ju också för skräckväldet. Den här bilden togs inte emot med glädje av alla utan filmen fick utstå en hel del kritik från vissa håll. En del kallade den till och med för rojalistisk propaganda.

För egen del ser jag L’Anglaise et le duc som ett fängslande kvinnoporträtt och en intressant skildring av hur det kan ha gått till under ett dramatiskt och omtumlande politiskt skede i världshistorien. Hur det ligger till med sanningshalten får andra, mer insatta bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillade filmen och att jag tycker att den passar alldeles utmärkt att se såhär på quatorze juillet.

Trevlig fête nationale, mina frankofila vänner!

Löjets skimmer – en elakt underhållande film på quatorze juillet

Trevlig 14 juli önskar jag er alla frankofila vänner var än ni befinner er! För dig som är på jakt efter en lämplig film att se den franska nationaldagen till ära vill jag detta år slå ett slag för den Oscarnominerade Löjets skimmer (Ridicule) från 1996, regisserad av mångsidige favoriten Patrice Leconte.

Året är 1783 och handlingen utspelas vid eller kring kung Ludvig XVI:s dekadenta hov i Versailles. Adelsmannen Grégoire Ponceludon de Malavoy vill få hjälp av kungen att dränera och sanera de smittspridande träskmarker som finns på hans marker och som gör invånarna sjuka.

Han företar sig den långa resan från sina marker i trakten av Lyon till Versailles för att försöka få audiens hos kungen. Väl på plats blir han varse det stentuffa och hänsynslösa maktspelet där alla är beredda att kliva över varandra för att förbättra sin position visavi hovet.

Och det viktigaste vapnet i kampen är en vass tunga, eller esprit som det kallas i de finare salongerna. Frågan är om den lantliga, och lite naiva, adelsmannen har vad som krävs och är hårdhudad nog för att klara spelet.

Patrice Leconte regisserar med sedvanligt lätt handlag och Löjets skimmer är en ständigt skamlöst underhållande film. Det dialogdrivna manuset är sylvasst och sätter strålkastarljuset på uppenbarligen universella och tidlösa beteendemönster i maktens korridorer.

För det är egentligen inte mycket som skiljer elakheterna, positionerandet och ränksmidandet i Löjets skimmer och i exempelvis den nu aktuella amerikanska tv-serien Veep. Och Löjets skimmer drar precis som Veep på ett lustfyllt sätt ner byxorna på just maktens människor och deras beteenden. Elakheterna står som spön i backen, inte bara mellan karaktärerna på filmduken utan också i hur de beskrivs.

Även om Löjets skimmer inte handlar direkt om den franska revolutionen så har den relevans för densamma. Det verklighetsfrånvända, cyniska och högmodsfulla liv som aristokratin ägnar sig åt i filmen var en av de direkta anledningarna till att revolutionen så småningom tog fart.

Kombinationen av materiellt överdåd och totalt ointresse för folkets väl och ve blev till slut en av de tändande lågorna i den revolutionära elden. Nu är förvisso inte Löjets skimmer en film som gör anspråk på att vara historiskt korrekt, men den tecknar ändå en förmodligen trovärdig bild av hur det kunde gå till på den tiden – och hur det i överförd bemärkelse går till än i dag.

Löjets skimmer är en bitvis hejdlöst rolig film. Dessutom synnerligen välspelad. Charles Berling, Fanny Ardant och Jean Rochefort är bara några av de skådespelare som briljerar filmen igenom. Att det därutöver är en enda lång njutning att lyssna till språket och formuleringskonsten i dialogerna är ytterligare en bonus. Det här är egentligen en film för alla dagar, men kanske ändå extra mycket just i dag – i samband med La Fête nationale.

Dagen efter kvällen före…

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Efter en tids funderande kom jag på vilken film jag i går skulle titta på för att uppmärksamma den franska nationaldagen. När jag väl kom på det framstod det som fullkomligt självklart. Men trots det blev det inget filmtittande. Några dagars tidiga jobbmorgnar (i går ringde väckarklockan 03.50) tog ut sin tribut. Att jag i onsdags satt uppe sent och tittade på semifinalerna i fotbolls-VM för damer på tv och att jag igår sedan behövde jobba lite längre än väntat var nog det som fick bägaren att rinna över.

Summa summarum: det var en trött och sliten Mattias som kom hem i går eftermiddag och trots halvannan timmes sömn hämtade jag mig aldrig riktigt. Och med tanke på att det väntade ännu en tidig revelj i morse så fick det bli tidig nattning. Därmed ingen film. Tröttheten gjorde också att jag helt glömde att gå och inhandla några lämpliga franska bakverk, så mitt firande av den 14 juli blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Vad jag dock kom ihåg var att lägga in några härliga franska musikfavoriter i musikmixen i mitt radioprogram, så jag gick gick inte genom hela nationaldagen utan att på något sätt uppmärksamma den.

Hursomhelst så tog jag idag igen en del av det jag missade att göra igår. Bättre sent än aldrig. Jag bänkade mig framför TV-apparaten, dukade fram några inköpta franska kulinariska läckerheter och tittade på min för ändamålet utvalda film: den synnerligen passande La Marseillaise av Jean Renoir från 1938.  La Marseillaise är inte någon av mästaren Renoirs mest kända filmer, den är i dag snarast bortglömd.

Men det är inte så konstigt med tanke på att den gjordes mellan två av hans allra bästa och mest kända filmer: Den stora illusionen (La grande illusion) och Människans lägre jag (La bête humaine). Den förstnämnda hör till mina absoluta favoritfilmer. La Marseillaise är inte lika bra som dessa två filmer och har kanske just därför fallit i glömska. Men det betyder såklart inte att det är en dålig film och det är det inte heller.

Det är en ambitiös och engagerad film – kanske den allra bästa som gjorts på ämnet – om den franska revolutionen. Den är emellanåt närmast journalfilmslik i sin strävan efter att försöka ge en känsla av autenticitet. Renoirs sympatier ligger tydligt hos revolutionärerna, men i filmen får vi se revolutionen ur flera olika vinklar och skildringen är hyfsat nyanserad även ur aristokraternas och kungligheternas perspektiv.

Att Jean Renoir valde att göra denna revolutionsromantiska hyllning till folket just 1938 var heller ingen slump. Han aktiv stödjare av den vänsterradikala Front populaire-alliansen med Léon Blum i spetsen som hade vunnit det franska parlamentsvalet 1936 och handlingen i La Marseillaise kan ses som en parallell till det just då dagsaktuella franska politiska läget. Inte minst med tanke på det allt mer spända läget i förhållande till Tyskland.

Att Jean Renoir hade sitt politiska hjärta fast förankrat till vänster på den politiska skalan och tilltalades av solidaritetstanken blir inte mindre tydligt av att La Marseillaise delvis finansierades genom att medlemmarna i den fackliga organisationen CGT erbjöds att betala 2 franc var, vilket på den tiden motsvarade en biobiljett. Det de i praktiken gjorde var alltså att reservera en plats på en av visningarna.

La Marseillaise ståtar med ett ganska omfattande persongalleri och den spänner över flera års tid, men följer i huvudsak ett antal personer från södra Frankrike som tidigt rycks med i revolutionen och som tar värvning i den frivilligbataljon som 1792 vandrade från Marseille till Paris för att där ansluta till revolutionsarmén och delta i kampen dels mot rojalisterna, dels mot de hotande Österrikiska styrkorna efter krigsförklaringen tidigare samma år. Med revolutionen och de storpolitiska skeendena som fond berättas historien om dessa individer, deras vänskap och vedermödor i de dramatiska och omvälvande tidernas skugga.

Jean Renoir berättar långsamt och med en nästan dokumentär ton. Han behärskar de storslagna stridsscenerna (som exempelvis stormningen av Tuileriepalatset) lika bra som de mer nertonade scener där han tar ner berättandet på individnivå. När det gäller det senare kan man se prov på det suveräna handlag när det gäller poetisk realism som Renoir skulle briljera med i sin nästkommande film Människans lägre jag.

Vad man kan anmärka på är att främst den första halvtimmen av filmen är lite svulstig i tonen med alla sina förvisso eldiga och engagerande, men i längden aningen enkelspåriga tal. Men det är mer små detaljer som inte fläckar ner helheten nämnvärt. Le Marseillaise är ännu en av de där filmerna som gör att jag utan tvekan håller Jean Renoir som kanske den bästa regissör som fransk film någonsin haft – och det vill inte säga lite.