Spännande fiktivt möte i den franska revolutionens spår

Då har det återigen blivit den 14 juli och traditionsenligt bjuder jag här på bloggen på ett passande filmtips denna den franska nationaldagen till ära. I år får det bli den fransk-italienska filmen Natten i Varennes (La nuit de Varennes i original) från 1982.

Den regisserades av den berömde italienske regissören Ettore Scola som är en av alla de berömda kulturpersonligheter som gått ur tiden detta märkliga år 2016 och visades inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Natten i Varennes utspelas några år efter de dramatiska händelser som är anledningen till att den franska nationaldagen firas just denna dag. Det är en fiktiv berättelse som tar sitt avstamp i en verklig händelse, det franska kungaparets flykt från Paris och arrestering i staden Varennes i juni 1791. En nyckelhändelse i hela den franska revolutionen.

Filmen bygger på boken La nuit de Varennes ou l’impossible n’est pas francais av Catherine Rihoit och är den påhittade berättelsen om ett möte mellan ett antal verkliga personer under en diligensfärd genom Frankrike, i spåren bakom det flyende kungaparet.

Under färden möts bland annat en åldrad Giacomo Casanova (spelad av en förträfflig Marcello Mastroiani), den libertinske författaren Nicolas Edme Restif de La Bretonne, den engelskamerikanske revolutionären Thomas Paine (spelad av Harvey Keitel). Deras samtal kretsar mycket kring den nya värld som formas i revolutionens spår.

Natten i Varennes är en överlag dialogdriven historia, men den har sin beskärda del av dramtiska händelser också. Dessutom är dialogen mycket välskriven och innehåller humor, fart och fläkt.

Faktum är att det inte är utan att jag lite kommer att tänka på Quentin Tarantinos sätt att driva handlingen framåt genom dialog när jag ser hur Ettore Scola arbetar här (vilket såklart kan vara färgat av att det inte var så länge sedan jag såg The Hateful Eight som ju också har sin beskärda del av dialogdrivna scener under diligensfärd)

Ettore Scola ger också filmen en typiskt italiensk burleskhet som också gör sitt till för lätta upp stämningen emellanåt, men som också tillåter några skådespelare befinna sig på gränsen till (och understundom kliva över den) överspel.

Filmen är noggrant iscensatt, inte minst när det gäller kostymer och scenografi, och den noggrannheten skapar en stark autenticitetskänsla. Dessutom är det hela utsökt fotograferat. Med andra ord en film väl värd att se en dag som denna, om du frågar mig.

Trevlig quatorze  juillet och Fête nationale, mina frankofila vänner!

 

Filmtips för årets firande av den franska nationaldagen

Det är som ni som följer denna blogg, trots mina ambitioner att råda bot på det, fortsatt glest mellan uppdateringarna. Nu är det det dock dags för ännu ett. Såhär på den franska nationaldagen brukar jag bjuda på ett filmtips med anknytning till densamma och den traditionen ämnar jag att upprätthålla.

Årets tips får bli Les Adieux à la reine (i Sverige hittas den under sin internationella titel Farewell, My Queen) från 2012. Benoît Jacquots film utspelas under några av den franska revolutionens mest intensiva dagar. Den skildrar nämligen livet på slottet Versailles mellan den 14 och 18 juli 1789.

Berättelsens huvudperson är den unga kvinnan Sidonie Laborde. Hon tjänstgör huvudsakligen som lektris åt drottningen Marie Antoinette. När ryktena om att någonting dramtiskt och omvälvande sker inne i Paris börjar florera på slottet sprider sig oron, framförallt bland aristokraterna. Många väljer också att lämna slottet.

Sidonie, som snabbt fått en speciell realtion till den nyckfulla drottningen, väljer dock att stanna. Allt för att kunna komma drottningen än närmre. Det blir några dramatiska dagar i drottningens närhet.

Les Adieux à la reine är baserad på Chantal Thomas prisbelönta roman med samma namn från 2002 och är en fiktionaliserad berättelse byggd utifrån det verkliga skeendet under de där julidagarna 1789.

Den kastar inget nytt ljus över det hela, vi har trots allt kunnat se och läsa åtskillga skildringar av just det här skedet i den franska historien tidigare, men den känns ända hela tiden intressant. Benoît Jacquot är omsorgsfull och noggrann med detaljerna. Scenografin och kostymerna är fantastiska.

Dessutom är det välagerat av den namnkunniga ensemblen med Léa Seydoux och Diane Kruger i rollerna som Sidonie respektive drottningen i spetsen.

Som allra bäst är filmen i de skeden då den skildrar tjuv och rackarspelet bakom kulisserna. Såväl bland tjänstefolket som noblessen pågår manövrerande nästan värdigt ett House of Cards. Då bränner det till i handling och dialog.

I andra lägen är det betydligt mer ljummet och lite väl traditionellt skildrat. Allt sammantaget så tycker jag dock att Les Adieux à la reine är klart sevärd. Inte minst en dag som denna.

Ha en riktigt trevlig Quatorze juillet, mina frankofila vänner!

Eric Rohmer och den franska revolutionen

Som traditionen bjuder här på bloggen tipsar jag den franska nationaldagen den 14 juli till ära om en film som utspelas kring tiden för den franska revolutionen. I år handlar det om Eric Rohmers L’Anglaise et le duc från 2001. Men först några rader om Cédric Klapischs Casse-tête chinois som ju skulle ha haft svensk biopremiär i fredags och som jag laddat upp inför. Av någon anledning blev det inte så, filmbolaget ändrade sig i sista stund, och nu blir det premiär i slutet av oktober, direkt till dvd, för Chinese Puzzle som den kommer att heta här i Sverige i stället. Jag återkommer med min recension i samband med det.

Så till huvudämnet för dagen: Eric Rohmers L’Anglaise et le duc. Den handlar om den skotska adelskvinnan Grace Elliott och hennes vänskap med hertigen Filip av Orléans (eller Philippe Egalité som han ändrade namn till i samband med revolutionen). Filmen utspelas efter stormningen av Bastiljen och handlar huvudsakligen om den så kallade skräckväldestiden under ledning av Robespierre och jakobinerna. Det är lika mycket en skildring av det politiska skeendet som relationerna mellan de personer det handlar om.

L’Anglaise et le duc är på samma gång en tämligen typisk men också ovanlig film i Eric Rohmers filmografi. Sin vana trogen skildrar han till det yttre dramatiska skeenden huvudsakligen genom dialoger, det pratas med andra ord nästan hela tiden, men formmässigt är den en udda Rohmerfågel. För första fången använde han digital teknik för att filma och exteriörerna från det dåtida Paris är filmat mot green screen och med målade dekorer. Interiörerna är också noggrant återskapade och tidstypiska. Det är klart att det ger ett lite udda och säreget intryck att se personerna röra sig genom vad som egentligen är tavlor, men när man vant sig vid det lite konstlade utseendet är det bara fängslande.

Dialogerna är på typiskt Rohmervis vindlande, ordrika och resonerande. Den filosofiska aspekten är som alltid närvarande. Det yttre händelseförloppet är nog så spännande och det finns scener i L’Anglaise et le duc som är så nära en regelrätt thriller som Rohmer någonsin kom. Filmen ger en bild av en mörk tid i den franska historien, en tid av förtryck och med ständigt hot om våld och repressalier. Men så kallades tiden ju också för skräckväldet. Den här bilden togs inte emot med glädje av alla utan filmen fick utstå en hel del kritik från vissa håll. En del kallade den till och med för rojalistisk propaganda.

För egen del ser jag L’Anglaise et le duc som ett fängslande kvinnoporträtt och en intressant skildring av hur det kan ha gått till under ett dramatiskt och omtumlande politiskt skede i världshistorien. Hur det ligger till med sanningshalten får andra, mer insatta bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillade filmen och att jag tycker att den passar alldeles utmärkt att se såhär på quatorze juillet.

Trevlig fête nationale, mina frankofila vänner!

Löjets skimmer – en elakt underhållande film på quatorze juillet

Trevlig 14 juli önskar jag er alla frankofila vänner var än ni befinner er! För dig som är på jakt efter en lämplig film att se den franska nationaldagen till ära vill jag detta år slå ett slag för den Oscarnominerade Löjets skimmer (Ridicule) från 1996, regisserad av mångsidige favoriten Patrice Leconte.

Året är 1783 och handlingen utspelas vid eller kring kung Ludvig XVI:s dekadenta hov i Versailles. Adelsmannen Grégoire Ponceludon de Malavoy vill få hjälp av kungen att dränera och sanera de smittspridande träskmarker som finns på hans marker och som gör invånarna sjuka.

Han företar sig den långa resan från sina marker i trakten av Lyon till Versailles för att försöka få audiens hos kungen. Väl på plats blir han varse det stentuffa och hänsynslösa maktspelet där alla är beredda att kliva över varandra för att förbättra sin position visavi hovet.

Och det viktigaste vapnet i kampen är en vass tunga, eller esprit som det kallas i de finare salongerna. Frågan är om den lantliga, och lite naiva, adelsmannen har vad som krävs och är hårdhudad nog för att klara spelet.

Patrice Leconte regisserar med sedvanligt lätt handlag och Löjets skimmer är en ständigt skamlöst underhållande film. Det dialogdrivna manuset är sylvasst och sätter strålkastarljuset på uppenbarligen universella och tidlösa beteendemönster i maktens korridorer.

För det är egentligen inte mycket som skiljer elakheterna, positionerandet och ränksmidandet i Löjets skimmer och i exempelvis den nu aktuella amerikanska tv-serien Veep. Och Löjets skimmer drar precis som Veep på ett lustfyllt sätt ner byxorna på just maktens människor och deras beteenden. Elakheterna står som spön i backen, inte bara mellan karaktärerna på filmduken utan också i hur de beskrivs.

Även om Löjets skimmer inte handlar direkt om den franska revolutionen så har den relevans för densamma. Det verklighetsfrånvända, cyniska och högmodsfulla liv som aristokratin ägnar sig åt i filmen var en av de direkta anledningarna till att revolutionen så småningom tog fart.

Kombinationen av materiellt överdåd och totalt ointresse för folkets väl och ve blev till slut en av de tändande lågorna i den revolutionära elden. Nu är förvisso inte Löjets skimmer en film som gör anspråk på att vara historiskt korrekt, men den tecknar ändå en förmodligen trovärdig bild av hur det kunde gå till på den tiden – och hur det i överförd bemärkelse går till än i dag.

Löjets skimmer är en bitvis hejdlöst rolig film. Dessutom synnerligen välspelad. Charles Berling, Fanny Ardant och Jean Rochefort är bara några av de skådespelare som briljerar filmen igenom. Att det därutöver är en enda lång njutning att lyssna till språket och formuleringskonsten i dialogerna är ytterligare en bonus. Det här är egentligen en film för alla dagar, men kanske ändå extra mycket just i dag – i samband med La Fête nationale.