Mathieu Kassovitz engagerar och provocerar igen

Den som följde regissören Mathieu Kassovitz twitterkonto från tiden strax före den första omgången i det franska presidentvalet till det att den andra skulle avgöras kunde konstatera att han flitigt propagerade för att rösta blankt. Om det nu verkligen är han själv som står bakom twitterkontot i hans namn. Sådant kan man naturligtvis inte vara helt säker på.

Om vi för en stund åtgår från att det var stjärnregissören Mathieu Kassovitz som twittrade ut budskapet att det är lika bra att rösta blankt eftersom makten korrumperar, oavsett partifärg på presidenten, så går vore det inte särskilt överraskande med tanke på hans senaste film. Det går snarare helt i linje med den.

L’Ordre et la Morale som den heter bygger på verkliga händelser som inträffade i Nya Kaledonien, ett av Frankrikes återstående utomeuropeiska områden, i tiden mellan de två presidentvalsrundorna 1988.

Då sköt några kanakiska rebeller fyra gendermer till döds och tog ytterligare ett antal som gisslan. Allt i ett uppror i syfte att få börja förhandla om självständighet. Den franska regeringsmakten reagerar med att skicka dit elitsoldater, men också en tränad förhandlare vid namn Philippe Legorjus, spelad av Kassovitz själv.

Legorjus vill föröka få till en fredlig lösning och får bra kontakt med den lokala rebelledaren. Men eftersom man är just i slutspurten av presidentvalet så kompliceras situationen av ingen politiker är beredd att visa något som kan uppfattas som svaghet utan avsikten är hela tiden att sätta hårt mot hårt. Filmen inleds med en stark scen från det stora blodbad som det hela slutar i.

Mathieu Kassovitz har baserat sin film på den bok som den verklige Philippe Legorjus skrev några år efter händelserna, men faktum är att han har fått kritik från båda sidor av konflikten för att han ska ha tummat en del på sanningen och hela produktionsprocessen har varit kantad av kontroverser.

Den franska armén vägrade till exempel att vara behjälplig med material och input när det förstått vilken ton gentemot den som manuset hade och Kassovitz fick inte tillstånd att filma på plats i Nya Kaledonien.

När det var dags för den färdiga filmen att få sin premiär hindrades den från att visas i där. Ägaren av de största biograferna bedömde den som polemisk och för karikatyrartad och menade att den bara riskerade att riva upp gamla sår. Den ska dock senare ha visats på mindre biografer i delar av Nya Kaledonien.

Den exakta sanningshalten i filmen kan jag naturligtvis inte bedöma och det är klart att det skulle vara en brist om det skulle visa sig att den förmedlar rena felaktigheter, men jag tycker att det känns som att Mathieu Kassovitz är ganska balanserad i sin skildring av händelserna. Men jag kan förstå upprördheten från officiellt håll, det är ingen särskilt smickrande bild av de högre beslutsfattarna och hur Frankrike hanterade upproret som han för fram.

Det rör sig helt enkelt om gammalt kolonialt övervåld. Hur det än må vara med den exakta sanningshalten så är L’Ordre et La Morale än riktigt stark film, tveklöst Kassovitz bästa sedan genombrottet med den mästerliga förortsungdomsskildringen Medan vi faller (La Haine) från 1995.

Det är en tät, snygg och effektivt berättad film som trots sin dryga två timmar långa speltid aldrig tappar fart. Det är en film om maktens cynism och om hur (dåligt) Frankrike behandlar och har behandlat folket i sina forna och nuvarande kolonier och det finns några scener i den som är bland de allra starkaste jag har sett på många år.

Möjligtvis kan man anmärka på att Kassovitz i bland blir lite övertydlig och att filmen emellanåt kanske är just lite karikatyrartad när det gäller karaktärerna som den fått kritik för, men det är i sammanhanget mindre anmärkningar. L’Ordre et la Morale visar, efter bottennapp som Babylon A.D och Gothika att Mathieu Kassovitz fortfarande kan göra bra och angelägen film.

L’Ordre et La Morale visades vid förra årets filmfestival i Stockholm, då under den internationella titeln Rebellion, men när det gäller en mer allmän svensk biopremiär ser det riktigt mörkt ut. Vilket är synd.

Och när det gäller filmens grundtema, kanakernas längtan efter självständighet så är den processen fortfarande i gång. En folkomröstning om man ska kvarstå under franskt styre eller man ska bli självständiga är på gång. det är dock oklart när. Tidigast 2014 är det senaste budet.

Det moderna samhällets olycksbarn

Vi befinner oss i början av högsäsongen för filmgalor och många prestigefyllda pris ska delas ut den kommande dryga månaden.

En film som redan är nominerad till ett av filmvärldens mest prestigeladdade priser, en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, och som har goda möjligheter att bli den stora vinnaren vid den inhemska Césargalan (nomineringarna tillkännages först om knappa två veckor) är franska Les Misérables i regi av långfilmsdebutanten Ladj Ly. Sedan förra helgen går den att se även på svenska biografer.

Faktum är att Les Misérables redan har vunnit ett synnerligen fint filmpris. Den hade premiär inom huvudtävlan vid förra årets filmfestival i Cannes och vann där juryns pris.

Som namnet antyder har den i Mali födde men i den ökända Parisförorten Clichy-Montfermeil (som 2005 hamnade i världens blickfång i samband med de våldsamma upplopp som startade  där och sedan spreds till flera andra franska städer) uppväxte regissören Ladj Ly hämtat inspiration från Victor Hugos roman Les Misèrables (eller Samhällets olycksbarn som den fick heta i Sverige).

Men det här är långt ifrån någon ny filmatisering av den klassiska berättelsen och ännu längre från den världsberömda och älskade musikalversionen. Då bär den tydligare släktskap med Mathieu Kassovitz klassiska och mästerliga förortsskildring Medan vi faller (La Haine) från 1995, som Ladj Ly mycket riktigt också tagit upp som en stark inspirationskälla, och Spike Lees explosiva genombrottsfilm Do The Right Thing från 1989.

Les Misérables utspelas under ett drygt dygn den stekheta sommaren 2018. Det är dagen efter Frankrikes guld i fotbolls-VM och glädjeyran börjar så smått lägga sig. Termometern visar på 35 grader varmt och polismannen Stéphane Ruiz anländer till sitt nya jobb i Clichy-Montfermeil.

Han hämtas upp av sina två nya kollegor i den lilla grupp som han ska patrullera runt i den våldsplågade förorten. Efter en kort introduktion på stationen bär det av ut på gatorna och det blir ingen lugn start på det nya jobbet för honom. För de tre hamnar snabbt i en ond, nedåtgående spiral av händelser som skapar en situation som hela tiden är på gränsen att fullständigt brisera.

Les Misérables är ett veritabelt knytnävsslag till film, en närmast fysisk upplevelse och när eftertexterna börjar rulla efter den suggestiva slutscenen känner mig mig smått utpumpad.

Det vilar en stark känsla av autenticitet över hela filmen och Ladj Ly aktar sig väldigt noga för att komma med några manande pekfinger. Han säger själv att han ser filmen som ett rop på hjälp och som ett sådant är det synnerligen kraftfullt.

Den skildrar en hård och brutal verklighet men helt utan ljus är den inte. För trots att alla rollfigurer signalerar en stark känsla av hjälplöshet så bär de också sina huvuden högt, fast beslutna att inte bara överleva utan faktiskt leva ett så bra liv som möjligt.

Det är en film om en machokultur som förgiftar, om våld som föder våld och en omvärld som slutat bry sig. Les Misérables är en film som är tuff att se, men som belönar den som gör det rikt. För det här är riktigt, riktigt bra och något man bär med sig långt efter filmens slut.

Var é vargen?

Vargens sång (Le Chant du loup i original) gjorde tidigare i år succé på de franska biograferna och finns nu även tillgänglig för en svensk publik på Netflix. Det är en effektivt berättad ubåtsthriller som lyckas ge en lite egen spinn på genren. Dessutom med en rejält stjärnbeströdd rollista.

I de ledande rollerna syns nämligen Mathieu Kassovitz, Omar Sy, Reda Kateb och fransk films nya storstjärna François Civil. Den sistnämnde spelar filmens centralgestalt Chanteraide, en lovande uppkomling som tjänstgör som specialist inom akustisk krigsföring. Det vill säga att han via sin känsliga hörsel har som uppgift att identifiera vad olika undervattensljud kommer ifrån och vilka eventuella hot de utgör.

Under ett uppdrag begår han ett misstag som kunnat bli mycket kostsamt och i sin iver över att gottgöra det råkar han hamna mitt i en situation där den franska marinen blir en bricka i spelet i ett potentiellt kärnvapenkrig. Den här gången finns inget utrymme för misstag och läget blir mer och mer pressat.

Långfilmsdebuterande regissören Antonin Baudry piskar obönhörligen upp spänningen och lyckas bra med att kombinera thrillerelement med drama. Däremot känns det ibland som att berättelsen går lite väl fort fram i bland och inte får tid att utvecklas på ett till hundra procent trovärdigt sätt.

Jag tror att Vargens sång hade gjort sig ännu bättre i miniserieformat, som ubåtsthrillergenrens okrönta mästerverk Das Boot (eller Ubåten som den fick heta i Sverige) från 1981, men spännande är den och underhållningsvärdet är oklanderligt. Och som sagt lyckas den också ge oss en ingång som vi tidigare inte sett i genren och det är ju en bra sak i sig.

Årets mest missvisande titel?

Jag kan tänka mig hur snacket har gått. En annan kvinnas liv? Vad är det för en titel. Nej, vi behöver något som lockar publiken. Låt se nu, det är en fransk film vi har här…vi måste få in fransk, Frankrike eller kanske allra helst Paris i titeln. Det säljer. Juliette Binoche är ju med i filmen, var hon inte med i en film som hett något om några älskande någonstans i Paris och som blev jättepopulär för en 20 år sedan? Du tänker på De älskande på Pont-Neuf? Just det, så hette den ja. Vad tror ni om Två älskande i Paris? Ja, vilken bra idé! Fast då låter det kanske som att det är en romantisk komedi det här och det är det ju inte. Strunt i det, det viktigaste är att den säljer.

Ja, nu kan jag naturligtvis inte vara säker på att det gick till när den franska filmen La vie d’une autre från förra året fick sin svenska titel Två älskande i Paris, men det är inte otänkbart att tankegångarna gick i den stilen. Två älskande i Paris, som släpptes på dvd i förra veckan, är under alla omständigheter en synnerligen missvisande titel på denna rejält melankoliska och rätt allvarsamma film. Det vore lite som att kalla Eternal Sunshine of The Spotless Mind för säg Två älskande i Montauk eller kanske Sex and Long Island. Fånigt, fullständigt galet och framförallt totalt falsk marknadsföring.

Nu är den svenska titeln långt ifrån det enda problem som den av Sylvie Testud regisserade Två älskande i Paris dras med. Till och med Juliette Binoche är ett av dem. Jag har länge räknat henne till den synnerligen blygsamma skara av skådespelare som ALDRIG gjort en dålig roll. Filmerna hon valt att medverka i kan ha varit dåliga men hon har alltid varit bra och kommit ur det hela med hedern i behåll. Fram tills nu vill säga.

Den här rollen får hon verkligen kämpa med och lyckas aldrig riktigt få fason på den. Hon känns för en gångs skull riktigt obekväm i sitt skådespel. Hon är naturligtvis tillräckligt bra för att inte blir direkt dålig, men den här gången fungerar det inte riktigt. Och inte heller Mathieu Kassovitz, som spelar den andra huvudrollen, har här någon av sina bästa stunder.

I bägge fallen handlar det till mycket stor del om att rollerna är illa skrivna, Två älskande i Paris är nämligen en film som om inte havererar så i alla fall kantrar redan på manusstadiet. Jag är tveksam om någon regissör hade kunnat göra något riktigt bra av detta, men Sylvie Testud är uppenbarligen inte rätt kapten att få skutan på rätt köl.

Två älskande i Paris handlar om Marie, en kvinna i 40-årsåldern som en morgon vaknar upp i sin egen säng i sin egen fashionabla Parisvåning men som inte känner igen vare sig själv eller sin omgivning. Av oklar anledning har hon glömt allt som hänt de senaste 15 åren.

Hennes man är en äldre version av den serietecknare som hon träffade och förälskade sig i för just de där 15 åren sedan, men i övrigt är hon helt vilse i tillvaron. Snart upptäcker hon att det liv hon tycks ha levt, men som hon inte kommer ihåg, inte verkar ha varit ett lyckligt sådant och att hennes äktenskap tycks ha havererat. Nu har hon bara några dagar på sig att ställa allt tillrätta.

Två älskande i Paris säljs alltså som en romantisk komedi här i Sverige men någon sådan är den definitivt inte. Det är i själva verket en sorgsen och tämligen allvarstyngd historia och de komiska inslagen är synnerligen få. Ett drama med inslag av romantik hade möjligen varit en mer korrekt genrebeskrivning. Fast egentligen spelar etiketten eller genrebeteckningen ingen större roll. Den springande punkten är trots allt att det här inte är någon särskilt bra film.

Det bästa med den är det fina fotot och parismiljöerna. Berättelsen som sådan har en del potential men det slarvas snabbt bort och kvar är ett förvisso fint skal men innanför det ekar det tomt. Och då hjälper det inte riktigt att filmen bjuder på fina interiörer och exteriörer som osar Parisromantik.

Mitt råd i detta fall är undvik. De här 90  minuterna kan du definitivt använda på bättre sätt. De. och några till, kan du förslagsvis lägga på att se, eller se om, Michel Gondrys Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Där har vi en film med liknande tema som man kan se hur många gånger som helst och hela tiden hitta nya, fantastiska detaljer.

Medan männen faller

Jacques Audiard har helt välförtjänt kommit att få en position som en av fransk films riktigt stora regissörer i modern tid. Vilket bland annat understryks av att han lyckats med konststycket att få alla sina hittills sju långfilmer nominerade till en César för bästa manus. För de fyra senaste har han dessutom vunnit priset.

Att han skulle utmärka sig som manusförfattare är å andra sidan inget helt överraskande. Som son till en av fransk films allra främsta och mest mytomspunna manusmakare genom alla tider, Michel Audiard, så har han det så att säga i blodet och generna. Men att han skulle visa sig vara en sådan kraft även som regissör var kanske lite mer överraskande.

För en svensk biopublik är han förmodligen mest känd för sin senaste, synnerligen imponerade och starka, trio av filmer: Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté) från 2005, En profet (Un prophète) från 2008 och nu senast fjolårets Rust and Bone (De rouille et d’os), men det finns all anledning att följa honom ännu längre tillbaka i tiden.

Hans fyra tidigare långfilmer är nämligen nästan lika bra. Den här texten ska handla om debuten Se männen falla (Regarde les hommes tomber) från 1994.

Titeln Se männen falla är kongenial, i det närmaste en produktbeskrivning eller samlingsrubrik för hela Jacques Audiards filmografi till dags dato, för den destruktiva manligheten är ju det centrala tema som han har belyst, från olika synvinklar och på olika sätt, i film efter film.

Det är en oerhört imponerande debut såtillvida att man nu med facit i hand i form av att hans starka filmografi fylls på bit för bit får klart för sig att han redan då hade fullständigt klart för sig vad han ville göra och vad han ville skildra. Och han gör det så bra redan i Se männen falla.

Den har förvisso några skönhetsfläckar och Jacques Audiard var ingalunda färdig som filmskapare när han gjorde den, men samtidigt går det heller inte att säga något annat än att en av de största skillnaderna mellan säg Rust and Bone och En profet å ena sidan och Se männen falla å den andra är att han då inte hade tillnärmelsevis lika mycket pengar att röra sig med budgetmässigt. Med en större budget hade han sannolikt kunna ha gjort mer även av Se männen falla. Den är å andra sidan märkt av dåtidens förhärskande independent-estetik, vilket talar för att han kanske helt enkelt inte ens hade velat ha en större budget.

Se männen falla är ett sorts thrillerdrama som utspelas på två parallella plan. I ett nutida får vi följa den märklige Simon, en man som är vilsen i livet och som trivs varken i sitt äktenskap eller med sitt jobb som säljare av diverse saker. Hans enda riktiga vän är polisen Mickey. När Mickey blir skjuten och hamnar i koma ger sig Simon egenhändigt ut på jakt efter gärningsmannen. Samtidigt får vi följa hur den äldre och vresige småfifflaren Marx möter den unge och oskuldsfulle Johnny som blir hans springpojke. Det verkar vara två helt separata berättelser men man börjar snart att ana att de kanske har med varandra att göra.

Se männen falla är en mörk och olycksbådande film. Kanske Audiards mest dystra, även om den också tillhör hans minst våldsamma. Åtminstone om vi talar grafiskt våld. Stämningen i filmen är dock brutal så det räcker. Men det finns små strimmor av ljus även i Se männen falla, samma typ av strimmor som fått ännu större plats i hans senare filmer och som gör hans filmer så oerhört fascinerande och mångbottnade, främst i karaktären Johnny (vars oskuldsfullhet fångas med perfekt gehör och trovärdighet av en direkt suverän Mathieu Kassovitz).

Om man ska skjuta in sig på något i Se männen falla som inte fungerar lika bra som i Audiards senare filmer är att den där komplexiteten och blandningen mellan hårt och mjukt som gör att man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på när det gäller hans karaktärer men som gör att man någonstans ändå sympatiserar med dem inte riktigt finns där.

Den biten föll på plats redan i hans nästa film: mästerverket Den diskrete hjälten (Un héros très discret), även den med en suverän Mathieu Kassovitz i huvudrollen, men mer om den vid något annat tillfälle.

Se männen falla vann tre césarpriser: bästa debutfilm, bästa klippning och bästa manliga skådespelarlöfte (Mathieu Kassovitz) och nominerades till priset för bästa manus.

Sniper skjuter bredvid målet

Det här var en besvikelse. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk direkt av Sniper (Le Guetteur i original), men förhoppningar om något bättre än det här hade jag allt. Förutsättningarna till något bra fanns onekligen där.

Den italienske regissören Michele Placido, i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll som kommissarie Corrado Cattani i den smått briljanta tv-serien Bläckfisken, är en hantverksskicklig herre och har på hemmaplan i Italien gjort några snygga och intressanta kriminalfilmer.

Ta och kolla in hans Romanzo Criminale (nu tänker jag främst på långfilmen och inte den förvisso också utmärkta tv-serien som gjordes baserad på filmen) bara för att nämna ett exempel. När jag sedan fick klar för mig att han i denna hans första franska produktion gjort klart med så duktiga skådespelare som Daniel Auteuil, Mathieu Kassovitz och Olivier Gourmet till några av de ledande rollerna så minskade inte direkt mina förväntningar.

Det börjar också nog så bra. Michele Placido ser tack vare sin hantverksskicklighet till att snabbt piska upp en tät stämning och med hjälp av ett inte så lite Michael Mann-inspirerat formspråk, krönt av ett fantastiskt fotoarbete som framställer parismiljöerna i en stålgrå prakt och elegans, lyckas han ge den inledande bankrånsekvensen en nerv som påminner om Manns 90-talsmästerverk Heat.

Men efter en stund går det snett. Berättelsen förgrenar sig till synes tämligen okontrollerat och snart finns det liksom ingen riktning i det. Sniper vill vara många filmer på samma gång och går totalt vilse i de ambitionerna.

Det som börjar som en elegant och snygg kriminalfilm, eller Polar som de kallas i Frankrike, som fransk film alltid har varit bra på skenar sedan iväg mot såväl konspirationsthriller och seriemördarfilm. Då hjälper det inte med ett begåvat bildspråk och bra skådespelare (även om den tid då man kunde sätta likhetstecken mellan Daniel Auteuil och kvalitet i ärlighetens namn för länge sedan har flytt).

Sniper handlar om den kompromisslöse kommissarien Mattei som är ett rånargäng som länge gäckat polisen på spåren. Just när han tror att han har gillrat den perfekta fällan för att gripa rånarligan på bar gärning går det hela ordentligt överstyr.

Ligan visar sig ha hjälp av en krypskytt som oskadliggör och dödar flera av Matteis mannar. Rånarna lyckas fly och Mattei tar upp jakten på krypskytten som han tror är nyckeln till att få fast hela gänget. Men det visar sig vara en historia med många förgreningar och det hela utvecklar sig till en tuff tid för båda Mattei och rånarna.

Som de flesta som känner mig vet så har jag ofta en förlåtande attityd till och brukar försvara fransk populärkultur. Den milda sidan av mig säger att Sniper, som sedan en månad tillbaka finns på svensk dvd, i alla fall är skapligt underhållande för stunden. Men jag ska nog inte lyssna så mycket på den sidan just i det här fallet. Det finns så många andra bättre alternativ till den här filmen att lägga sin dyrbara tid på så mitt råd till dig blir trots allt att hoppa över Sniper.

Ambitiös gangsterfilm i något för trång kostym

Den före detta polismannen Olivier Marchal som slog in på en helt ny bana och blev regissör, skådespelare och manusförfattare har jag varit inne på tidigare här på bloggen.

Bland annat i samband med att den första säsongen av den utmärkta och stentuffa polisserien Braquo, som han ligger bakom, släpptes på svensk dvd.

Nu har sent omsider även Olivier Marchals senaste långfilm, Les Lyonnais från 2011, släppts i Sverige – även direkt till dvd. Brottsplats: Lyon som den har fått heta här är en brett anslagen och underhållande gangsterberättelse med verklighetsbakgrund.

Efter ett antal samtal med en av de personer som förekommer i berättelsen har Olivier Marchal skrivit ett manus som blandar verkliga händelser med fiktion.

Berättelsen utspelas på två tidsplan men med samma rollfigurer i centrum. Parallellt med att vi i nutid får följa de åldrade och grånade medlemmarna i ett gangstergäng så får vi också se hur gänget under det tidiga 70-talet växte sig starkt och manövrerade sig upp i den undre världens hierarki.

Det nutida handlingsspåret följer gängets ledare Edmond Vidal (som är den vars berättelse har legat till grund för manuset). Han försöker leva ett lugnt och ordnat liv och har lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tror han. För plötsligt dyker en gammal vän från förr upp och det sätter hela situationen i gungning.

Man kan inte direkt anklaga Olivier Marchal för att slå någon sorts rekord i originalitet här, med sina teman om lojalitet, broderskap och hämnd är Brottsplats: Lyon inne på marker som otaliga andra gangsterfilmer tidigare trampat upp massor av stigar på.

Men det går heller inte att sticka under stol med att han är en skicklig hantverkare och kan utföra klichéerna väl. Men kanske är filmen ändå lite för snygg.

Gérard Lanvin, Tchéky Karyo och de andra i de åldrade versionerna av huvudkaraktärerna är lite sådär perfekt väderbitna och elegant grånade. De levererar förvisso stabila rollinsatser men blir ändå överglänsta av sina motsvarigheter i de yngre rollerna.

Olivier Marchals första manusutkast skulle ha motsvarat ungefär fyra timmar film, efter att ha filat en hel del på det och trimmat bort en hel del blev det till slut en film på drygt 90 minuter. Jag undrar om det kanske inte hade blivit bättre om man hade gått på det första utkastet och satsat på en miniserie för tv istället?

I den här versionen blir det lite rumphugget, även om korsklippningen mellan tidsplanen är snyggt utförd, och vissa skeenden inte tillräckligt utvecklade.

Det är en ambitiös berättelse han försöker sig på att berätta, men en långfilm i standardlängdformat var kanske inte den mest lämpade för att göra det. Ett långsammare berättarflöde med ännu mer tid för karaktärerna att utvecklas hade varit att föredra. Tro jag i alla fall.

Det känns som att det finns en hel del outnyttjad potential i berättelsen. Men återigen, Brottsplats: Lyon är en underhållande, snygg och hantverkssäker film som gott och väl motiverar att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Brottsplats: Lyon är inte den enda franska film som lite i tysthet skickats ut i de svenska dvd-hyllorna i förra veckan. Samma dag släpptes även Mathieu Kassovitz starka och skakande synnerligen politiska krigsfilm L’Ordre et la Morale, då under den internationella titeln Rebellion.

Den skrev jag om redan i maj förra året och du kan läsa vad jag skrev om den här. Två bra, den ena dessutom riktigt bra, franska filmsläpp på samma dag: det är verkligen inte fy skam.

Say Oh Ah Cantona, Say Oh Ah Cantona

I morgon drar årets verkliga höjdpunkt för oss fotbollsentusiaster igång. Jag pratar naturligtvis om EM i fotboll för herrar. För Sveriges och Frankrikes del, vi återfinns som bekant denna gång i samma grupp, startar allvaret på måndag med matcher mot Ukraina respektive England.

Sveriges och Frankrikes öden i detta EM kommer jag naturligtvis att återkomma till vartefter mästerskapet framåtskrider. Så här lagom till fotbollsfesten släpps den franska thrillern Switch från i fjol med ingen mindre än den franska före detta fotbollstjärnan Eric Cantona i en ledande roll på svensk dvd.

Att Eric Cantona inte är någon oäven skådespelare har han visat tidigare, han gjorde sina första roller redan innan fotbollskarriären var över, och han gör en riktigt bra prestation i Switch. Han är förvisso inte i närheten av den genialitet och det artistskap som känneteckade honom som fotbollsspelare, men ändå.

Switch är regisserad av den franske regissören Frédéric Schoendoerffer. Manuset är skrivet av Schoendoerffer själv i samarbete med Jean-Christophe Grangé, Frankrikes kanske främste författare när det gäller mörka och psykologiska spänningsromaner. I Sverige är han kanske mest känd för att det var han som skrev boken som låg till grund för Mathieu Kassovitz effektiva thriller De blodröda floderna.

Switch är en på många sätt ganska typisk Grangé-historia. Den är mörk, våldsam och rör frågeställningar kring identitet och barndomstrauman. Den handlar om Sophie, en arbetslös tecknare i från Montréal. För att få en välbehövlig nystart i livet får hon rådet att via en internetsida byta lägenhet med någon i Paris under några semesterveckor. Hon tycker att det verkar vara en bra idé och får snabbt ett perfekt svar. Alla formaliteter överstökas snabbt och Sophie beger sig iväg på det som ska bli ett hennes livs äventyr. Och ett äventyr blir det sannerligen, men inte på det sätt hon kunnat tro.

Redan under sin andra morgon i den lånade lägenheten i Paris vänds hela hennes värld över ända och drömmen blir till en mardröm. Tungt beväpnad polis stormar lägenheten och griper henne misstänkt för ett brutalt mord. Det visar sig att hon har blivit lurad in i en fälla och att personen som hon bytt lägenhet med har snott hennes identitet och iscensatt en diaboliskt konstruerad konspiration för att sätta fast henne. Sophie lyckas fly och måste nu själv på något sätt se till att bevisa att hon inte är den skyldiga. Hela tiden med polisen, ledda av kriminalkommissarien Damien Forgeat (Eric Cantona), i hasorna.

Switch är en snygg och synnerligen tempostark actionthriller. Det är kanske inte den mest originella film du kan se, men tillräckligt underhållande för att vara värd att lägga 100 minuter av ditt liv på. Inte minst för Eric Cantonas skull. Han lyckas faktiskt gestalta sin allt mer pressade polis på ett trovärdigt sätt. Annars är trovärdigheten kanske inte alltid den här filmens allra starkaste kort.

Firma Schoendoerffer/Grangé tar några genvägar här och där i berättelsen och kombinationen av rejält uppskruvat tempo och en tämligen snårig intrig gör att regissör Schoendoerffer känner sig tvingad att lägga in några förklarande scener, ni vet sådana formmässigt trista saker där poliserna rekapitulerar vad som har hänt – mer för publiken är för sig själva. Allt som oftast, så också här, är den typen av scener mest ett tecken på haltande berättande.

Till plusskontot kan föras att Jean-Christophe Grangé alltid är bra på att piska upp en stämning av obehag och spänning. Trots att Switch inte direkt är hans allra vassaste skapelse så gäller det även denna gång. En annan sak att glädjas åt är den smittande energi som huvudrollsinnehavaren Karine Vanasse strålar av i sitt skådespelande. Och naturligtvis de fina parismiljöerna. Åtminstone i inledningen av filmen då staden presenteras i all sin prakt.

Jusqu’ici tout va bien

De senaste veckorna har jag på förekommen anledning ondgjort mig över svenska titlar på franska filmer. Här kommer något att balansera upp det hela med. Det finns trots allt goda exempel också. Som en av mina absoluta favoriter bland franska filmer, Mathieu Kassovitz alltjämt brännande aktuella La Haine från 1995.

Den fick den i mitt tycke briljanta svenska titeln Medan vi faller, en titel som ju faktiskt egentligen är bättre än originaltiteln. Ett stort kors i taket på det! Tyvärr så har det svenska bolag som nu i veckan släppte den mästerliga filmen i en nyutgåva av någon anledning valt att göra det under den amerikanska titeln Hate. Både underligt och korkat om du frågar mig. Men det viktigaste är dock intakt: själva filmen är densamma och det gläder mig enormt att den åter görs mer tillgänglig för alla som är intresserade av riktigt bra film i vårt avlånga land.

Medan vi faller, jag envisas med att använda den titeln eftersom jag tycker att det är den bästa, blev med rätta flerfaldigt prisbelönad. I prisskåpet återfinns bland annat regipriset i Cannes 1995 och en César för både bästa film och bästa klippning. Men hyllandet var inte unisont.

Medan vi faller skapade en hel del kontroverser på hemmaplan. Inte minst polismyndigheten protesterade vilt mot hur den skildrade påstådd polisbrutalitet. Vid en visning som den dåvarande premiärministern Alain Juppé (som tillsammans med bland annat president Jacques Chirac faktiskt var positivt inställd till filmen) ordnade för ministerkollegor och tjänstemän ska de närvarande poliserna ha vänt ryggen mot duken som en protest.

En annan kontrovers uppstod när den dåvarande inrikesministern Jean-Louis Debré drog några av de starkt konfrontatoriska raplåtar som fanns med på soundtracket inför rätta.

En annan politiker om inte direkt finns med bland filmens anhängare om man säger så är president Nicolas Sarkozy. När filmen återigen, i samband med de upplopp som 2005 startade utanför Paris och sedan spreds över Frankrike, hamnade i blickfånget uppstod en hetsig debatt kring den mellan Mathieu Kassovitz och Nicolas Sarkozy som då var inrikesminister.

Att Medan vi faller dök upp som ett slagträ i debatten kring upploppen var självklart. Den inspirerades trots allt av en liknande händelse som den som var den utlösande faktorn till upploppen 2005. Det var som om att inget hänt och tio år efter sin premiär var den bild av den enorma klyftan mellan invånarna i förortsbetongen och ordningsmakten i synnerhet och etablissemanget i allmänhet som filmen gav alltjämt lika på pricken.

Trots att vi som tur är inte har sett några prov på liknande upprorsscener sedan dess har den där klyftan absolut inte blivit mindre, vilket gör Medan vi faller till en synnerligen viktig och angelägen film även i dag.

Även bortsett från den politiska sprängkraften är det en på alla sätt anmärkningsvärd film. Med i sammanhanget nästan obefintliga ekonomiska resurser lyckas Mathieu Kassovitz uträtta storverk. Med tydlig inspiration från etablerade amerikanska filmskapare som Martin Scorsese och Spike Lee och den i början av 90-talet synnerligen blomstrande amerikanska indiependentfilmen, men också med en tydlig personlig och fransk touch skapade han (lite som en en sentida arvtagare till nya vågen-gänget) en visuellt och innehållsmässigt absolut hänförande och intensiv film.

Den spelades in i färg men mer eller mindre redan från början visste Mathieu Kassovitz att han ville att den skulle lanseras i svartvitt. Ett bra val. Det expressiva svartvita fotot är en perfekt inramning till det filmen berättar och jag har svårt att tänka mig den som något annat än i svartvitt.

Skådespelandet är nervigt, naket och med en suverän känsla av autenticitet. En starkt bidragande anledning till det är att Kassovitz använde sig av antingen nästan helt oprövade kort eller rena amatörer i de flesta av rollerna.

Trion Vincent Cassel, Saïd Taghmaoui (som skrev manuset tillsammans med Kassovitz) och Hubert Koundé är inget annat än fantastiska i huvudrollerna som vännerna Vinz, Saïd och Hubert. De bor alla i ett sliten förort utanför Paris och representerar tre av de största etniska minoriteterna i Frankrike.

Vi får följa dem under ett intensivt dygn just efter att våldsamma upplopp utlösts av att en annan av invånarna i deras område har skadats svårt i sammanstötningar med polisen. Stämningen i området är spänd till bristningsgränsen. Ett rykte om att en av poliserna tappade sitt skarpladdade vapen under upploppet florerar och det visar sig att Vinz har hittat det.

Han leker med tanken på att använda det för att som en hämnd om den svårt skadade vännen inte skulle överleva skjuta en polis. Hubert som är emot våld försöker få Vinz på andra tankar men för varje timme som går drivs situationen allt närmare sin spets och det dygn under vilket vi får följa de tre vännerna ser ut att bli avgörande för deras framtid.

Medan vi faller är en av de bästa urbana ungdomsskildringar jag någonsin har sett, men att se den som enbart ungdomsskildring är orättvist. Det är en svidande vidräkning över hur det på många sätt klassmässigt strikt segregerade franska samhället fungerar, eller snarare inte fungerar. Bilden av hur ungdomarna i de många liknande områdena i förortsbetongen på grund av alienationen och skyhög arbetslöshet drivs mot kriminalitet och misstro mot makthavare och ordningsmakt är rå, osminkad och brutal. Och, som sagt fortfarande sorgligt aktuell.

Medan vi faller kan ses för sin alltjämt stora sociala relevans skull eller bara för att det är briljant film – eller naturligtvis både och.  Medan vi faller är en modern klassiker. Synd att Mathieu Kassovitz som regissör sedan växlade in på ett helt annat spår och har slösat bort sin talang på filmer som Gothika och Babylon AD. Men det är en annan fråga och den får vänta till ett annat tillfälle. Eller kanske allra helst tigas ihjäl.