Den franske skådespelaren och regissören Frank Dubosc tillhör normalt sett inte mina favoriter men hans senaste film Rumbaterapi (Rumba la vie) var för mig en angenäm överraskning. Filmen som gick upp på svenska biografer i början av förra månaden levererar drygt en och halv timme feel good- underhållning av god kvalitet.
En nyckel till framgång är att Dubosc denna gång är mer nedtonad i såväl sitt skådespel (han spelar sin vana trogen själv huvudrollen) som i sin regi än vad han brukar vara. Dessutom finns det ett melankoliskt och allvarsamt stråk i manuset (som Dubosc också skrivit själv) som har välgörande effekt på filmen.
Här spelar han Tony, en man i femtioårsåldern som arbetar som skolbusschaufför och mekaniker i en liten ort en bit utanför Paris.
Han lever ensam och är en man med bestämda åsikter om det mesta, inte minst kring vad som är manligt och inte. Men så sker en livsomvälvande händelse. Han drabbas av en hjärtattack.
Den får honom att långsamt börja omvärdera sitt liv och han tar kontakt med sitt ex som han lämnade för 20 år sedan. Hans huvudsakliga mål är att återknyta bekantskapen med den dotter som bara var ett spädbarn när han övergav den lilla familjen och som inte känner till vem som är hennes pappa.
Dottern bor numer i Paris och är där lärare på en dansskola. Tony har verkligen inte mycket till övers för dans men inser att den kan vara en väg för att kunna försonas med dottern.
Hans plan är att försöka bli antagen till en av hennes kurser och sedan när läget känns rätt berätta vem han är. Problemet är bara att han ju inte gillar dans och än mindre kan utföra någon. Men han är fast besluten att göra ett försök och visar sig vara driven när han verkligen vill det.
I grunden är Rumbaterapi som min beskrivning skvallrar om en ganska traditionell feel good-historia, men den lyckas hålla sig från att bli den klichéfest som sådana lätt kan bli.
Manuset är tillräckligt välskrivet för att om inte överraska så i alla fall ta några oväntade vändningar. Dessutom innehåller det tillräckligt med svärta för att inte bli för sockersött eller översentimentalt.
Här finns också en stor portion värme och en oväntad superkraft i form av en oväntad och rolig gästinsats i form av författaren Michel Houllebecq i rollen som kardiolog.
Värda omnämnanden är också alltid utmärkte Jean-Pierre Darrousin som här spelar Tonys bäste vän och Louna Espinosa som är ett fynd i rollen som dottern Maria. Marie-Philomène Nga som gör en fin och viktig biroll som Tonys granne ska också framhållas i sammanhanget.
BleuBlancRouge 