Mor och son – en stor, liten film

I bland dyker de upp, filmerna som överraskar och letar sig direkt in i hjärtat. För mig var den i Sverige nu bioaktuella Mor och son (Un petit frère) en sådan. Sorgligt nog var jag dock helt solo i salongen.

Egentligen borde jag inte vara överraskad över hur bra den här filmen var eftersom jag blev riktigt förtjust i regissören Léonore Serrailles förra film Jeune femme från 2017, men likafullt var jag inte riktigt förberedd på den här upplevelsen.

Kanske ligger styrkan i att det är en film som liksom smyger sig på. Den är till ytan tämligen nedtonad och anspråkslös men med en underliggande kraft som sakta men säkert släpps loss. Léonore Serraille har en tonsäkerhet i sitt berättande som är imponerande och med hjälp av en strålande skådespelarensemble skapar hon en stark känsla av autenticitet som löper genom hela filmen.

Mor och son känns mycket längre än vad den är. På ett bra sätt. Speltiden på strax under två timmar är i dagens läge inget att höja på något ögonbryn åt, men den här filmen är så rik och lågmält myllrande att det känns som att på den tiden ha sett en betydligt längre film.

Mor och son är en familjekrönika som inleds i det omvälvande året 1989 och spänner över 20 års tid. Det tar sin början med att den ensamstående, unga mamman Rose lämnar hemlandet Elfenbenskusten för att skapa sig ett nytt liv i Paris. Med sig har hon sina två söner Jean och Ernest.

Sedan får vi helt enkelt följa dem och deras öden under den kommande 20 åren, från den inledande tiden som inhysta hos släktingar i en liten lägenhet i en förort till den franska huvudstaden via hur Rose träffar vad hon tror är kärleken och rycker upp den lilla familjens rötter ännu en gång och hela vägen fram till att barnen vuxit upp.

Det är en både vacker och gripande livsresa berättad växelvis ur de tre huvudpersonernas perspektiv. Med små medel uträttar Léoneore Serraille storverk. Allt från tekniska aspekter musiksättning foto och rytmiken i själva berättandet till fantastiskt agerande håller mycket hög klass.

Trots att det känns lite fel att lyfta fram någon enskild person ur skådespelarensemblen vill jag ändå speciellt nämna Annabelle Lengronne som ändå löper som en röd tråd genom filmen. Sönerna spelas av förklarliga skäl av olika skådespelare i takt med att de åldras medan hon är Rose genom alla åren. Och som hon är det. Hon levererar ett porträtt som jag kommer att bära med länge.

Hennes Rose är stark och varm men också komplicerad och svår att helt förstå sig på i alla lägen. Med andra ord en människa av kött och blod. Liksom hela filmen som känns på riktigt, hela vägen från start till mål.

Mor och son är en stor liten film som förtjänar en stor publik. Ingen ska som jag behöva sitta ensam i biosalongen och se den.

Paris 13:e arrondissement – ett franskt mästarmöte det slår gnistor om

Den i Sverige nu vod-aktuella filmen Paris 13:e arrondissement (Les Olympiades i original) är ett veritabelt mästarmöte. För vad kan man annars kalla ett samarbete mellan två av millenniets allra intressantaste filmskapare?

Vi pratar regissören och manusförfattaren Jacques Audiard har här teamat upp med Céline Sciamma som hjälpt till med manuset. Fransk filmdynamit med andra ord.

Och resultatet smäller högt, helt klart. Även om det inte riktigt når upp till de astronomiskt höga förväntningar man med rätta kan ha på ett sådant samarbete.

En extra krydda till anrättningen för egen del är att den som titeln antyder har en handling som utgår från området Les Olympiades som är en lite udda fågel insprängd i Paris trettonde arrondissement. Det är ett område som jag väl känner till eftersom det ligger bara ett stenkast från det hotell som jag, vanemänniska som jag är, oftast har som hemvist när jag är på besök i den franska huvudstaden.

Manuset är skrivet med inspiration från tre berättelser av den amerikanska serietecknaren Adrian Tomine och sättet som de tre tydliga kapitlen också vävs ihop får mig att tänka på Robert Altmans mästerverk Short Cuts från 1993.

Det doftar överhuvudtaget en hel del av just nittiotalets arthousefilm om Paris 13:e arrondissement. Singles och Reality Bites är två andra möjliga inspirationskällor som dyker upp i mitt huvud under filmens gång.

Det är något med det krispiga svartvita fotot (som för övrigt är inspirerat av den världsberömde svenska fotografen Anders Petersens verk) och den inkännande skildringen av några unga vuxnas försök av navigera sig genom tillvaron med alla sina utmaningar när det gäller relationer, jobb, omvärld och inte minst sex.

Och framförallt skildringen av sexet särskiljer Paris 13:e arrondissement från nittiotalsfilmerna som den påminner om. För, med några flagranta undantag, var framförallt den amerikanska nittiotalsfilmen tämligen kysk när det gäller sina sexskildringar. Det är inte den här filmen.

Jacques Audiard håller inte igen på den fronten, vare sig verbalt eller visuellt. I den bemärkelsen är Paris 13:e arrondissement en distinkt fransk film. Säkert för explicit för vissa, men jag tycker att det är smakfullt utfört och (viktigast av allt) motiverat för handlingen.

I grund och botten är Paris 13:e arrondissement en sorts kärlekstriangel i ett nutida Paris. Émilie får sparken från sitt jobb som telefonförsäljare och för att få råd till hyran annonserar hon efter en inneboende. Initialt är hon tveksam inför tanken att ha en man som inneboende låter hon läraren Camille flytta in.

Trots att de är överens om något helt annat inleder de ett förhållande av kravlöst sex men när känslor börjar dyka upp i bilden backar Camille undan. In i bilden kommer så småningom Nora, som strax över 30 beslutat sig för att lämna Bordeaux för att slutföra sina universitetsstudier i Paris.

Hon börjar jobba extra på en mäklarfirma som Camille redan jobbar på och de inleder, trots att även de är överens om motsatsen, ett förhållande. Men någonstans i bakgrunden rör sig fortfarande Émilie och det är upplagt för komplicerade känslor. Inte minst för att alla tre redan lyckats samla på sig känslomässigt bagage men inte riktigt fått grepp om vad de vill med livet.

Paris 13:e arrondissement är ett synnerligen välskrivet drama befolkat att genomarbetade och mångfacetterade rollfigurer som det är lätt att känna med och för. Tonträffen är som i allt annat som Céline Sciamma satt sitt namn på naturlig och fullständigt trovärdig och utförandet för Jacques Audiard ovanligt sensuellt.

Från Audiards traditionella universum kommer balanserandet mellan känslighet och våldsamhet, men den här gången är det inte fysiskt våld det handlar om utan den inneboende känslomässiga brutalitet som kärlek och de starka känslor den kan framkalla.

Inte minst är Paris 13:e arrondissement en mycket välagerad film. Trion Lucie Zhang, Makita Samba och Noémie Merlant är mycket bra i de ledande rollerna.

Fotot signerat Paul Guilhaume har jag redan varit inne på och en annan mycket stark beståndsdel i filmen som jag vill lyfta fram är det elektroniska soundtracket av musikern Rone.

Med allt detta sagt kan jag dock inte skaka av mig tanken på att Audiard och Sciamma skulle kunna ha fått ut ännu mer av det här materialet. Paris 13:e arrondissement toppar egentligen inget som de båda tidigare presterat. Men det förhindrar inte att det trots allt är en riktigt bra film. Sådan enormt hög lägstanivå håller de.

Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret

Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.