Den 15 april 2019 är ett datum för alltid inristat i den franska historien. Det var den dagen som landet så när höll på att förlora sitt allra mest kända monument och alla ovärderliga och oersättliga föremål som förvarades i dess innandömen.
Ja, jag pratar naturligtvis om dagen då den mäktiga 1300-talskatedralen Notre-Dame i Paris började brinna och var enligt expertbedömningar omkring av halvtimme till av okontrollerad brand från att totalförstöras.
Händelsen skickade chockvågor över hela världen och själv satt jag som klistrad framför tv-apparaten utan att riktigt kunna ta in vad som i direktsändning utspelades där framför mina ögon.
Att det så småningom skulle bli film av de dramatiska händelserna kändes redan från början oundvikligt och inom kort är inte två filmatiseringar Sverigeaktuella. Först ut är Notre-Dame brinner (Notre-Dame brûle) i regi av veteranen Jean-Jacques Annaud.
Filmen som fick svensk biopremiär i fredags är en överlag nagelbitande spännande historia, men samtidigt en aning ojämn. Vad den däremot hela tiden lyckas vara är häpnadsväckande rent bildmässigt.
Med hjälp av blandning av dokumentärt material, studiouppbyggda interiörer och inspelningar på plats i de arkitektoniskt liknande katedralerna i Bourges och Sens samt en slipad berättarteknik skapar Annaud en känsla av autenticitet och att vara på plats mitt i skeendet. Nästan så pass att man känner hettan från elden och svettas där i biofåtöljen.
Så långt är filmen nära på briljant. Vad jag däremot inte gillar lika mycket är när Annauds bakgrund i reklamfilmen får skina igenom väl mycket. Vissa sekvenser glider över i något som närmast liknar just reklamfilm, en sentimental och sockersöt sådan.
Dramatiken i de verkliga händelser och det hjältemod som inte minst räddningstjänstpersonalen som bekämpade elden i katedralen visade är minst sagt kraftfull nog i sig så att Annaud inte hade behövt förstärka med de små sidoberättelser som han vävt in i sin film.
Dessa invändningar till trots är mitt övergripande intryck av Notre-Dame brinner definitivt positivt. De nästan två timmarnas speltid närmast flyger förbi och jag är oftast som uppslukad av det som utspelas på bioduken. Även om jag fortfarande har svårt att greppa att det verkligen hänt. Trots att jag bara några månader efter branden var på besök i Paris och då på plats med egna ögon kunde beskåda förödelsen.
BleuBlancRouge 