RSS Flöde

Månadsarkiv: oktober 2022

Katedralen brinner!

Den 15 april 2019 är ett datum för alltid inristat i den franska historien. Det var den dagen som landet så när höll på att förlora sitt allra mest kända monument och alla ovärderliga och oersättliga föremål som förvarades i dess innandömen.

Ja, jag pratar naturligtvis om dagen då den mäktiga 1300-talskatedralen Notre-Dame i Paris började brinna och var enligt expertbedömningar omkring av halvtimme till av okontrollerad brand från att totalförstöras.

Händelsen skickade chockvågor över hela världen och själv satt jag som klistrad framför tv-apparaten utan att riktigt kunna ta in vad som i direktsändning utspelades där framför mina ögon.

Att det så småningom skulle bli film av de dramatiska händelserna kändes redan från början oundvikligt och inom kort är inte två filmatiseringar Sverigeaktuella. Först ut är Notre-Dame brinner (Notre-Dame brûle) i regi av veteranen Jean-Jacques Annaud.

Filmen som fick svensk biopremiär i fredags är en överlag nagelbitande spännande historia, men samtidigt en aning ojämn. Vad den däremot hela tiden lyckas vara är häpnadsväckande rent bildmässigt.

Med hjälp av blandning av dokumentärt material, studiouppbyggda interiörer och inspelningar på plats i de arkitektoniskt liknande katedralerna i Bourges och Sens samt en slipad berättarteknik skapar Annaud en känsla av autenticitet och att vara på plats mitt i skeendet. Nästan så pass att man känner hettan från elden och svettas där i biofåtöljen.

Så långt är filmen nära på briljant. Vad jag däremot inte gillar lika mycket är när Annauds bakgrund i reklamfilmen får skina igenom väl mycket. Vissa sekvenser glider över i något som närmast liknar just reklamfilm, en sentimental och sockersöt sådan.

Dramatiken i de verkliga händelser och det hjältemod som inte minst räddningstjänstpersonalen som bekämpade elden i katedralen visade är minst sagt kraftfull nog i sig så att Annaud inte hade behövt förstärka med de små sidoberättelser som han vävt in i sin film.

Dessa invändningar till trots är mitt övergripande intryck av Notre-Dame brinner definitivt positivt. De nästan två timmarnas speltid närmast flyger förbi och jag är oftast som uppslukad av det som utspelas på bioduken. Även om jag fortfarande har svårt att greppa att det verkligen hänt. Trots att jag bara några månader efter branden var på besök i Paris och då på plats med egna ögon kunde beskåda förödelsen.

Under påverkan dukar under av dåligt agerande

Det stora blå (Le grand bleu) från 1988 är en av fransk films största exportsuccéer genom tiderna. Inte så konstigt om någon såhär snart 35 år senare skulle vilja göra en sorts nutida uppdatering av konceptet.

Jag har ingen aning om det fanns någon sådan tanke i bakgrunden till skapandet av den nu aktuella franska Netflix-produktionen Under påverkan (Sous emprise) i regi av den amerikanska regissören David M. Rosenthal (som också skrivit manuset), men det är sannerligen lätt att misstänka att det är så.

Det finns under alla omständigheter flera gemensamma beröringspunkter: det handlar om fridykning, det finns en viss verklighetsbakgrund och det är i grund och botten en kärlekshistoria, om än destruktiv i detta fallet.

Sedan finns det såklart en hel del skillnader också även om set finns anledning att misstänka att Rosenthal sett Bessons film både en och två gånger.

Under påverkan handlar om Roxane, en ung kvinna med intresse för dykning. Under en kurs i fridykning möter hon och blir passionerat förälskad i instruktören: världsmästaren Pascal.

De inleder en relation och hon blir en del i teamet runt hans försök att sätta nytt världsrekord. Det visar sig att hon har stor fallenhet för den extrema och dödsföraktande sporten och börjar pusha sina gränser mer och mer.

I takt med hennes framsteg under vattnet förändras dock hennes relation med Pascal till det sämre och hans beteende blir mer och mer oberäkneligt.

Det finns en hel del stoff i Under påverkan som kunde ha mynnat ut i en bra film. Bildspråket är ambitiöst och filmen är löst inspirerad av den verkliga fridykarmästaren Audrey Mestres liv.

Men någon bra film blev det tyvärr inte. Därtill finns det alldeles för mycket som inte fungerar.

Manuset är slarvigt skrivet med trovärdighetsproblem när det gäller såväl händelseförlopp som karaktärsutveckling. Dessutom haltar skådespelandet betänkligt.

Framförallt är det Camille Rowe och rapparen Sofiane Zermani i rollerna som Roxane och Pacal som ställer till problem.

Ingen av dem övertygar i sina respektive roller och dessutom är kemin mellan dem i mina ögon i stort sett icke-existerande. Eftersom deras kärlekshistoria är en bärande del av filmen är det förödande.

Annie Ernaux – ett synnerligen värdig ny nobelpristagare

Det vore att ta i att brista ut i ett äntligen eftersom det är ett för mig relativt nyupptäckt författarskap, men det var med stor glädje jag tog emot svenska akademiens beslut att tilldela årets
Nobelpris i litteratur till den franska författaren Annie Ernaux.

För trots att jag var lite sen på bollen med att upptäcka hennes författargärning så blev hon väldigt snabbt en verklig favorit för mig. Något jag skrivit om tidigare här på BleuBlancRouge.

Hennes böcker har för mig dessutom visat sig vara av den där sorten som hänger med i tankarna långt efter att man läst ut dem. Inte minst gäller det den majestätiska kollektiva självbiografin Åren (Les Années) från 2008 som kom i svensk översättning häromåret.

Det är självbiografiska, men också universella böcker som i sina skarpsinniga undersökningar av minnet utmanar och stimulerar läsaren att fundera själv kring egna liknande erfarenheter och omständigheter.

Och i sitt undersökande av det personliga väver hon också in samhället och framstår på så vis som lika delar författare av autofiktion som sociolog och därmed synnerligen allmängiltig.

Annie Ernaux skriver rakt, koncist och enkelt. Skarpt formulerade observationer nästan kliniskt rena från värdeord och sådant som pekar ut hur läsaren ska reagera.

Hennes texter är lättillgängliga på samma gång som komplicerade och bråddjupa. Där djupet uppstår mellan raderna och i läsarens egna reflektioner, känslor kring och tolkningar av texten.

Att Annie Ernaux får nobelpriset öppnar såklart upp ännu större möjligheter för att ännu fler böcker ur hennes digra produktion kommer i svensk översättning.

Och tanken på att jag än så länge bara läst fem av hennes romaner gör mig lycklig. Det betyder ju att jag har så väldigt många fler att upptäcka.