Film kan framkalla känslor och reaktioner av all det slag. När det gäller det socialrealistiska och nu bioaktuella dramat Heltid (À plein temps) får den mig att kippa efter andan och kika på min pulsklocka för att se om pulsen rusar så mycket som det känns att den gör.
Heltid må vara ett drama men regissören Erik Gravel skruvar så skoningslöst åt skruvarna i berättandet att den mer känns som en thriller. Och detta med enkla medel och föredömligt återhållet berättande.
Heltid handlar om den ensamstående tvåbarnsmamman Julie (spelad av en briljant Laure Calamy) som bor i en by en bit utanför Paris. Hon jobbar som städledare på ett fint hotell inne i stan. Pendlandet gör att det blir långa och slitsamma dagar och lönen är på en nivå som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop.
Nu ser hon dock en lite ljusning. Hon är kallad till en anställningsintervju för ett nytt och mer välbetalt jobb, men inget är lätt i hennes jobb eller livssituation.
En storstrejk lamslår kollektivtrafiken, städstyrkan på hotellet är så underbemannad att ledigt för att gå på intervjun känns som en omöjlighet, banken är på henne om huslånen och den ex-maken är sen med underhållet och svarar inte i telefonen.
Bit för bit dras livspusselsnaran åt runt henne och varje beslut hon tar tycks dessutom bara förvärra situationen.
Det är i nästan alla beståndsdelar rasande skickligt utfört och spännande och fängslande från i stort sett första bildrutan till den sista.
Victor Seguins nerviga foto i kalla färgtoner och Irène Drésels minimalistiska men synnerligen effektiva elektroniska musik är två mästerliga ingredienser och skådespelarensemblen gör genomgående mycket fina och trovärdiga insatser.
Men allra mest lyser nog trots allt Laure Calamy i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden och bär filmen på sina axlar. Många känner säkert henne bäst i rollen som den lätt virriga, lite hysteriska och mycket älskvärda sekreteraren Noémi i den briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent).
I Heltid visar hon upp ännu mer av sitt register. Här är hennes skådespel mer återhållet, men lika nervigt, närvarande och älskvärt. Hon är helt enkelt den där typen av skådespelare som gör att man instinktivt känner för hennes rollfigurer, oavsett vilken typ det handlar om.
BleuBlancRouge 