Han var inte bara en av fransk films allra mest ikoniska figurer utan en av den franska kulturens verkliga giganter. Hans betydelse för den moderna filmen går knappast att överskatta. I dag nåddes vi av beskedet att han gått ur tiden i den aktningsvärda åldern av 91 år.
Jag pratar såklart om Jean-Luc Godard, den fransk-schweiziske auteuren som var med om att skapa och forma den banbrytande franska nya vågen och som efter det aldrig någonsin slutade upp med att utveckla och utforska filmmediets möjligheter.
I likhet med de andra filmskaparna som kom att räknas till Nouvelle vague-rörelsen utmanande han ständigt filmmediets rådande konventioner och det är ingen överdrift att säga att Jean-Luc Godard gjorde det mer konsekvent och vildsint än någon annan.
Hans karriär som filmare blev också lång och imponerande och spände över nästan 60 år från den sensationella debuten med Till sista andetaget (À bout de souffle) 1960 till det som kom att bli hans sista film: essäfilmen Le livre d’image som han gjorde så sent som för fyra år sedan.
Jean-Luc Godard skapade sig snabbt en unik berättarröst som var omisskännlig även om den genom åren ständigt ändrade skepnad. Mest känd och brett uppskattad blev han för sina filmer från främst den första halvan av 1960-talet då han på ett nästan oupphörligen fascinerande och fängslande sätt blandade influenser från populärkulturella amerikanska filmer med med tiden alltmer avancerade filosofiska resonemang.
Han gick alltid sin egen väg och var aldrig rädd att sticka ut hakan – vilket snabbt gjorde att han också fick ett rykte om sig som kontroversiell och en provokatör.
För att hedra denne legendar valde jag denna kväll att se om en av hans mest hyllade och berömda filmer: Leva sitt liv (Vivre sa vie) från 1962. Det var hans tredje långfilm och är en sorgsen, inkännande och gripande Emile Zola-inspirerad skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Huvudpersonen i Leva sitt liv delar mycket riktigt också namn med sin motsvarighet i Zolas berömda roman Nana från 1880.
Jean-Luc Godard tecknar berättelsen om sin Nana i tolv olika tablåer och med hjälp av såväl Zola-liknade skarpsinnig detaljrikedom och naturalism som lyrism. Det sistnämnda starkt hjälpt av ett fantastiskt svartvitt foto signerat mästerfotografen Raoul Coutard och en lika fantastisk uppvisning i uttrycksfullt skådespeleri av Godards dåvarande fru och musa, danskan Anna Karina, i huvudrollen.
Om du ännu är obekant med eller nybörjare när det gäller Jean-Luc Godards gärning som filmskapare så är Leva sitt liv ett bra ställe att börja på. Även om den innehåller sin beskärda del av intellektualiserade så är den för att vara gjord av Godard tämligen rak och lättbegriplig.
Vila i frid, Jean-Luc Godard!
BleuBlancRouge 