Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Rebecca – nordic noir på franska

Det franska folket älskar sina skandinaviska deckare, det visar sig tydligt om man besöker spänningssektionen på i princip valfri bokhandel i Frankrike där inte minst översatta svenska romaner ofta har en framstående plats i skyltningen.

Ett annat bevis är att ännu en av Hans Rosenfeldts tv-skapelser kommit en fransk nyversion. Efter att Bron blivit The Tunnel har det blivit dags att stifta bekantskap med Rebecca som den franska versionen av Marcella fått heta.

Rebecca som nu finns tillgänglig att streama på Viaplay bygger på element från de två första säsongerna av den brittiska förlagan följer i stora drag originalet men skiljer sig också på en del punkter.

Mest tydligt är att den inte ät fullt lika mörk som Marcella och en annan skillnad är att den fokuserar lite mer på den brustna relationen mellan Rebecca, som huvudpersonen föga överraskande fått heta här, och hennes man.

Det mesta går dock att känna igen. Grundstoryn för den som till äventyrs inte känner till den år densamma. Polisen Rebecca har just återvänt till sitt jobb efter flera års paus på grund av ett psykisk ohälsa.

Återkomsten till jobbet blir allt annat än lugn. Hon hamnar tidigt i en utredning av en serie mord samtidigt som problemen på det personliga planet långtifrån försvunnit.

Hennes familj håller på att splittras fullständigt och samtidigt plågas hon av våldsamma syner och blackouts. Och den negativa spiralen tycks bara snurra snabbare och obönhörligt mot någon form av brutal upplösning.

Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt att inte hamna i jämförelser mellan Rebecca och Marcella och dessa faller i mina ögon huvudsakligen ut i det engelska originalets favör.

Ring min agent-bekanta Anne Marivin gör förvisso en alls inte oäven rollprestation som Rebecca men mot Anna Friels intensiva Marcella står hon sig slätt.

Allra bäst i Rebecca är i mitt tycke Samir Guesmi som levererar ett föredömligt återhållet porträtt av Rebeccas närmaste kollega i utredningen.

I övrigt är skådespelandet i ärlighetens namn lite svajigt på många håll. Sångstjärnan Benjamin Biolay som i andra roller visat sig vara en duglig skådespelare känns till exempel bara platt och fel i rollen som Rebeccas man. Och han är som sagt inte ensam om att darra.

Det är överhuvudtaget lite väl mycket såpa över regissören Didier Le Pêcheurs personregi och iscensättning. Det är för övrigt också han som stått för manusbearbetningen.

Dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Rebecca är värd att se. Jag tappade aldrig intresset under de sex knappt timslånga avsnitten och man lyckas krama fram en hel del spänning ur materialet.

Slutintrycket landar i det kanske något tråkiga mellanmjölksomdömet bra underhållning för stunden. Men i rätt stämningsläge behöver ju inte det vara helt fel.

Heltid – livspusslet som thriller

Film kan framkalla känslor och reaktioner av all det slag. När det gäller det socialrealistiska och nu bioaktuella dramat Heltid (À plein temps) får den mig att kippa efter andan och kika på min pulsklocka för att se om pulsen rusar så mycket som det känns att den gör.

Heltid må vara ett drama men regissören Erik Gravel skruvar så skoningslöst åt skruvarna i berättandet att den mer känns som en thriller. Och detta med enkla medel och föredömligt återhållet berättande.

Heltid handlar om den ensamstående tvåbarnsmamman Julie (spelad av en briljant Laure Calamy) som bor i en by en bit utanför Paris. Hon jobbar som städledare på ett fint hotell inne i stan. Pendlandet gör att det blir långa och slitsamma dagar och lönen är på en nivå som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop.

Nu ser hon dock en lite ljusning. Hon är kallad till en anställningsintervju för ett nytt och mer välbetalt jobb, men inget är lätt i hennes jobb eller livssituation.

En storstrejk lamslår kollektivtrafiken, städstyrkan på hotellet är så underbemannad att ledigt för att gå på intervjun känns som en omöjlighet, banken är på henne om huslånen och den ex-maken är sen med underhållet och svarar inte i telefonen.

Bit för bit dras livspusselsnaran åt runt henne och varje beslut hon tar tycks dessutom bara förvärra situationen.

Det är i nästan alla beståndsdelar rasande skickligt utfört och spännande och fängslande från i stort sett första bildrutan till den sista.

Victor Seguins nerviga foto i kalla färgtoner och Irène Drésels minimalistiska men synnerligen effektiva elektroniska musik är två mästerliga ingredienser och skådespelarensemblen gör genomgående mycket fina och trovärdiga insatser.

Men allra mest lyser nog trots allt Laure Calamy i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden och bär filmen på sina axlar. Många känner säkert henne bäst i rollen som den lätt virriga, lite hysteriska och mycket älskvärda sekreteraren Noémi i den briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent).

I Heltid visar hon upp ännu mer av sitt register. Här är hennes skådespel mer återhållet, men lika nervigt, närvarande och älskvärt. Hon är helt enkelt den där typen av skådespelare som gör att man instinktivt känner för hennes rollfigurer, oavsett vilken typ det handlar om.

Ännu en av giganterna har gått ur tiden

Han var inte bara en av fransk films allra mest ikoniska figurer utan en av den franska kulturens verkliga giganter. Hans betydelse för den moderna filmen går knappast att överskatta. I dag nåddes vi av beskedet att han gått ur tiden i den aktningsvärda åldern av 91 år.

Jag pratar såklart om Jean-Luc Godard, den fransk-schweiziske auteuren som var med om att skapa och forma den banbrytande franska nya vågen och som efter det aldrig någonsin slutade upp med att utveckla och utforska filmmediets möjligheter.

I likhet med de andra filmskaparna som kom att räknas till Nouvelle vague-rörelsen utmanande han ständigt filmmediets rådande konventioner och det är ingen överdrift att säga att Jean-Luc Godard gjorde det mer konsekvent och vildsint än någon annan.

Hans karriär som filmare blev också lång och imponerande och spände över nästan 60 år från den sensationella debuten med Till sista andetaget (À bout de souffle) 1960 till det som kom att bli hans sista film: essäfilmen Le livre d’image som han gjorde så sent som för fyra år sedan.

Jean-Luc Godard skapade sig snabbt en unik berättarröst som var omisskännlig även om den genom åren ständigt ändrade skepnad. Mest känd och brett uppskattad blev han för sina filmer från främst den första halvan av 1960-talet då han på ett nästan oupphörligen fascinerande och fängslande sätt blandade influenser från populärkulturella amerikanska filmer med med tiden alltmer avancerade filosofiska resonemang.

Han gick alltid sin egen väg och var aldrig rädd att sticka ut hakan – vilket snabbt gjorde att han också fick ett rykte om sig som kontroversiell och en provokatör.

För att hedra denne legendar valde jag denna kväll att se om en av hans mest hyllade och berömda filmer: Leva sitt liv (Vivre sa vie) från 1962. Det var hans tredje långfilm och är en sorgsen, inkännande och gripande Emile Zola-inspirerad skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Huvudpersonen i Leva sitt liv delar mycket riktigt också namn med sin motsvarighet i Zolas berömda roman Nana från 1880.

Jean-Luc Godard tecknar berättelsen om sin Nana i tolv olika tablåer och med hjälp av såväl Zola-liknade skarpsinnig detaljrikedom och naturalism som lyrism. Det sistnämnda starkt hjälpt av ett fantastiskt svartvitt foto signerat mästerfotografen Raoul Coutard och en lika fantastisk uppvisning i uttrycksfullt skådespeleri av Godards dåvarande fru och musa, danskan Anna Karina, i huvudrollen.

Om du ännu är obekant med eller nybörjare när det gäller Jean-Luc Godards gärning som filmskapare så är Leva sitt liv ett bra ställe att börja på. Även om den innehåller sin beskärda del av intellektualiserade så är den för att vara gjord av Godard tämligen rak och lättbegriplig.

Vila i frid, Jean-Luc Godard!

Détox – hysterisk digital avgiftning

Farstraditionen väger alltjämt tungt inom fransk komedi. På gott och ont. Ett aktuellt exempel är den nya Netflix-serien Détox som hade premiär häromdagen. Den blandar flams och allvar på ett ibland emellanåt påfrestande sätt, men samtidigt träffar den ofta rätt i sin satir över vår digitala samtid.

Détox utspelas i Paris och handlingen kretsar huvudsakligen kring en tämligen excentrisk familj fylld av färgstarka personligheter. I centrum står kusinerna och bästa vännerna Léa och Manon.

Efter att ha hamnat i varsin besvärlig situation relaterad till sociala medier så kommer de till insikt om att deras relation till framförallt sina mobiltelefoner har blivit problematisk. Vilket får dem att fatta ett radikalt beslut. Under 30 dagar ska de leva helt utan sina mobiltelefoner eller andra digitala enheter.

Att det ska bli en rejäl utmaning för dem att klara det har de naturligtvis helt klart för sig, men att det också ska skicka svallvågor som sköljer över även deras närmast omgivning är något annat. För det gör det. De blir 30 händelserika dagar som sätter hela familjen i gungning och får många att fundera över sina livsval.

Jag hade relativt låga förväntningar när jag gav mig på att se de sex omkring halvtimmeslånga avsnitten men jag får tillstå att Détox gjorde mig positivt överraskad. Den blandar förvisso högt och lågt och är aningen fånig och skrikig emellanåt, men det finns också en hel del i den att glädja sig åt.

Jag tror nog att vi alla hittar saker i den att känna igen oss i och den är i sina bästa stunder träffsäker och genuint rolig. Dessutom finns där en rejäl dos allvar i klangbottnen. 

En avgörande faktor för om vilken berättelse som helst ska fungera är ju att man som tittare eller läsare bryr sig om rollfigurerna och även om de är tillspetsade, skruvade och i ärlighetens namn ibland rätt påfrestande så är rollfigurerna i Détox trots allt är älskvärda och engagerande.

Det kan vi till stor del tacka skådespelarna för. Inte minst imponerar Tiphanie Daviot och Manon Azem, som spelar Léa och Manon, med i stort sett hela ensemblen förtjänar beröm för vad de uträttar givet materialet.

I skrivande stund finns vad jag vet inget beslut om det kommer att bli en andra säsong av Détox men jag håller tummarna för att det blir så. Mig lämnade den första säsongen i alla fall med viss mersmak.