RSS Flöde

Månadsarkiv: augusti 2022

Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Jules och Jim – en alltjämt spänstig och vital 60-åring

SVT uppmärksammar just nu den nya franska vågen lite extra. Dels genom en utmärkt och nyproducerad dokumentär om del stilbildande filmrörelsen, dels genom att visa några av de verkliga Nouvelle vague-klassikerna.

Som till exempel François Truffauts bitterljuva och filosofiska triangeldrama Jules och Jim (Jules et Jim) från 1952.

Jules och Jim var Truffauts tredje långfilm och då tillsammans med föregångarna De 400 slagen och Skjut inte på pianisten del av en sensationellt stark öppningstrio av en filmografi.

Den tar sin början åren före första världskriget och skildrar den djupa vänskapen mellan franske Jim och österrikaren Jules – och hur den påverkas när yrvädret Charlotte som de båda förälskar sig i sveper in i deras liv som en virvelvind.

Jules och Jim är inte för inte en milstolpe inte bara inom fransk film och tjänar som uttalad inspirationskälla till exempelvis Martin Scorsese som bland annat hade den i åtanke vid vissa scener i Maffiabröder.

Truffauts berättande känns alltjämt i vissa stycken modernt och var för sin tid totalt banbrytande. Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell.

Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell. Ett öde den för övrigt delade med flera andra Nya vågen-filmer. Något man kan se mer om i den där dokumentären jag nämde i inledningen av texten.

Bland många imponerade beståndsdelar vill jag särskilt lyfta fram Raoul Coutards fantastiska foto, Georges Delerues med rätta omtalade filmmusik och Jeanne Moreaus ikoniska rollprestation som Charlotte.

Jules och Jim bygger på en roman av Henri-Pierre Roché, vars författarskap Truffaut skulle komma att återkomma till, och manusbearbetningen stod Truffaut själv för i samarbete med Jean Gruault och det är ett manus som resonerar kring och vrider och vänder på tankar kring vänskap, tvåsamhet och den fria kärleken. På ett sätt så att den fortfarande fängslar och fascinerar sin publik – sextio år efter sin premiär.

The Wire à la française

Förra sommaren släpptes den franske före detta polisen Olivier Noreks debutroman Kod 93 (Code 93) från 2013 i svensk översättning. Nu är det dags för uppföljaren Territoriet (Territoires) från året efter att göra detsamma.

Återigen handlar det om en stenhård och tidvis väldigt brutal kriminalroman som utspelas i Parisförorten Seine-Saint-Denis (som Norek själv jobbade i under många år) och med kommissarie Victor Coste i blickfånget.

Den här gången handlar det om en The Wire-doftande hårdkokt berättelse om narkotikahandeln i området och den brutalitet som följer i dess spår, samt dess förgreningar ut i samhället.

Det börjar med att tre lokala knarkkungar på kort tid hittas mördade. Av vem eller vilka och varför har dock Coste och hans kollegor inte en aning om.

Vad de däremot snabbt förstår är händelserna riskerar att skapa en snabbt eskalerande, våldsam situation och att de så snart som möjligt måste lösa morden och för att läget inte ska spåra ur fullständigt.

Sin vana trogen skriver Olivier Norek rapp, effektivt och med ett driv som gör boken till ännu en bladvändare från hans sida. Precis som i fallet med Kod 93 så tycker jag dock inte att Territoriet når upp i den lysande nivå som Ytspänning (Surface) från 2019, den första av Noreks romaner som gavs ut på svenska, håller.

Olivier Norek har för övrigt skrivit två böcker till om Viktor Coste. Den senaste, Dans les brumes des Capelans, kom ut i Frankrike så sent som tidigare i år.