Konsten att fördärva en klassiker

Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser (Les liaisons dangereuses) från 1782 har med tiden kommit att betraktas som en klassiker inom fransk litteratur.

En klassiker som det tvistas om hur den ska tolkas och om vilka avsikter författaren hade med den.

Den blev snabbt en succé om än en kontroversiell sådan, men den riktiga berömmelsen kan sägas ha kommit med den brittiska dramatikern Christopher Hamptons pjäsbearbetning från 1985 och Stephen Frears hyllade och filmversion av pjäsen.

Farligt begär som filmen fick heta i Sverige spelades in i Frankrike och hade premiär 1988. Året efter blev den flerfaldigt Oscarbelönad och följdes av ännu en filmatisering av Laclos roman. Denna gång betitlad Valmont och regisserad av Milos Forman.

1999 hamnade texten i blickfånget igen, men denna gång i moderniserad skrud i form av filmen En djävulsk romans (Cruel intentions) som flyttade berättelsen från de pre-revolutionella Frankrike till ett samtida USA och en ungdomligare kontext.

Alla dessa filmatiseringar får ses som förvisso i olika grad men likafullt lyckade.

Nu är det daga för ännu ett försök till modernisering av Chaderlos de Laclos text. Denna gång i form av Netflix-producerad fransk ungdomsfilm under originaltiteln Farliga förbindelser.

Och det är lika bra att säga det direkt: resultatet är tyvärr inte lyckat. Inte på något sätt.

Handlingen är centrerad kring en gymnasieskola i Biarritz och grunderna i berättelsen är densamma som i romanen. Men sedan tar likheterna mer eller mindre slut.

Aristokratin i den här versionen är de populäraste eleverna på skolan och deras makt och status mäts i likes och följare på sociala medier.

Célène har just anlänt till Biarritz från Paris när hon fångar populäre Tristans uppmärksamhet. Tristan som tillsammans med den lika populära Vanessa utgör ett veritabelt power couple bjuder in Célène i bekantskapskretsen.

Utan att ana oråd blir den idealistiska Célène och hennes oskuldsfulla kusin centrum för att vad och grymt maktspel mellan Tristan och Vanessa.

Rachel Suissa som både regisserat och stått för manusbearbetningen lyckas på ett effektivt sätt fördärva allt som är bra med originalet.

Borta är kvickheten och finurligheten. I stället är det illa skrivet, fånigt och vulgärt – utan ett uns av trovärdighet.

Skådespelarna ges förvisso egentligen ingen chans till annat men levererar överlag en provkarta över svajigt och tveksamt skådespeleri.

Farliga förbindelser är helt enkelt en riktigt dålig film. Jag är dock fullt medveten att jag som 50-årig man absolut inte är i filmens tänkta målgrupp men jag tror faktiskt inte att den här slarviga och tunna soppan går hem där heller.

Aline — både märklig och traditionell förtäckt biografi

Det är fortfarande ganska ovanligt med biografiska filmer om människor som fortfarande lever. Men så är Aline också en ovanlig film och på många sätt en aning märklig film.

Valérie Lemercier har regisserat och spelar själv huvudrollen som den kanadensiska sångaren Aline Dieu, yngst i en syskonskara av 14 barn.

Det handlar såklart om en film starkt inspirerad av Céline Dions liv och karriär. Men någon auktoriserad biografi är det inte och delar av familjen Dion har riktat kritik mot hur familjen porträtteras i den.

Aline hade fransk biopremiär förra året och finns sedan en tid tillbaka tillgänglig på streaming och vod i Sverige och som biografi betraktad är den samtidigt traditionell och ovanlig.

Traditionell såtillvida att den berättas rakt och kronologiskt. Tempot är högt och emellanåt är filmen mer redovisande än skildrande.

Vilket för in oss på det som gör Aline ovanlig för att inte säga rent märklig. En del utifrån sett avgörande händelser i Dions liv och karriär avhandlas liksom bara i förbifarten och den allra märkligaste effekten uppnås av att Valerie Lemercier valt att själv spela huvudrollen genom alla Alines åldrar.

Ett spännande val förvisso men inte helt lyckat. Inte minst när det gäller skildringen av Celine Dions år som barnstjärna.

Att se Lemerciers ansikte digitalt överfört till ett barns kropp skapar obehag och för tankarna till skräckfilm mer än musikalisk biografi. Märkligt var ordet.

Då funkar det något bättre från de sena tonåren och uppåt och man har i dessa fall lyckats göra henne tämligen porträttlik.

Hemma i Frankrike mottogs filmen överlag ganska väl och Valérie Lemercier belönades tidigare i år till och med med en César för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats.

På andra håll har mottagandet varit mer svalt och förbryllat.

Själv landar jag någonstans mittemellan. Jag kan ha förståelse för invändningarna men fascineras samtidigt av filmen. Allra störst utbyte av Aline har nog utan tvivel den som gillar Céline Dion för sen bjuder på frikostigt av konsertscener och musik.

Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.

Utsökt — Den franska matrevolutionen

Så här på den franska nationaldagen den 14 juli brukar jag försöka skriva några rader om en film eller något att som på något vis relaterar till händelserna 1789 som är själva anledningen till att nationaldagen infaller just detta datum.

I år får det bli filmen Utsökt (Delicieux) som lämpligt nog är högaktuell i Sverige på dvd och vod.

Filmen som är regisserad av Éric Besnard hade premiär hemma i Frankrike förra året och utspelas just 1789 under en tid på revolutionen var under uppsegling i samhället.

Huvudperson är kocken Pierre Manceron. Han jobbar som kock hos den matäskande aristokraten hertig Chamfort, men efter att ha tagit ut svängarna i samband med en viktig bjudning får han under förnedrande former sparken.

Pierre återvänder till sin lilla släktgård på landet fast besluten att kockyrket är över för honom. Men en dag dyker kvinnan Louise upp. Hon säger så ha hört talas om Pierres kokkonst och vill bli hans lärjunge.

Ytterst motvilligt låter han sig övertalas att göra det och deras samarbete blir starten på en annan sorts revolution än den som är under uppsegling i samhället utanför: en kulinarisk.

Utsökt är en formmässigt tämligen platt och traditionell feel good-film men enskilda beståndsdelar ger den ändå visst mervärde.

Fotot är fint och framförallt matlagningsscenerna får det att vattnas i munnen. Det Césarnominerade kostymarbetet håller hög klass och Grégory Gadebois och Isabelle Carré levererar stabila insatser i huvudrollerna.