Han är favoritartisten om fransmännen själv får välja

Häromdagen publicerades resultatet av en undersökning av fransmännens favoriter inom den frankofona musiken.

Opinionsinstitutet Yougov gav de drygt 1000 deltagarna i undersökningen 280 nu levande frankofona grupper och artister att välja bland och nu är alltså resultatet klart.

Vinnaren blev en på våra breddgrader något av en doldis: artisten och låtskrivaren Jean-Jacques Goldman. Men att just han skulle vinna var sannerligen ingen överraskning. För någon doldis är han sannerligen inte för en frankofon publik.

Även om han inte gjort någon skiva i eget namn eller för den delen givit några konserter på dryga 20 år så behåller han en stark status inom fransk musik. Fattas bara annat eftersom Jean-Jacques Goldman är den nu levande franska artist som sålt flest skivor.

Däremot har han under långa stunder av sin karriär fått slagits mot någon form av musikaliskt etablissemang. Hans skivor må ha genererat hit på hit och sålt i miljonupplagor, men långtifrån alla såg någon form av storhet hos honom.

Från musikkritikernas sida fick han oftast utstå i bästa fall ljumma men oftast hårda recensioner och slog ner på allt från hans ljusa röst till, som den beskrevs, tama stil.

Goldman själv lät sig dock inte nedslås utav detta utan använde med gott resultat i stället de mest elaka recensionerna i sin marknadsföring och gav dessutom några av sina album självironiska titlar som också anspelade på kritiken. Och hans publik älskade det.

Rimligheten i att Jean-Jacques Goldman toppar listan förstärks också av att han rönt stora framgångar även som låtskrivare åt andra. Till exempel så ligger han bakom de flesta av spåren på det som alltjämt är den bäst säljande franskspråkiga skivan någonsin: D’eux av Céline Dion.

För egen del kan jag inte direkt påstå att Jean-Jacques Goldman tillhör favoriterna inom fransk musik men jag kan heller inte säga annat än att jag tycker att han svarat för en rad slagkraftiga låtar som jag när andan faller lyssnar på med välbehag.

Hans bästa stund är i mitt tycke albumet vars omslag pryder det här inlägget: det självbetitlade från 1982. Eller Quand la musique est bonne som det inofficiellt har kommit att kallas efter att låten med samma namn blivit en stor framgång.

Där tycker jag att hans soft rock kommer allra mest till sin rätt. Inte minst för att produktionen ännu inte blivit lika svulstigt åttiotalistisk som på de efterföljande och ännu mer hitstinna och populära skivorna som följde under resten av årtiondet.

På albumet finns också fyra låtar som är omöjliga att runda om man vill ha koll på inte bara Goldmans låtkatalog utan på franskspråkig populärmusik från åttiotalet överhuvudtaget.

Jag pratar om det tidigare nämnda inofficiella titelspåret, Au bout de mes rêves, Comme toi och Je ne vous parlerai pas d’elle.

Men resten av toppen av listan då, kanske du undrar? Ja, den en delvis mer modern prägel.

Tvåa slutade belgiske stjärnan Stromae som tidigare i år släppte sitt första album på många år och på tredje plats återfinns min egen favorit bland fransk musik Indochine, som förvisso är inne på sitt 41:a år som grupp men samtidigt är mer populär än någonsin.

Florent Pagny och rapparen Soprano tog de övriga två platserna topp fem.

Eiffel – mannen, monumenten och kärleken

Monumentet som bär hans namn är känt över hela världen och är en av de starkaste symbolerna för inte bara för Paris där det står utan i viss mån för hela Frankrike.

Men mannen Gustave Eiffel själv känner många inte till lika bra. Kanske heller inte att ett annat av världens mest kända monument, Frihetsgudinnan i New York, är byggd runt ett metallskelett som han konstruerade.

Den sedan en tid tillbaka i Sverige bioaktuella filmen Eiffel i regi av Martin Bourboulon kan vara ett sätt att få lära känna den från Dijon bördiga mästeringenjören Gustave Eiffel.

Den väver samman två handlingsspår ur Eiffels liv: dels det slitsamma och kontroverskantade uppförandet av Eiffeltornet till Världsutställningen i Paris 1889, dels kärlekshistorien mellan honom och hans älskade Adrienne Bourges.

Eiffel är en rejält påkostad film och det märks. Några av scenerna från uppförandet av tornet är bokstavligen hisnande och återskapandet av ett tidstypiskt Paris övertygar.

Men den djärvhet, beslutsamhet och uppfinningsrikedom som den riktige Gustave Eiffel visade och sin filmen skildrar visar själva filmen inte.

Det är i mångt och mycket en traditionell biografi som inte tar ut svängarna alls, vilket såklart är synd. Det gör att en film som bygger på material nog för att kunna vara spektakulär ”bara” bjuder på god underhållning för stunden spetsad med ett antal storslagna scener.

Den viktar också för min smak för mycket över åt kärlekshistorien, jag hade gärna sett mer fokus på konstruerandet av Eiffeltornet. E

n känsla som inte direkt försvagas av det faktum att experter på Eiffel menar att väldigt mycket av det filmen beskriver gällande kärlekshistorien helt enkelt är ren fiktion och inte stämmer.

Romain Duris är sedvanligt stabil i rollen som Gustave Eiffel och Emma Mackey (för en svensk publik förmodligen mest känd för en av huvudrollerna i Netflix-serien Sex Education) är bra som Adrienne men det glänser inte om någon av dem eller deras samspel.

Irma Vep – den bortglömda pärlan bakom tv-serien

Häromveckan började HBO visa Irma Vep, med svenska Alicia Vikander i den ledande rollen. Det är Olivier Assayas själv som står för regin i denna nyinspelning i tv-serieformat av hans till nu lite bortglömda 90-talsfilm med samma namn.

I arthousefilmkretsar uppbär dock Irma Vep från 1996 någon sorts semiklassikerstatus och nu lyfts den i kölvattnet av tv-serien fram i ljuset igen.

Jag har inte börjat se tv-versionen än men tog häromdagen och såg om filmen och glädjande nog var det ett trevligt återseende för det är en film som jag tycker inte bara håller utan känns vital även med dagens ögon.

Visst finns det en hel del i Irma Vep som känns som en generisk arthousefilm från 90-talet men den har inte fastnat i sin tid.

Mycket tack vare att den redan då också förde tankarna till en annan tid: den franska nya vågens 60-tal.

För utöver att vara en smart satir över filmskapande i stort är Irma Vep också en välgjord och snygg Nouvelle vague-hyllning, filmad i svartvitt och med Truffaut-favoriten Jean-Pierre Léaud i en viktig roll.

Irma Vep handlar om den planerade produktionen av en nyinspelning av pionjären Louis Feuillades stumfilmsklassiker Les vampires från 1915.

Léaud spelar den excentriske regissören och Maggie Chung spelar en version av sig själv som handplockats att spela huvudrollen och Irma Vep.

Maggie är inte det mest självklara valet för rollen och ses på med lite misstänksamhet från vissa delar av teamet. Lite vilsen i situationen går hon verkligen in i sin research för rollen och tänjer på gränserna.

Det blir en inspelning som inte liknar någon annan med intriger och egon som ser till att hålla cirkusen igång.

Irma Vep är smart, rolig och resonerande kring kreativitet och konstnärlighetens villkor. Och dessutom en referensfest för den som intresserar sig för fransk filmhistoria.