Ikonen Gabin som ikoniske Maigret

En tradition här på BleuBlancRouge är att uppmärksamma den legendariska skådespelaren Jean Gabins födelsedag den 17 maj.

Som traditionen bjuder görs detta genom att skriva några rader om en film ur hans synnerligen digra filmografi.

I år föll valet på något på sätt och vis dubbelt ikoniskt: den ikoniska Gabins första insats som Georges Simenons lika ikoniska figur kommissarie Jules Maigret.

Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège) från 1958 är baserad på romanen med samma namn men Jean Delannoys film skiljer sig en del från sin litterära förlaga.

Delannoy som själv gjort manusbearbetningen tillsammans med bland andra dialogmästaren Michel Audiard har helt utefter dåtidens rådande trend så att säga noirifierat Simenons text och gjort den både hårdare och mer svartsynt.

Dessutom har man gjort vissa förändringar i handlingen som bland annat flyttats från Montmartre till Marais och berikats med ett antal figurer som inte finns i boken.

Förändringarna är inte nödvändigtvis alltid till det bättre men de funkar rent filmiskt.

För en visavi originaltexten mer trogen filmatisering kan man hitta i den brittiska tv-version med en lysande Rowan Atkinson i huvudrollen som gjordes för några år sedan.

Jean Gabin gör också Maigret med den äran, men i linje med filmens övriga uttryck är hans version av den berömda kommissarien mer hårdkokt än den som beskrivs i Simenons böcker.

Maigret gillrar en fälla brukar allmänt hållas som den bästa av de tre filmerna med Jean Gabin i titelrollen och jag är böjd att hålla med.

Det är en väl fungerande och underhållande film noir med atmosfärdrypande foto i svartvitt, bra bett i dialogen och en spänning som håller i sig.

Jean Gabins närvaro är en kvalitetsgarant i sig och att en annan BleuBlancRouge-favorit i Lino Ventura dyker upp i en mindre roll gör saken sannerligen inte sämre.

Maigret gillrar en fälla kan nog vara lite knepig att få tag på i Sverige men i hösta släpptes den i en utmärkt, nyrestaurerad utgåva i Frankrike.

Intresset för Georges Simenons skapelse tycks hålla i sig över generationerna. Det har gjorts otaliga Maigret-filmatiseringar genom åren och så sent som förra året hade en ny film av Patrice Leconte kort och gott betitlad Maigret premiär i Frankrike.

I den är det ingen mindre än Gérard Depardieu som ikläder sig titelrollen. Återstår att se om den får svensk premiär också.

Bigbug – Jeunets magplask

Den självlärde regissören Jean-Pierre Jeunet är trots att han inte är den mest produktiva av filmskapare en självklar del av den moderna franska filmen.

Redan med debutfilmen Delicatessen från 1991, som han gjorde med vännen Marc Caro, blev han en arthousefilmens nya älskling och efter uppföljaren De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) fick han sitt första högprofilerade uppdrag.

Alien – återuppstår blev dock ingen framgång och inte heller något brett genombrott. Det skulle dock komma några år senare med hans första film franska film efter utflykten till Hollywood.

Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amèlie Poulin) från 2001 är än i dag en av de filmer som människor över hela världen först kommer att tänka på när de tänker på fransk film.

I och med den går det att säga att hans karriär nådde sin peak. För efter det har det blivit allt längre mellan filmerna för honom och uppmärksamheten kring dem dessutom mindre.

Kanske är det fråga om ett klassiskt fall av prestationsångest eller så var det möjligtvis så att han med Amèlie helt enkelt hamnade i läget med en kreativ formtopp och den för honom optimala storyn att berätta?

Oavsett vilket så har han efter det egentligen aldrig varit nära att upprepa vare sig succén eller kvalitetsnivån, även om han gjort bra filmer också efter den.

När det vankas en ny film av Jean-Pierre Jeunet är det också fortsatt en sak som på många håll skapar uppmärksamhet och förväntningar, men det blir som sagt allt längre mellan varven.

I februari var det premiär för hans första långfilm på nio år, den Netflix-producerade Bigbug. Lite i skymundan ändå och efter att ha sett den kan jag lite förstå varför.

För i Bigbug är det tyvärr tämligen lite som minner om Jeunets tidigare briljans. Det är i stället i mina ögon i mångt och mycket ett tunt mischmasch av influenser från flera olika håll, mest tydligt Blade Runner och Monty Python.

Det kanske låter intressant och aptitretande och det hade det kunnat vara också med en Jeunet i gammal god form, en rimlig budget och ett vettigt manus.

Då och då glimtar det till av briljans även i Bigbug men alltsomoftast är det i stället flamsigt, överspelat och i avsaknad av Jeunets omvittnade genialiska visuella berättarglädje.

Bigbug utspelas i ett högteknologiskt 2045. Människan är omgiven av artificiell intelligens som tar hand om det allra mesta.

I en sorts retrofuturistisk förort blir en brokig skara människor fast i ett radhus då deras hushållsrobotar låser in dem för att skydda dem från det kuppartade uppror som andra robotar står för i samhället utanför.

Det blir en kamp för att försöka ta sig ut – och för att överleva varandras sällskap. För de går snabbt varandra rejält på nerverna.

Någon sorts lätt absurdistisk komedi är det nog tänkt att vara, men särskilt roligt blir det sällan. Fyndigt i bland men oftast bara skrikigt och utan finess.

Dessutom ser det produktionsmässigt tyvärr rätt plastigt ut och det flyhänta kameraarbete och finessrika bildspråk han tidigare visat prov på lyser oftast med sin frånvaro.

Mima förväntningar på Jean-Pierre Jeunets nästa film kommer inte att vara jättehöga efter detta.