I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.
För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.
Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.
Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.
Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.
Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.
Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.
Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.
BleuBlancRouge 