Quentin Dupieux fortsätter att hålla absurdismens fana högt

Den franske mångsysslaren Quentin Dupieux fortsätter att leverera säregna och helt unika filmupplevelser. Efter det surrealistiska mästerverket Deerskin (Le Daim i original) är de nu dags för svensk premiär på vod och dvd för hans senaste film Mandibles (Mandibules i original) från 2020.

Återigen har han regisserat, skrivit manus, fotograferat och klippt filmen själv. Däremot har han, som ju själv är framgångsrik musiker under namnen Mr Oizo, tagit hjälp av den engelska gruppen Metronomy med musiken.

Handlingen i Mandibles kretsar kring de två polarna Jean-Gab och Manu som kanske inte är så att säga de skarpaste knivarna i lådan. Snarare en sorts fransk motsvarighet till Bill och Ted eller Harry och Lloyd.

I samband med att de fått uppdraget att mot lite pengar leverera en väska med okänt innehåll stöter de på något riktigt märkligt. I bakluckan på den bil som de stulit för att utföra sin uppgift hittar de en gigantisk fluga.

De två vännerna får efter den initiala förvåningen idén att ta hand om flugan med målet att träna upp den och tjäna pengar på den. Det blir starten på en serie mer eller mindre galna händelser bland excentriska människor.

Mandibles är inte lika lyckad som Deerskin eller för den delen Nära ögat (Au poste!), men den är ändå rejält underhållande och uppfriskande galen.

Sin vana trogen har Dupieux samlat ihop en spännande och på flera håll namnkunnig ensemble. David Marsais och Grégoire Ludig är charmiga i huvudrollerna och i andra viktiga roller syns bland andra Adèle Exarchopoulos och den belgiske artisten Roméo Elvis.

Quentin Dupieux filmer kanske inte är något för alla, men för den som söker efter något rejält annorlunda med en god dos av glimt i ögat och mörk humor är de väl värda ett försök.

Mixte – medryckande skildring av ett Frankrike i brytningstid

En efter en startar de stora streamingjättarna nationell produktion. Förra året släpptes Amazon sin första helfranska produktion: tv-serien Mixte. Och det är en alls ingen oäven premiär och väl värd att lägga tid på att se.

Handlingen cirkulerar kring ett gymnasium i en liten stad på den västfranska landsbygden i början av 1960-talet. Serien tar sin början den första dagen på ett skolår då man på försök ska låta flickor gå på samma gymnasium som pojkar.

En nyordning som många på skolan och i det lilla samhället är minst sagt skeptiska till. Och det blir också ett händelserikt läsår som vi under seriens åtta avsnitt får hänga med på.

Vi får följa såväl elevernas som skolpersonalens och föräldrarnas vedermödor i kölvattnet av de ovana situationer som uppstår på grund av eller tack vare experiment med blandade klasser på skolan.

Mixte har drag av såpa över sig och en del rollfigurer är lite endimensionella men överlag lyckas den bra med att fånga in det den vill skildra.

Den lyckas fånga sin tid väl och hinner avhandla glappet mellan vuxen- och ungdomsgenerationen, trångsynthet, den begynnande sexuella revolutionen och livet i en småstad. Bara för att nämna några ämnen som fångas in.

Mixte tar sig kanske inte ner på djupet men engagerar ändå, mycket tack vare värme, bra tonträff och fint skådespelande.

I skrivande stund tycks det inte klart om det blir någon ytterligare säsong men jag håller tummarna för att det blir så. Jag är helt klart nyfiken på att få se vad som händer med de här rollfigurerna.

Bröllopstalet- en avig och underhållande livskris

Om du är sugen på att se något lite annorlunda men ändå inte alltför utmanande kan Bröllopstalet (Le Discours i original) som nu är tillgänglig på dvd och vod i Sverige.

Laurent Tirards film från 2020 skulle ha visats inom tävlan i filmfestivalen i Cannes men då festivalen på grund av pandemin ställdes in fick den urpremiär vid senare tillfälle.

Fabrice Caros roman Le discours som ligger till grund för filmen ansågs ofilmbar men Laurent Tirard ror det hela i land tack vare berättarteknisk påhittighet.

Bröllopstalet är mer eller mindre en bildsatt inre monolog i filmens huvudperson Adrien, en livskrisande 35-åring som lider av hjärtesorg efter att hans flickvän velat ta en paus i deras förhållande.

Efter ett antal veckor skickar han ut en trevare till henne i form av ett sms och filmens nutid är en familjemiddag han är på medan han väntar på hennes eventuella svar.

Under middagen får den introverte Adrien också frågan av sin blivande svåger om han kan hålla ett tal på det stundande bröllopet mellan honom och Adriens syster.

Adriens inre är i uppror och hans tankar snurrar och spinner loss i bitvis svindlande tankebanor kring det egna förhållandet, familjen och hur han ska kunna ta sig ur mardrömmen bröllopstalet.

Det är fyndigt, roligt och med mycket att relatera till. Tirards kreativitet i berättandet är oftast lyckad men samtidigt är den lite väl formmedveten i bland och känns lite upprepande i andra.

Benjamin Lavernhe är utmärkt i huvudrollen och med en speltid på strax under en och en halv timme är det aldrig någon fara att bristerna ska gå ut menligt över underhållningsvärdet.

Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

La vie en roses

Så här mitt i mörkaste vintern kan det behövas en dos nästan bokstavligen rosdoftande feelgood.

Det är precis vad den bioaktuella Doften av rosor (La fine fleur) i regi av Pierre Pinaud från 2020 bjuder på.

Graden av förutsägbarhet är förvisso väldigt hög men det spelar inte jättestor roll när mysfaktorn också är det. Lägg till finfint skådespeleri av inte minst Catherine Frot i huvudrollen och överseendet med bristen på originalitet blir än större.

Doften av rosor handlar om den envisa och principfasta rosodlaren Ève Vernet som trots att verksamheten som grundades av hennes älskade pappa länge brottats med stora problem och står på ruinens brant strävsamt kämpar på.

En sista chans uppenbarar sig när hennes trogna hjälpreda lyckas ordna fram hjälp i form av tre personer genom att projekt för långtidsarbetslösa.

Problemet är bara att de inte har någon som helst erfarenhet av att odla fram prisbelönta rosor, vilket är precis vad som krävs för att rädda Èves företag.

Hur det går är inte svårt att lista ut men vägen till det väntade slutet är skickligt utstakad, sådär lagom sentimental och rosenbladsbeströdd utan att vara sockersöt.

Farväl, Jean-Jacques Beineix!

Ännu en av den frankofona filmens visionärer har gått ur tiden. I detta fall en person som med sina tidiga filmer spelade en viktig roll i processen att lägga grunden till den frankofil jag är i dag.

I dag nåddes vi av beskedet från Frankrike att Jean-Jacques Beineix avlidit 75 år gammal.

Tillsammans med Leos Carax och Luc Besson var han den ledande figuren inom den rörelse inom fransk film som kom att kallas cinéma du look och som fick stor internationell genomslagskraft under främst 80-talet.

De tre blev stora namn men också omtvistade. Alla dubbades till enfants terribles och termen cinéma du look myntades ursprungligen som pejorativ kring deras filmers kvalitet.

Med tiden kom Carax att tilldömas konstnärlig cred medan både Beineix och Besson fortsatt fick utstå kritik och nedsättande omdömen. Icke desto mindre får alla tre räknas som viktiga figurer för hur modern fransk film utvecklats.

Mest berömd är Jean-Jacques Beineix för två filmer: långfilmsdebuten Diva från 1981 och Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (37°2 le matin i original) från 1986 och det var just de två filmerna jag pratar om när jag säger att Beineix gjorde ett avgörande intryck på mig när jag formades till frankofil.

Det var häftiga och visuellt slående filmer med berättelser om starka känslor. Perfekt för att fängsla en tonåring med ett allt starkare intresse för film. I ärlighetens namn ska väl också påpekas att den frikostiga nakenheten i Betty Blue också spelade roll för att fånga den där tonåringen.

Filmerna tog intryck av och hämtade inspiration från de amerikanska men hade en elegans och coolhet som de samtida amerikanska inte hade.

Jean-Jacques Beineix popularitet peakade med Betty Blue och efter den dalade hans stjärna relativt snabbt. Vilket resulterade i att det bara blev en handfull egenregisserade långfilmer till.

Men om man lägger till den i mina ögon inte helt lyckade Månen i rännstenen (La lune dans la caniveau) från 1983 får man tillsammans med Diva och Betty Blue en trio filmer som satt odiskutabelt avtryck inom modern fransk film.