Så här mot slutet av året sitter många och filar på sina årsbästalistor och här veckoslutet är det svensk biopremiär för en stark utmanare till titeln årets bästa film.
För så bra är den, Céline Sciammas nya film Lilla mamma (Petite maman). Hon har redan tidigare briljerat i skildringar av barn och ungdomar och här gör hon det igen.
Avskalat, lågmält och med en suverän tonträff berättar hon om den lilla flickan Nelly vars älskade mormor just dött.
Präglade av djup sorg åker familjen till mormoderns hus, vilket också är mammans barndomshem, för att rensa ut det innan det ska säljas.
En dag har mamman lämnat Nelly och hennes pappa ensam kvar i huset. Ungefär samtidigt träffar Nelly en flicka i samma ålder i skogen intill huset. En flicka som råkar heta Marion, precis som Nellys mamma. Och visst är det något bekant över henne?
Lilla mamma är en till formen anspråkslös pärla till film. Sciamma berättar långsamt och kontemplativt och filmen klockar in på blott strax över 70 minuter.
Men under den enkla ytan öppnar sig att djup av värme, humanism och kärlek. En sorts magisk realism som berör och griper tag om hjärteroten.
Personregin är ypperlig rakt igenom och skådespelet genomsyras av total autenticitet. Lilla mamma är helt enkelt ännu en toppfilm av Céline Sciamma som ju redan gett oss filmer som Porträtt av en kvinna i brand, Water Lillies och Tomboy.
BleuBlancRouge 