Sagolikt, varmt och lekfullt om mörka tider

Grundtemat för Himmel över Libanon (Sous le soleil d’Alice) är nog så allvarstyngt: inbördeskriget i landet som bröt ut 1975 och rasade av och till fram till 1990.

Fast grundtema är kanske inte rätt ort. Snarare en mörk fond. För Chloé Mazlos film från förra året och som hade svensk biopremiär för halvannan månad är egentligen en rar kärlekshistoria.

Alice lämnar i unga år ett tryggt men för henne tråkigt liv i en alpby i det tidiga 1950-talets Schweiz för ett jobb som aupair i Beirut.

Där trivs hon som fisken i vattnet och träffar efter ett tag astronomen Joseph, en vänlig och försiktig man som när en dröm om även Libanon ska göra avtryck i den pågående rymdkapplöpningen.

Hon välkomnas med öppna armar av Josephs familj, de gifter sig och lever ett liv präglat av lycka och harmoni. Men så kommer kriget.

Himmel över Libanon är Chloé Mazlos första långfilm och den närmast svämmar över av berättarglädje. Hon blandar friskt och lekfullt mellan berättarstilar och lyckas långa studer frammana en närmast Amèlie från Montmartre-liknande stämning.

Alba Rohrwacher som spelar Alice har dessutom en smittande oskuldsfullhet och värme i sitt uttryck som för tankarna till Audrey Tautou i nyss nämna franska dundersuccé.

Kemin mellan Rohrwacher och Wadji Mouawad (som spelar Joseph) är påtaglig. Vilket såklart bidrar till den här filmens älskvärdhet.

För älskvärd är Himmel över Libanon. Åtminstone charmar den mig med sin värme, medmänsklighet och stilsäkerhet.

Chloé Mazlo är en filmskapare som jag verkligen kommer att hålla ögonen på i framtiden!

Feelgood i coronans tid

Det lär bli en hel del fler av dem med tiden, filmerna som på olika sätt behandlar de märkliga tider vi lever i under coronapandemin.

I dag tänkte jag behandla en relativt nyutkommen fransk sådan. 8 Rue de l’Humanité i regi av Dany Boon.

Som vanligt när Dany Boon är involverad är det i grunden snäll feelgood med en nypa allvar man kan vänta sig av upplevelsen.

I detta fallet är det en berättelse om ett antal hushåll i ett flerfamiljshus på den i titeln nämnda adressen i ett Paris under lockdown på grund av coronapandemin.

Själva berättelsen utspelas under några dagar och skildrar de olika människornas gemensamma och individuella vedermödor. Persongalleriet är lite spretigt och innefattar de flesta typer som utkristalliserats under pandemin med allt från den hypokondriska till den skeptiska via den rigida och pragmatiska.

Och det är en del av problembilden med filmen för även om Dany Boon berättar med värme och kärlek till de människor han skildrar som blir de aldrig mer än tämligen grovt skisserade typer.

En hel del roliga scener bjuds det ändå på och den godmodiga stämningen medverkar till att göra 8 Rue de l’Huminité till en trots allt underhållande film för stunden. Och kanske är behovet av denna typ av filmer som allra störst just under oroliga tider som dessa?

Speltiden på just över två timmar är dock lite väl tilltagen för att berätta en historia som denna. 8 Rie de l’Humanité går att se på Netflix.

Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Titane – en visuell symfoni av kött och metall

Filmupplevelser kan vara väldigt olika. En del filmer talar till hjärnan och andra till hjärtat. Och så finns det de som är en som ett knytnävsslag i magen.

Julia Ducournau Titane som vann Guldpalmen i Cannes i somras tillhör definitivt de sistnämnda, för maken till fysisk filmupplevelse får man leta efter.

Den kanadensiske regissören David Croneberg och hans Body Horror är en given referenspunkt men så enkelt låter sig sannerligen inte Titane kategoriseras. Därtill är Julia Ducournau en alldeles för unik filmröst.

Redan i den hyllade långfilmsdebuten Raw från 2017 visade hon att hon var något speciellt och med Titane tar hon sitt filmskapande till en ännu högre nivå.

Men det ska sägas direkt att Titane verkligen inte är något för alla smaker och att brutaliteten i den är lätt att rygga tillbaka inför. Det år en film som utmanar i stort sett alla sinnen.

Det är också en film vars handling inte riktigt låter sig beskrivas och kanske är det så att den upplevs bäst utan att veta för mycket om den.

Den ska nog snarast bara upplevas och kännas. Lite som en åkattraktion som man tar plats i och sedan bara låter sig svepas med av.

Men några rader om handlingen vill jag ändå bjuda på. Titane handlar om Alexia som i ung ålder drabbas av en bilkrasch och då får en titanplatta inopererad i huvudet.

I stället för att sky bilar utvecklar hon en fetischistisk fascination för dem. När det gäller relationen till människor är läget ett helt annat.

Hennes svårigheter att knyta an till andra människor tar brutala uttryck. Tills att hon träffar brandmannen Vincent vara liv präglas av sorgen efter sin försvunne son Adrien och svårigheterna att acceptera sin egen kropps åldrande.

Titane är en oljefläckig och queer cocktail av sex, våld, sorg och plötslig absurdistisk humor. Den rör sig snabbt mellan det groteska och det gripande, men är som sagt inget för den kräsmagade eller den som önskar lättsam underhållning för stunden.

En sak kan jag dock i princip lova och det är att Titane är en film som du inte lär glömma i första taget om du ser den. Vare sig du älskar eller hatar den kommer den knappast att lämna dig oberörd.

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Det franska biblioteket: minnets utmanare

Det var ett tag sedan sist, men nu är det återigen dags för ett inslag av undersektionen Det franska biblioteket , den serie i vilken jag läser (eller i vissa enstaka fall läser om) de 20 böcker som det ansedda franska kulturmagasinet Télérama menar skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek om totalt 100 böcker.

Återigen ska det handla om en bok där författaren behandlar ämnet minnen. I detta fall dock på ett lite annorlunda sätt. Jag har valt undertiteln minnets utmanare i inläggsrubriken för det är lite just det hon gör i självbiografin Enfance från 1983 (i svensk översättning med titeln Innan bilden bleknat året efter).

I den återvände den då 83-åriga Nathalie Sarraute som originaltiteln antyder till sin barndom som hon tillbringade huvudsakligen i Tsar-Ryssland där hon föddes och i Frankrike.

Men det är ingen regelrätt biografi. Sarraute för en fascinerande dialog med sig själv där hon ömsom berättar, ömsom ifrågasätter det hon nyss berättat. Allt för att komma så nära kärnan av sina minnen och vad som format henne till den hon är som möjligt.

Nathalie Sarraute var en av förgrundfigurerna i den rörelse inom fransk litteratur som kom att kallas för den nya romanen, en rörelse som kom att inspirera inte bara andra författare utan även den franska filmens Nouvelle Vague.

I den nya romanen var berättandet sekundärt. I stället lades fokus på stil, språk och form, inte sällan låg fokus i texten på beskrivningar av saker, personer eller situationer. Kronologi eller någon form av traditionell berättarröst var ofta underordnat eller helt ointressant författarna som kom att räknas till rörelsen.

I Innan bilden bleknat finns som den självbiografiska roman den är förvisso en berättare, men alltså med dubbla röster.

Själva språkdräkten är också en alldeles egen och fascinerande. Sarraute leker med meningsbyggnaden och varierar långa meningar med mängder av inskjutna satser med korta och kärnfulla. Varje ord känns valt med stor omsorg.

För oss Parisromantiker finns också en serie fina skildringar av den franska huvudstaden att gotta sig åt.

Innan bilden bleknat var mitt första möte med Nathalie Sarrautes författarskap. Ett möte som definitivt gav mersmak, så jag kan mycket väl se framför mig att jag kommer att återvända till det.

Specialisterna – Patrice Lecontes ”okända” publiksuccé

Sedan en tid tillbaka har svenska Netflix börjat tillgängliggöra en hel del äldre och här i Sverige mindre kända franska filmer. Däribland några titlar av en av mina favoriter bland franska regissörer: Patrice Leconte.

För publiken utanför den frankofona sfären är hans namn förmodligen främst förknippat med alternativfilmsuccéer och filmfestivalfavoriter som Den fula gubben (Monsieur Hire), Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) och Löjets skimmer (Ridicule).

Faktum är dock att han inledde sin karriär som pålitlig leverantör av stora publiksuccéer i mainstreamfåran. Som till exempel Les Spécialistes från 1985 som är en av de där filmerna som nu kan ses på Netflix.

Den blev en massiv succé på hemmaplan. Drygt fem miljoner personer löste biobiljett för att se den vilket gjorde den till den tredje mest sedda filmen på bio i Frankrike det året. Den biovisades för övrigt också i Sverige, under titeln Specialisterna, men gjorde inget större avtryck när det gäller biljettförsäljning eller uppmärksamhet här.

Specialisterna är en film som tydligt hämtat inspiration från den dåtida amerikanska actionfilmens succérecept med ett omaka huvudrollspar. Här är det två kåkfarare som under det att en fångtransport får problem med däcken ser möjligheten att fly och dessutom tar den.

Eller snarare är den ena, den hetlevrade Paul, av dem som ser och tar möjligheten. Den andra, Stéphane, som är mer inriktad på att sitta av den korta tid av straffet han har kvar är inte lika pigg på det, men tvingas haka på eftersom de två är är sammanfogade av handklovar.

Trots vissa samarbetssvårigheter och det komplicerande faktum att de är sammanfogade av handklovarna lyckas de fly och sedermera gömma sig på en avlägsen gård i den sydfranska Alperna.

Där får de oväntad hjälp och Paul lyckas dessutom övertala Stéphane att hjälpa honom att planera för en synnerligen lukrativ kupp. Problemet är bara att den samtidigt är synnerligen riskfylld.

Specialisterna är naturligtvis med en nutida blick påverkad av tidens tand och berättartekniskt daterad. Men om man bortser från det kvalitetsmässigt i god nivå med många av dåtidens amerikanska succéfilmer som den hämtat inspiration från.

Patrice Leconte regisserar effektivt och hela tiden med en lekfull glimt i ögat och kemin mellan huvudrollsparet Bernard Giraudeau och Gérard Lanvin är påtaglig. Det är inte på något sätt någon omistlig film men underhållningsnivån är genomgående hög.

Personligen föredrar jag den inrikting på sitt filmskapande som Patrice Leconte slog in på bara några år senare och som mynnade ut i bland annat de tre tidigare namngivna klassikerna, men det finns helt klart saker att uppskatta hos hans tidigare filmer också. Vilket Specialisterna är ett exempel på.

La môme Piaf i dubbel Ernmanversion

Det har hänt förr och nu är det dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge. Fast frågan är hur mycket av en utsvävning det egentligen är.

Det här är förvisso en blogg om fransk kultur och det inlägget ska handla om är en svensk produktion. Men mycket mer fransk utan att för den skull vara fransk än den nyskrivna musikalen Forever Piaf som just nu spelas i Stockholm går det knappast att bli.

Regissören och manusförfattaren Rickard Bergqvist har lyckats utmärkt med att ge föreställningen en omisskännligt fransk känsla och atmosfär.

Tempot är högt och under den ca 100 minuter långa enaktaren och med hjälp av fantasifulla, snygga och kreativa scenlösningar berättas den inte alltigenom okontroversiella nationalikonen Edith Piafs händelserika livshistoria.

Eftersom det är en musikal så ligger naturligtvis en hel del av fokuset på hennes fantastiska låtskatt och urval och arrangemang är gjorda med fin fingertoppskänsla.

Manuset är välskrivet och bra disponerat. Genom att mer eller mindre parallellt berätta med både en vuxen och en ung version av Edith Piaf skapas en sorts intressant dialog mellan de olika inkarnationerna av den världsberömda sångerskan. Att mor och dotter Malena och Beata Ernman briljerar i respektive rolltolkning gör naturligtvis inte saken sämre.

Äras bör också en inspirerad Björn Kjellman som med den äran gestaltar flera olika viktiga personer som passerar revy genom Edith Piafs liv.

Forever Piaf bjuder på stor underhållning och en fin om än medvetet rapsodisk genomgång av Edith Piafs händelserika och inte sällan tragiska öde. Det som man möjligtvis kan anmärka på är att det uppdrivna tempot går ut över djupet i karaktärsskildringarna. Men det är inget som stör mig nämnvärt. Jag gick ut från teatersalongen berörd och med ett stort leende på läpparna ändå.

För den som vill ha mer av djupet är en rekommendation att komplettera Forever Piaf med att se den utmärkta spelfilmen La vie en rose (La Môme i original) i regi av Olivier Dahan från 2007.