Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.