RSS Flöde

Tema Haenel: det sexuella uppvaknandet

Dags för det första inlägget detta jubileumsår, BleuBlancRouge fyller 10 år i april, och det kommer att handla om en riktig höjdare till film: Céline Sciammas långfilmsdebut Naissance des pieuvres från 2007.

Den premiärvisades på bio i Sverige under sitt internationella namn Water Lillies under filmfestivalen i Göteborg 2008 och har fått begränsad biospridning i andra liknande festivalsammanhang, men mig veterligen fick den aldrig någon ordinarie biopremiär här.

Den kan dessutom vara lite knölig att få tag på även i andra format, det är mest i frankofona länder som den fortfarande finns i distribution, vilket är väldigt synd för det är som sagt i mitt tycke en riktigt bra film som verkligen förtjänar att finnas tillgänglig på ett mer omfattande sätt.

Water Lillies utspelas i en förort till Paris och utgår från den lokala konstsimklubben och i fokus står tre femtonåriga flickor: Marie, Anne och Floriane. För dem blir konstsimklubben en tillflyktsort och fristad i den där känsliga och komplicerade brytningstiden i livet då vuxenvärlden knackar på dörren, inte minst när det gäller att hitta sin identitet och sexualitet.

Den tystlåtna Marie (Pauline Acquart) fängslas av och dras till den utlevande Floriane (Adèle Haenel) och för att kunna lära känna henne bättre anmäler hon sig till konstsimklubben där Floriane är kapten för sitt lag. Maries kompis Anne (Louise Blachère) är redan med i konstsimlaget och hon blir i sin tur förälskad i François, en kille som hon på en fest ser hångla med Floriane.

I takt med att Marie och Floriane börjar umgås med hamnar Anne lite vid sidan om och dynamiken mellan de tre förändras. Men i den explosion av hormoner, känslor, osäkerhet och förvirring som hör åldern till utvecklas den samtidigt och de tre tjejerna börjar hitta sig själva.

Céline Sciamma iscensätter denna debutfilm med samma suveräna känslighet som i sina senare filmer som exempelvis Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu). Tonträffen är fantastisk och fullständigt naturlig, vilket förutom Sciammas lyhörda personregi också ska tillskrivas den ypperliga trion i huvudrollerna.

Både Adèle Haenel och Louise Blachère nominerades 2008 för en César för mest lovande kvinnliga skådespelare och Céline Sciamma nominerades för bästa debutfilm. Ingen av dem fick något pris men det var ändå en första vink och att framförallt Haenel och Sciamma var något att hålla koll på för framtiden.

Redan här, i sin andra filmroll, visar Adèle Haenel prov på det som gör henne till en av de mest spännande och starkast lysande franska skådespelarna överhuvudtaget.

Som ungdomsskildring är Water Lillies minst lika stark som Lukas Moodysons samtida Fucking Åmål och det vill ju inte säga lite. Jag kan tycka att båda dessa filmer borde vara närmast obligatoriska att visa i skolan för dagens ungdomar.

Bägge känns tidlösa i sina olika sätt att behandla och på allvar ta sig an många universella frågor och funderingar som många ungdomar har. Båda står också stadigt och tydligt på de skildrade ungdomarnas sida.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: