Vi två – Frankrikes Oscarshopp!

Detta årets sista inlägg på BleuBlancRouge ägnar jag åt att skriva om den film som fått Frankrikes officiella nominering till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid nästa års Oscarsgala, Vi två (Deux i original) i regi av Filippo Meneghetti.

Den tävlar alltså för Frankrike men Vi två är en produktion med högst internationell prägel. Regissören är italiensk, huvudrollsinnehavaren Barbara Sukowa är tysk och filmen är delfinansierad av belgiska och luxemburgska intressen.

Vi två handlar om två kvinnor, Nina och Madeleine. De är bägge i sjuttioårsåldern och bor i lägenheterna mitt emot varandra i ett hyreshus i en lugn, liten fransk stad. Vad omgivningen inte vet är att de inte bara grannar utan också är ett par. När filmen tar sin början är de mitt i planerna att sälja lägenheterna för att bosätta sig i Rom tillsammans. Madeleine ska dock bara berätta sanningen om deras förhållande för sina barn först.

När hon väl ska göra det sviker modet henne och det får Nina att bli rasande. Sedan inträffar den verkliga katastrofen. Madeleine drabbas av en stroke med förlorad talförmåga och försämrad motorik som följd. Och eftersom Madeleine inte hunnit berätta sanningen för någon blir Ninas möjligheter till att få träffa henne mycket begränsade, men Nina är inte den som ger sig så lätt och ger sig med frenesi in i kampen för att få vara nära sin älskade.

Vi två är på samma gång ett vardagsdrama och en ömsint kärlekshistoria, lika övertygande i båda delarna. Långfilmsdebuterande regissören Filippo Meneghetti visar upp en för en debutant förbluffande mognad och säkerhet i sitt berättande. Det genomtänkta bildspråket, det långsamma och i bland poetiska berättandet och den finstämda personregin är inget annat än oerhört imponerande.

Hela den lilla skådespelarensemblen imponerar även den stort. Veteranen Barbara Sukowa visar än en gång vilken utmärkt skådespelare hon är och Léa Drucker, som sakta men säkert börjar arbeta sig upp till stjärnstatus, är mycket bra som Madeleines dotter Anne. Men allra bäst är Martine Chevalier i rollen som Madeleine. Hon levererar ett riktigt mästerstycke till rollprestation och får ses som huvudfavorit till att vinna priset för bästa kvinnliga huvudroll vid nästa års Césargala.

Vi två är en gripande, varm och fin liten film. Filmkonst i det lilla och anspråkslösa formatet.

Gott nytt år, kära läsare!

Duras Älskaren låter sig inte helt och hållet överföras till film

Ett sedan starten för snart tio år sedan pågående projekt här på BleuBlancRouge är att jag ser om filmer som bidrog till att göra mig till den frankofil som jag är idag. Nu har jag nått fram till en film som kanske tänjer på gränserna när det gäller en frankofilblogg eftersom den är inspelad på engelska.

Men eftersom det samtidigt är en fransk produktion som dessutom baseras på ett prisbelönt verk av en av den moderna franska litteraturens allra främsta författare så tycker jag ändå att den hör hemma här.

Det handlar som bilden avslöjar såklart om Jean-Jacques Annauds filmatisering av Marguerite Duras delvis självbiografiska roman Älskaren (L’amant). Romanen släpptes 1984, blev mycket omtalad och tilldelades det mest prestigefyllda av franska litterära priser: Prix Goncourt. Filmatiseringen fick sin urpremiär åtta år senare.

Att filmatisera en text av Marguerite Duras måste vara en av de svåraste utmaningar en filmmakare kan anta. Hennes prosa är egensinnig, mångbottnad och lämnar en hel del till läsaren att själv fylla i. Älskaren är ett typexempel. Det är en roman på bara omkring 150 sidor, men texten har en sådan densitet att den motsvarar en minst dubbelt så lång roman.

Jean-Jacques Annaud ger det ett ärligt och ambitiöst försök men när jag nu ser om filmen för första gången på knappt 30 år kan jag känna att han inte lyckats fullt ut i sin filmiska bearbetning av texten. När det gäller många av de där bottnarna i texten skrapar filmversionen bara på ytan.

Vad han i mina ögon lyckas bra med är att förmedla bokens centrala handlingsspår, det passionerade men komplicerade och förbjudna förhållandet mellan en 15-åriga franska flickan och en dubbelt så gammal kinesisk affärsman.

Filmen utspelas i dåvarande franska Indokina i skarven mellan 1920- och 1930-talen. De två protagonisterna träffas av en slump på en transportbåt över Mekongfloden och inleder i smyg så småningom ett förhållande. Men hur försiktiga de än är börjar rykten om deras förhållande att sippra ut, först på den internatskola där hon går och så småningom når de också hennes familj som hon har ett komplicerat förhållande till, inte minst modern och den äldre brodern.

Andra saker att skriva upp på filmens pluskonto är det vackra fotot, signerat Robert Fraisse, samt Gabriel Yareds (Oscarbelönad för musiken till Den engelske patienten och världsberömd för musiken till Betty Blue) finfina och sensuella soundtrack och genidraget att låta Jeanne Moreau läsa in filmens berättarröst.

Det var knappast någon slump att den här filmatiseringen gjordes just i början av 90-talet. Erotiska skildringar på film låg verkligen i tiden, bara någon månad efter Älskaren hade till exempel kioskvältaren Basic Instinct premiär. En hel del av de de där erotiska skildringarna hade något spekulativt över sig men jag tycker att Jean-Jacques Annaud med sitt mer konstnärliga angreppssätt i här han iscensätter och filmar sexscenerna klarar sig undan från det.

Med det sagt så vill jag ända säga att det här inte är en film för de pryda. De där sexscenerna, hur smakfullt iscensatta de än är, är många och tämligen explicita.

Deux-moi – melankolisk feelgood om det moderna livets utmaningar

Efter en ofrivillig paus på grund av den vanligaste av anledningar detta pandemiår är det äntligen dags för ett livstecken igen här på BleuBlancRouge. Och det blir genom att skriva några rader om en film som funnits tillgänglig i Sverige på streaming och vod i några månader och som hade fransk premiär i september 2019.

Deux-moi som den heter även här är den senaste filmen av Cédric Klapisch, en regissör som figurerat flera gånger tidigare på denna blogg. Denna får kategoriseras ,som de flesta av hans filmer, som någon sorts melankolisk feelgood, bara ytterligare ett snäpp melankolisk denna gång.

Det är en film om Rémy och Mélanie, två Parisare i trettioårsåldern, som trots att de i praktiken bor grannar och ofta rör sig i samma närbutiker inte känner till den andras existens. Båda två lever ensamma, har fått sina törnar av livet och känner sig vilsna i den moderna tillvaron. Han lider av svårigheter att sova, hon av att vara orkeslös och mest bara vilja sova.

Båda två längtar de också efter kärleken och någon att dela livet med. Motvilligt gör de som så många andra i samma situation: ger sig ut i nätdejtingens svårmanövrerade djungel. Dessutom bestämmer sig bägge för att ta hjälp för att komma tillrätta med sina sömnproblem och svårigheter att hantera det moderna livet i den stora staden.

Deux-moi är en lågmäld, välagerad och socialrealistisk feelgoodfilm gjord av en man som verkligen behärskar sitt hantverk. Cédric Klapisch har förvisso gjort bättre filmer än den här (till exempel Paris och Förälskad, förvirrad (Les poupées russes) men lugnt och tryggt och utan yttre bländverk eller stora åthävor levererar han i Deux-moi ett mer än sevärt brottstycke ur livet som det ser ut för många människor av idag.

François Civil och Ana Girardot (som bägge hade huvudroller i Klapischs förra film Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie) är mycket bra som Rémy respektive Mélanie och så vill jag gärna slå ett slag för favoriten Camille Cottin som gör en inspirerad insats som Mélanies terapeut.